Man får inte ta det som är någon annans
Min enda dotter, Elin, var familjens lilla älskling. Allt kretsade kring henne. Mina föräldrar, båda mycket bildade, jobbade på ett forskningsinstitut här i Göteborg, pappa var professor. Så länge jag kan minnas, har vi alltid haft många gäster hemma.
Mamma, Barbro Andersson, lagade alltid fantastiskt god mat och bakade stora smörgåstårtor och pajer. Bordet var alltid vackert dukat.
Men Barbro, du är alltid i ditt esse härligt och vackert, bara jag ser ditt bord blir jag hungrig! brukade gästerna skoja när de hälsade på oss.
I skolan var Elin duktig, kanske inte alltid bäst men alltid en stabil fyra eller femma i betyg. Föräldrarna behövde aldrig tjata på henne om läxor, eftersom Elin var en ansvarstagande och ordningsam flicka från tidig ålder. Hon kom hem, bytte om, åt lite och satte sig sedan vid köksbordet med läxorna.
Elin, har du varit på musiklektion idag? frågade mamma.
Ja mamma, jag kom hem för en stund sen, svarade Elin.
Hon gick på musikskola och spelade fiol. När hon tog fram fiolen glömde hon tiden, inspirationen flödade och hon spelade och spelade. Musikläraren höll ofta upp henne som förebild för de andra.
Skolåren gick fort. Elin påbörjade många fina vänskapsband, hon var social och hjälpsam. Drömmen var att efter gymnasiet börja på universitetet i Göteborg hon ville inte flytta från sin stad.
Vad oroar du dig för, Elin? dina föräldrar jobbar ju på universitetet, de fixar säkert så du kommer in. Jag däremot pluggar knappt klart gymnasiet, fattar inte hur jag ska få läsa vidare sade hennes vän Sara.
Men vart ska du då söka?
Ingenstans, jag måste börja jobba, mamma sliter hårt och jag vill hjälpa till. Vi har det knapert hemma, berättade Sara.
Elin hade svårt att förstå riktigt hur Sara levde. Själv saknade hon ingenting föräldrarna tjänade bra.
Mamma, pappa! Jag behöver en ny klänning och skor till studentbalen! meddelade Elin.
Ja, gumman, jag vet det är ledig dag imorgon, så vi går till affären tillsammans, lovade Barbro.
En vacker klänning och nya skor blev det. Nu återstod bara att klara slutprovet, gå på studentbal och sen väntade vuxenlivet.
Elin kom in på Chalmers visst hade föräldrarna fixat lite, men hon hade kunnat klara det själv. Mammas kontaktnät hjälpte ändå lite.
Nu är jag student, mamma och pappa! utropade Elin när hon såg sitt namn på antagningslistan.
Grattis, älskling! pappa blev så glad att han köpte en dyr mobil till henne, det var ännu ovanligt med egna mobiler.
Elin trivdes på universitetet: studier, nya vänner och fester. Det var en annan värld än gymnasiet. Nu träffade hon knappt Sara längre Sara jobbade på fabriken, helt andra umgänge och rutiner.
På sommaren följde Elin med bygglaget ut till Norrland, där det var intensivt men roligt. Hon var attraktiv och social, många killar tyckte om henne men hon träffade ingen hon förälskade sig i på riktigt.
På sista året träffade Elin Oskar. Han hade gjort lumpen och jobbade på en verkstad som lagade hushållsapparater. De träffades helt slumpartat på en biograf, där hon var med Sara.
Hej tjejer, får jag slå mig ner? Oskar frågade artigt när de drack sitt kaffe innan filmen.
Självklart, svarade Sara, och Oskar såg Elin djupt i ögonen.
Oskar, presenterade han sig, det är fullt här idag, så jag frågade om jag fick sitta, sade han och tittade runt.
Jag är Sara, och det här är Elin, log Sara.
Min kompis tipsade om filmen, så jag passade på.
Vi har också svårt att hinna träffas, Elin pluggar och jag jobbar, förklarade Sara.
Efter filmen var det klart att de skulle ses igen det var så mycket folk att de satt långt ifrån varandra. De promenerade tillsammans på kvällen, Oskar följde dem hem, först Sara och sedan Elin, och frågade om hennes nummer.
Oskar var stilig och dessutom rolig att prata med. Elin blev förälskad, och ett halvår senare gifte de sig. Föräldrarna blev direkt förtjusta i Oskar när de träffade honom.
Efter examen arbetade Elin en kort tid, innan hon gick på föräldraledighet och fick sonen Anton. Oskar var omtänksam och pålitlig, en riktig familjeman.
Jag har haft sådan tur med Oskar, brukade Elin säga till mamma, med honom är jag helt trygg.
Jag är så glad för dig, Elin. Oskar är verkligen fin och snäll, sade Barbro, och pappa blev vän med svärsonen. De spelade schack och pratade om allt möjligt.
