Du hoppar runt i världen som en fjällget
Vi kommer göra så grymma saker ihop, Linnea, det lovar jag dig! Johanna gestikulerar vilt, sittandes på fönsterbrädan i korridoren på studenthemmet. Du kör på din konsultgrej, jag satsar på marknadsföring, och sedan bam har vi vårt eget företag. Allt ligger framför oss!
Linnea lyfter blicken från anteckningarna och skrattar, slänger bak den tunga flätan.
Johanna, vår tenta är om en vecka och du bygger redan imperium.
Vadå, får man inte drömma lite? Johanna hoppar ner från fönsterbrädan och sätter sig bredvid på den slitna sängen. Allvarligt, Linnea. Vi är inte som de där hönorna på kursen. Vi är smarta. Vi kommer lyckas, det vet jag!
Linnea lägger ifrån sig pennan och ser på sin vän rufsig, i en urtvättad t-shirt, men med glödande ögon. Och just i det ögonblicket tror hon henne, helt och hållet.
Vi kommer lyckas, det är säkert, säger hon stillsamt…
Tio år har flugit förbi, som ett enda andetag…
…Linnea har kämpat för varje år. Praktik på ett internationellt företag, sömnlösa nätter med rapporter, affärsengelska på morgnarna, mandarin på helgerna. Fester, konferenser, nya kontakter. Hon har tagit sig uppåt, skrapat armbågar och knän, aldrig stannat. Vid trettio har Linnea kostymer i italiensk ull, flyger till Tokyo på förhandlingar och minns knappt när hon sist grät av utmattning tid finns inte.
…Johanna träffade Victor på tredje terminen. Han jobbade som bilmekaniker, doftade bensin och tittade på henne som om hon vore den enda kvinnan i världen. På fjärde terminen blev Johanna gravid, och på femte hoppade hon av studierna. Drömmen om ett marknadsföringsbolag försvann någonstans mellan dotterns första tänder och andra barnet. Nu består hennes imperium av en trerumslägenhet i en förort till Stockholm, där hon bestämmer över kastruller, barns trots och ständigt läckande kranar.
De ses fortfarande ibland allt mer sällan.
Linnea kommer med presenter från tjänsteresor: en silkesduk från Milano, ett paket höglands-te från Yunnan. Hon tar fram bilder ur väskan, visar tempel i Kyoto, berättar om förhandlingarna med de japanska bjässarna.
De säger ju aldrig något rakt ut, helt otroligt! Allt i antydningar och nyanser. Jag pluggade etiketterna tre månader innan första mötet, så jag inte skulle göra bort mig.
Johanna nickar, snurrar tepaketet i handen och är tyst. Sedan suckar hon djupt.
Det är lätt för dig. Mig har Micke dragit hem något virus från dagis igen, Viktor försvinner på jobbet, pengar räcker aldrig…
Linnea vet inte vad hon ska svara. Mellan dem har en osynlig mur växt av olika liv, olika språk, olika dofter hennes parfym för 2400 kronor mot Johannas barn-tvättmedel.
…På Johannas födelsedag kommer Linnea direkt från Arlanda. Mörkblå kostym, klackar, håret fixat i loungen på flygplatsen. Hon smälter in lätt, skrattar, berättar om nya projekt, fångar mäns nyfikna blickar och kvinnors respekt.
Johanna sitter i hörnet…
Klänningen är gammal, den hon bar på Viktors kickoff för tre år sedan. Håret uppsatt i en enkel hästsvans det fanns inte tid till varken plattång eller locktång på morgonen, Micke krånglade igen. Hon ser hur Linnea glänser i rummets mitt, hur alla lyssnar, gapande, och inom henne växer något mörkt, bittert, klibbigt.
Det är inte avundsjuka.
Det är värre…
Linnea går ut till köket efter ett glas vatten och stannar i dörren. Johanna står vid fönstret, hårt hållandes ett glas vin, stirrar ut mot regnet med tom blick.
Johanna, varför står du här ensam? Linnea kommer närmare, lägger handen på hennes axel. Kom, de tar ut tårtan nu.
Johanna rycker på axeln och skakar av sig handen.
Gå. De väntar på dig.
Linnea rynkar pannan men ger sig inte. Hon häller upp vatten, tar en klunk och börjar försiktigt:
Jag har tänkt på… Du saknar jobbet, det ser jag. Vi har en öppning i vårt företag en låg position, men potential. Jag kan prata med HR, du kan börja som trainee, och …
Johanna slår ner vinglaset mot bänken så det skvätter rött.
Trainee? Johanna vänder ansiktet mot henne och Linnea backar ett steg. Till mig? Trainee?
