Ursäkta mig, men du borde ha din son i knät, fröken, sa en bastant kvinna i femtioårsåldern och tittade strängt på mig. Jag hade ju faktiskt köpt en egen plats åt min son på bussen och betalat 950 kronor för det.
Den dagen skulle jag ta min son Hugo till mormor i Uppsala. Hugo är storväxt för att vara fem år, och hela min familj behandlar honom som om han vore på väg att börja skolan. Därför köper vi alltid en egen biljett åt honom på regionalbussen han är både lång och tung, och det är svårt att hålla honom i knät. Vi båda skulle känna oss obekväma, och dessutom kunde hans skor smutsa ner andra passagerare om han satt hos mig. Så det är bäst för alla att han har sin egen plats.
Just den här dagen satt Hugo vid fönstret och jag bredvid honom längst fram, så att vi smidigt kunde gå av innan andra resenärer. Jag hade förklarat för chauffören att jag köpt biljett till mitt barn också, så han inte skulle sätta någon annan på den stolen.
Vi lämnade Stockholm och åkte ut på landsvägen. Plötsligt stannade bussen för att plocka upp en korpulent kvinna vid vägkanten. Det fanns lediga platser längre bak, så chauffören öppnade dörren. När kvinnan steg ombord det fanns inget bättre ord för det svajade bussen till och folk tittade upp, nyfikna och något tysta. När hon slutligen satt sig, suckade chauffören högt och började köra igen.
Kvinnan pöste fram till mitt säte och grymtade: Tjejen, sätt barnet i knät nu. Jag svarade lugnt att Hugo hade en egen plats som jag betalat för, och att han skulle få sitta där. Chauffören ingrep och sa att det fanns fler lediga platser framme vid bussen, så damen kunde gärna sätta sig där.
Kvinnan muttrade på fullaste allvar att hon minsann alltid brukar få sitta vid fönstret, och att det vore enklare om jag flyttade på oss. Dessutom satt hon på den här bussen varje vecka det var hennes vanliga plats.
Jag vägrade att flytta på oss och kvinnan vägrade att gå vidare till de lediga platserna. Bussen började accelerera och damen var kvar vid vårt säte, ostadig och irriterad. Inom mig kokade det, men jag ville inte bråka framför Hugo. Istället började jag prata med honom om vad vi skulle göra hos mormor.
Kvinnans irritation växte när hon märkte att jag inte blev upprörd. Kan du inte flytta på ungen? skrek hon, men jag svarade lugnt att vi redan satt där vi ville och att Hugo hade egen biljett. Vi hade kommit först, och det fanns inga platsnummer på bussen.
Chauffören körde vidare och verkade van vid den här typen av situationer. De andra passagerarna ryckte först på axlarna vissa hade hörlurar, andra sov. Men till slut började några säga ifrån: Här finns flera lediga säten, damen. Det här är inte ditt vardagsrum.
Kvinnan diskuterade bort alla förslag, och påstod att hon inte kunde sitta längre bak på grund av sin storlek. Men det stod klart för alla att hon bara ville ha vårt säte.
Det blev ett litet tumult på bussen. Och då hände något oväntat. Chauffören stannade, reste sig, plockade ut kvinnans väskor, och bad henne kliva av. Hon hann knappt protestera förrän han stängt dörren och fortsatt mot Uppsala. En ovanlig tystnad rådde bland oss. Vi passagerare samlade ihop en slant var och gav till chauffören för den förlorade biljettkostnaden, och han blev så glad att han lovade att aldrig släppa på henne igen hon skapade alltid bråk.
När vi klev av kände jag att ibland måste man stå upp för det som är rätt och visa barnen att vänlighet och respekt går långt att även om människor är envisa, kan ett lugnt bemötande och att hålla fast vid sina principer vara det som löser situationen. Ibland är mod att stå still lika viktigt som mod att agera.