Men lyckan blev kortvarig. Anton var fem år när Elin och Oskar var med om en trafikolycka. En motorcyklist körde rakt ut framför deras bil i hög fart Elin kastades ut från bilen det räddade henne, Oskar dog. Anton var hos morföräldrarna just då.
Varför, Gud? viskade Elin när hon vaknade på sjukhuset, mamma satt intill.
Tack och lov, Elin, att du lever även om benet och revbenen är brutna, grät Barbro.
Oskar begravdes och Elin satt i rullstol. Det tog lång tid att återhämta sig. Föräldrarna hjälpte henne och hon bodde hos dem med Anton. Depressionen höll henne fast, men Anton var hennes räddning.
Tack Gud för Anton vad skulle hänt annars? Han fick mig att kämpa.
Elin var tvungen att börja om. Hon sa till mamma:
Jag vill flytta till västkusten, vårt hus i Smögen står ju tomt. Jag behöver havet och klimatet och Anton älskar stranden. Ni kan komma och hälsa på. Här påminner allt om Oskar.
Föräldrarna höll med och snart flyttade Elin till Smögen. Hon fick jobb som hotellreceptionist och började umgås mer. Anton började skolan. På helgerna gick hon till stranden.
En dag tappade hon sin vigselring på stranden den betydde mycket för henne, minnet av Oskar. Gråtandes letade hon i sanden.
Varför gråter du? hörde hon plötsligt en man säga.
Jag har tappat min ring, den är viktig för mig… snörvlade Elin.
Du ska inte ha ringar på stranden.
Jag väljer själv vad jag har på mig, svarade Elin.
Okej, jag hjälper dig, sade mannen. Jag heter Erik, och du?
Elin, sade hon, och de letade tillsammans. Till slut hittades ringen i hennes kläder.
Tack, Erik.
Har du varit här länge? frågade Erik. Jag kom hit igår med en vän.
Jag bor här, svarade Elin.
De gick till ett café på Elins förslag det var alldeles för varmt för stranden. I det svala caféet drack de kalla drinkar. Elin hade skickat Anton till morföräldrarna för en månad, inför skolstarten.
Erik erkände att han var gift och hade en dotter, han jobbade på flygplatsen hemma i sitt Göteborg.
Elin berättade om sitt liv och Oskars död.
Därför ville jag börja om, sa hon, jag och Anton flyttade hit.
Det var enkelt att prata med Erik. Efter caféet följde han henne hem och de tog farväl.
Men tre dagar senare väntade han på henne med blommor efter jobbet.
Hej, jag har saknat dig! sade Erik.
Hej! Elin blev glad. Och jag har semester nu!
Då ses vi mycket mer, sade Erik. Jag bjuder på restaurang, möt min kompis!
De hade roligt på restaurangen och Erik följde henne hem och sov över. Det som hände, hände.
Herregud, jag har blivit kär erkände Elin för sig själv.
Hon hade varit ensam sedan Oskars död. Nästan hela semestern tillbringade hon med Erik, som också tog ledigt. Men till slut måste Erik åka hem. Det var tufft att skiljas. En vecka senare ringde Erik.
Elin, jag kommer snart tillbaka jag klarar mig inte utan dig. Jag har berättat allt för min fru, hon har sökt skilsmässa.
Hon blev lycklig. Tänkte inte på Eriks familj, bara på sitt eget hjärta.
Jag är kvinna, jag har rätt till lycka.
Erik flyttade till Smögen, de gifte sig när skilsmässan var klar. Ett år senare fick Elin en dotter. De var lyckliga.
Men livet ville pröva Elin igen. Efter tio års idyll blev Erik otrogen det lilla turistparadiset var fullt av lockelser. Bråk började, han ljög först men erkände snart. Elin såg honom med unga tjejer på stranden.
Elin skilde sig, Erik flyttade tillbaka till Göteborg och återförenades med sin före detta. Han slutade aldrig att betala underhåll för dottern. Barnen blev vuxna. Anton flyttade till morföräldrarna, studerade på universitetet och gifte sig där. Dottern bodde med Elin ett tag, men gifte sig och flyttade till eget hushåll.
Nu har Elin två barnbarn och ett barnbarnsbarn. De hälsar på henne ibland och föräldrarna besöker fortfarande, ibland med Anton. Elins liv kretsar kring barn och barnbarn.
Erik? Han kom aldrig tillbaka. Elin har bestämt sig: Aldrig någon man igen.
Jag fick betala för att ta det som inte var mitt Man får inte bygga sitt liv på någon annans olycka.
Elin vill inte utmana ödet längre hon är rädd att bumerangen ska slå tillbaka. Så lever hon ensam i sitt hus.
Tack för att ni läste, för er värme och stöd. Önskar er lycka och godhet!
