ONÖDIG MAMMA
Erik, sätt dig ner! Vi måste prata, det är viktigt, sa hans fru och slog sig ner vid köksbordet med ett bestämt uttryck i ansiktet.
Han satte sig bredvid. Anna torkade ögonen med en näsduk:
Jag vet inte riktigt hur vi ska göra med mamma. Hon går knappt längre. Hon kommer inte klara en vinter till själv ute i det lilla huset. Det håller dessutom på att falla isär.
Vad tänker du då?
Jag vet ju inte, svarade Anna tungt.
Du hoppas alltid att jag ska ha en lösning, men det är ändå din mamma, det är du som måste bestämma.
Erik, vi kan ju inte ta hit henne. Vi har bara två rum och grabbarna är tonåringar nu. Var skulle mamma få plats? Man märkte att Anna redan bestämt sig och nu försökte få det sagt sådär smidigt till Erik. Det finns ju ett äldreboende här i stan. Ett privat.
Anna, menar du att du vill sätta din mamma på hem?
Vad ska vi göra då? Folk säger att det är rätt bra där.
Det där hemmet kostar väl, va? Erik ryckte lite skeptiskt på axlarna. Hur dyrt är det?
Två tusen kronor om dagen. Betalar man för en hel månad direkt blir det fyrtio tusen. Men då har hon tillsyn, mat och sjukvård. Fyrtio tusen är inte lite men vi klarar det väl om vi snålar in på lite av varje.
Anna, det känns ändå rätt taskigt. Din mamma har alltid kommit med syltburkar, hembakade bullar och presenter till barnen. Alltid med öppet hjärta, och nu ska vi bara lämna henne på hem.
Tror du det inte sliter på mig med? Men vi har inget val, Erik.
Suck! Erik lutade pannan i händerna. Helt säkert att vi inte kan göra på något annat sätt?
Jag tänkte sälja huset. Mamma skrev ju över det på mig förra året. Men vem vill köpa ett fallfärdigt hus nu när hösten snart slår till? Och vad får vi ens ut?
Har du pratat med henne själv?
Nej Det får bli i helgen. Vi åker ut och fixar till det sista i trädgården och så tar vi snacket.
Jag och pojkarna kan fixa trädgården. Men prata om äldreboendet utan mig.
Erik, det får bli till våren annars om hon inte trivs. Men bara över vintern.
Nej Anna, vi vet båda att skickar vi henne dit blir det för alltid. Det känns så otacksamt.
***
Nu har Lidia varit på äldreboendet i en vecka. Hon förstår innerst inne, dottern hade inget val. Hon orkar knappt gå längre, ännu mindre bo ensam. Mest önskade hon ju ändå att få avsluta livet hemma med de sina. Men vem vill ha en gammal och sjuk mamma att ta hand om?
Sjuksköterskan stack in huvudet:
Lidia, du har fått besök av barnbarnen!
Ett brett leende spred sig över Lidia när de kom inspringande. Yngsta, Simon, hade redan vuxit om henne och Mattias var ett helt huvud längre.
Hej mormor! Hur har du det?
Det funkar! Maten är god och personalen är snälla, sa hon snabbt och började bulla med stolarna. Sätt er ner nu, så tar vi en fika!
Vi stannar inte länge. Vi tog med lite grejer och varma kläder åt dig.
Tack snälla! Hur går det i skolan, då?
Helt okej, svarade båda nästan i mun på varandra.
Plugga på nu! Mattias, du har sista året nu. Vet du vad du vill sen?
Fundera på att söka till Chalmers.
Och mamma och pappa, var är dom? Ni fick komma hit själva?
Pappa är i huset och fixar.
Han får inte glömma lyfta upp all morot, snart fryser det på! Och brysselkål, den är också klar att skördas nu, pustade mormor.
Jag ringer!
Simon plockade fram mobilen:
Pappa, mormor säger du ska ta upp morötterna och skörda kålen.
Okej, hörde de pappas röst i luren.
Får jag, sa mormor och tog telefonen. Erik, låt morötterna torka några dagar innan du lägger ner dem i källaren. Och kålen, ta hela stocken, och tryck ner dem i sanden i andra delen av källaren. Små morötter kan du ta hem till er. Glöm inte ge Elsa mat, hon är ensam kvar nu.
