Omsorgsfull mormor
Elin Bergström, en pigg och beslutsam kvinna lite över sextio, säger plötsligt till sin dotterdotter:
Ylva! Jag har väntat länge, men nu är mitt tålamod slut. Ska du låta mig få dö ifred nån gång?!
Den smala brunetten Ylva, konsthistoriker, blir förbryllad över den märkliga frågan.
När ska du gifta dig?! Så att jag kan vila med frid i själen? Du är snart 27, fortsätter mormor. Jag flyttade ju ut till landet hos gamla kärringen Vaselius hela sommaren och lyssnade på hennes gnäll om hemorrojder tjugo gånger om dagen i tre månader! Allt för att du ska få ordning på ditt liv. Men du har inte ens träffat nån!
Mormor, när och var ska jag träffa folk? Det är jobb, spanska, avhandling. På mitt museum finns inga andra ogifta män än Arkadius Palmström du har ju träffat honom.
Ja, Arkadius Palmström är inte ens en kräfta i en själslig fisklöshet han är en halvdöd räka, muttrar mormor dystert.
Nästa dag ringer hon gamla Vaselius och får veta att Vaselius barnbarn träffade sin framtida make på nattklubb.
Tyvärr går Ylva aldrig på nattklubb, så mormor får själv undersöka om det finns lämpliga kandidater där eller hitta andra platser där män kan finnas.
Elin Bergström får reda på att kvinnor har fri entré till nattklubben mellan 21 och 24, och utan att förlora en minut går hon dit redan nästa kväll och säger till Ylva att hon ska ta en kvällspromenad innan läggdags.
Verbalt knockar hon vakten, som vill mumla något om hennes ålder, och med hjälp av samma vakt sätter hon sig på en hög stol vid baren och granskar lokalen strängt. Stämningen blir genast nervös, precis som på föräldramöte där rektorn tagit några sjundeklassare på bar gärning med öl på skolgården.
Hur trivs ni här? Gillar ni stället? frågar bartendern försiktigt, och räcker henne ett högt glas. Alkoholfri drink, det bjuder huset på.
Nej, helt utan framtidsutsikter, replikerar Elin Bergström. En anständig flicka har inget här att hämta. Och ni skulle inte gå under om ni slängde i en skvätt konjak. Förresten, den där rödhåriga har han problem med höfterna eller dansar man så nu?
Till nyår har Elin hunnit gå på rockkonsert, eldshow, en gråtmild viskväll, extremcykeltävling, priffeturnering och till sist ett seminarium för unga poeter. Poeterna däckar henne. Det är ingen idé att ens lägga ut bete tänk om hon får napp.
Ja, Ylva, jag förstår dig. På min tid valde jag mellan din morfar och tio andra, alla lika bra som honom. Själv Vaselius hade ett val, även om hon ändå hela livet hade ögonen på din morfar. Men idag, lilla Ylva, är unga män märkligt små, det finns ingen att fästa blicken på.
I mars, efter besök hos Vaselius, bestämmer sig Elin för att hälsa på Ylva på jobbet. På väg mot museet halkar hon och faller, men lyckligtvis inte på trappan. Någon militär kommer springande och hjälper henne upp. Elin inspekterar omsorgsfullt att hon inte brutit något, tittar noga på militärens uniform och säger:
Herr major, ni är tankförare, eller hur? Min make ledde ett pansarregemente. Säg mig, herr major, har ni en timme till övers?
Majoren, som nu tror att han måste släpa hem en före detta kompanichef och förbannar sig för sin godhet, nickar motvilligt.
Utmärkt. Har ni nånsin varit på det här historiska museet? Nej? Det borde ni. Gå in genast! Och be att få guidning av Ylva Bergström hon är fantastisk, det lovar jag.
Majoren fattar knappt varför han plötsligt släpar sig till museet. Mormor har hypnotiserat honom
***
Nyligen viskar Elin Bergström till sitt sovande barnbarnsbarn, Mårten:
Du, min solstråle, min lilla björnunge, snart ska du börja skolan, din pappa blir klar med officershögskolan och mamma ska snart skriva klart sin doktorsavhandling. Och då kan jag lämna livet med ett lugnt hjärta. Men ska du växa upp ensam, min lilla sparv? Nej, du behöver en syster! Och när din syster föds, när hon går i skolan, och sen Ja, sen får vi sePå våren står Elin Bergström ute på verandan och kisar mot de första gröna knopparna. Ylva kommer ut, en kopp kaffe i handen och barnet på höften. Hon stannar tätt intill mormor, och hennes ögon glittrar både av trötthet och något nytt.
Vet du, mormor, jag tror faktiskt att jag kan ordna en syster åt Mårten. Majoren och jag Vi har gått promenader sedan den där dagen. Han är robust, som en pansarvagn, och han gör mig glad på ett sätt som inte ens konst kan.
Elin torkar bort en tår, lycklig och nöjd. Hon klappar Ylvas hand.
Då har mitt liv varit till nytta. Nu är jag redo att vila, men först ska vi fira bröllop och kanske dop innan sommaren är slut.
De står tysta tillsammans under syrenerna och hör koltrasten sjunga. Och i sin famn håller mormor hela sin värld: en dotterdotter som äntligen hittat någon, och ett barnbarnsbarn som skrattar och sträcker sig mot himlen.
Elin Bergström känner en ovanlig lätthet, som om hon svävar. Och när kvällssolen spreder sitt guld, säger hon innerst inne:
Nu kan jag vila i frid men först ska jag dansa lite till.