Johanna, jag ville bara hjälpa…
Hjälpa? Johanna skrattar, men det är hårt och sprucket. Hör du dig själv? Stora Linnea, kommer och förgyller livet för stackars tjejkompis. Tack för nåden!
Du missförstår, Linnea försöker hålla sig lugn. Jag ser att du vill ha mer, och jag föreslår bara en väg.
Har jag bett dig? Johanna stegar närmare, och Linnea tar instinktivt ett steg bakåt. Du har ändrat dig, Linnea. Du brukade vara normal, nu är du bara högmodig. Kollar ner på oss andra med ditt Tokyo och dina kostymer.
Det är inte rättvist.
Inte rättvist? Johanna ropar, någon spanar från vardagsrummet och försvinner snabbt igen. Är det rättvist att du alltid flashar ditt perfekta liv? Varje dag på Insta en selfie från flyget, nere på konferens, smoothie för 240 kronor! Känns det kul att se på?
Linnea tappar andan av chocken…
Jag delar glädje, Johanna. Det är normalt.
Glädje? Johanna snörper på munnen. Du bara skryter! Visar hur du är lyckad och vi är misslyckade. Vanliga kvinnor har familj vid trettio, barn, och du? Du hoppar världen runt som en fjällget, inga barn, ingen man. Pustblomma!
Det ordet skär hela vägen in, i det allra känsligaste.
Jag har slitit, Linnea kämpar för att hålla bort rösten som darrar. Jobbat nätterna igenom när du såg på Netflix. Jag har lärt mig språk, medan du lagade grytor. Det var mitt val och jag får göra det.
Åh, lägg av! Du trampade på folk, du! Tror jag inte vet hur du tog Maijas plats på jobbet? Egoist! Du tänker bara på dig själv!
Linnea tittar tyst på sin gamla vän. På de skakande läpparna, de röda kindfläckarna, den bitterhet som byggts på under åren och till slut fått utlopp.
Plötsligt är allt tydligt obehagligt, illamåendeframkallande klart.
Det är inte mig du hatar, Johanna, Linnea säger mjukt. Du hatar dig själv. För att du inte vågade. För att du gav upp. Det är lättare att tycka jag är kall, än att se att du valde bort.
Johanna bleknar.
Gå!
Redan, Linnea ställer glaset på bordet och går mot dörren. Lycka till med ditt mysiga liv.
Linnea tar sin väska från kroken och trycker upp dörren. Kall regn piskar ansiktet, men hon rör inte en min, kliver rakt ut i det grå.
Klackarna smattrar mot blöt asfalt. Dyra kostymen blir genomdränkt, håret flyter, mascaran rinner nog, men det spelar ingen roll. Med varje steg mot tunnelbanan blir det lättare att andas.
Hon väntade på smärtan förlust efter femton års vänskap, efter tjejen med eldiga ögon i studentkorridoren, efter alla drömmar och planer. Men istället för smärta kommer ett stilla lättnad, försiktigt och lite skamfyllt.
Deras vänskap dog inte idag. Den falnade långsamt, år efter år, samtal efter samtal. Varje gång Linnea delade glädje och fick bara ihopknipna läppar. Varje gång hon berättade om planer och Johanna himlade med ögonen. Varje försök att dra upp vännen ur träsket, och alltid drog Johanna ner.
Linnea stiger ner i tunnelbanan och sätter sig på ett tomt säte, bryr sig inte om de blöta märken hon lämnar. Hon plockar fram ett litet spegel ur väskan, ser sitt eget ansikte smetad mascara, bustigt hår, röda ögon. Hon ler snett och lägger undan spegeln.
Imorgon går hon upp kl. 06, fixar håret, tar en annan kostym och cyklar till jobbet. För livet slutar inte på grund av någon annans avund…
En månad senare blir Linnea kallad till VD. Hon kliver in i rummet, redo för vad som helst nytt projekt, kritik, ännu ett förhandlingsmaraton. Men Håkan Lindström håller tyst och räcker henne en pärm.
Utnämning: regionchef för asiatiska marknader.
Årskontrakt i Singapore.
Du har förtjänat det, Linnea Dahlström, säger VD, tillbaka lutad i stolen. Styrelsen röstade enhälligt. Avresa om tre veckor. Hinner du förbereda dig?
Linnea lyfter blicken från pappren och nickar.
Jag hinner.
Hon lämnar kontoret, håller pärmen hårt mot bröstet och stannar några sekunder i den tomma korridoren. Utanför sänker sig novemberljuset, drar guld- och blodröda streck över himlen. Någonstans där ute, i förorten, rör Johanna om i grytan och klagar på livets orättvisa.
Men Linnea packar väskan för Singapore.
Och aldrig, inte en enda gång i sitt liv, har hon ångrat sitt val. Som man säger var och en är mästare på sitt eget liv.