Jag fixar, och mormor oroa dig inte!
Här, sa Lidia och räckte över telefonen igen.
Mormor, vi sticker nu. Mattias reste sig.
Vänta nu, Lidia rotade i plånboken. Här får ni en tusenlapp var, köp något gott åt er.
Men du då…
Ta dem nu. Jag har ingen nytta av pengar här.
Tack, mormor!
De gick och Lidia stod länge och såg efter dem genom fönstret.
***
Erik parkerade sin Volvo utanför huset. På parkeringen intill ställde grannen, Anders, sin Saab. Han sneglade på kassar med morötter och kål.
Färsk skörd?
Favor från svärmor, typ, skrattade Erik.
Vi funderar faktiskt på att skaffa torp, eller litet hus, nu när våra barn flugit ut.
Du, Anders du har väl fyra rum på andra våningen?
Japp.
Skulle du byta mot vår tvåa? På samma våning och dessutom får du torpet och trädgården på köpet. Svärmor fixar det inte längre.
Hmm, intressant. Måste prata med Mia. Vi kanske kommer förbi ikväll.
Gör det!
***
Erik tog en dusch, åt och slocknade på soffan. Anna ställde sig i köket och började laga mat. Snart kommer pojkarna hem; Simon från hockeyn, Mattias han har träffat en tjej nu väldigt mycket.
Sjutton år, det var på tiden. Bara de inte ställer till med något, tänkte Anna. Yngsta får man dessutom aldrig in på kvällarna.
Det knackade på dörren. Hon torkade av händerna och öppnade Anders och Mia stod där.
Anna, vi tänkte hälsa på!
Klart! Kom in! Mia, vad har hänt nu då?
Har inte Erik sagt något?
Nej?
Våra män vill byta lägenheter!
Va? Anna blev förstelnad men började snabbt pyssla. Kom in, sätt er!
Hon rusade till vardagsrummet och skakade Erik vaken på soffan:
Erik, upp! Vi har gäster!
Han for upp och kila iväg till badrummet.
Mia granskade tvåan noga.
Någon får gärna förklara vad detta handlar om?
Anna, boysen undrar om vi byter vår fyra mot er tvåa + torpet. Ni får bättre plats!
Anna lyste upp.
Ska vi inte ta en kopp kaffe och sen åker vi och tittar på er lägenhet?
Kaffe? flinade Anders, det här kräver något starkare!
***
Erik och Anna kunde inte somna på hela natten. De låg och pratade om nya lägenheten, hur de skulle möblera. Anna bubblade på, tills Erik slumrade till.
Sover du redan? sa hon och knuffade honom.
Säg inget till mamma än, Anna. Hon blir bara orolig. Vi löser det först, sen får hon flytta hit.
***
Det ösregnade ute när Lidia tittade ut genom fönstret på äldreboendet. Humöret var lika grått som vädret.
Tre veckor här nu. Barnen verkar ha glömt mig. Ingen vill ha en gammal mamma. Barnbarnen har bara varit här en gång, och Anna ringt två gånger. Första ringde hon om huset, att de bytt det eller sålt, glad ton på rösten. Jaja, huvudsaken att de har råd att betala. Inte för att jag har något att återvända till längre. Andra gången sa hon bara att de hade mycket att göra. Klart, de är unga, har annat för sig. Idag är det lördag, kanske de kommer. Varför lärde jag mig aldrig använda mobil
Hon satt så där länge, förlorad i sina tankar. Plötsligt såg hon Eriks bil genom fönstret.
De kom ändå fast han är ensam. Undrar om nåt har hänt?
Lidia stirrade på dörren. Det knackade, så öppnade Erik med ett leende:
Hej, mamma!
Hej Erik, har något hänt?
Packa ihop dina saker du ska hem!
Hem? På besök?
Nej, hem för gott! Alla saker med!
Men sluta prata i gåtor!
Barnbarnen ville överraska dig, du skulle inte få veta innan.
Lidia började packa, ivrig och glad något nytt var på gång. Samtidigt kom hennes rumskamrat Karin tillbaka efter en promenad.
Lidia, vart ska du?
Min svärson hämtar mig, säger att jag ska bo hos dem för alltid.
Vad skönt! Mina verkar ha rullat in mig här för resten av livet.
Karin, de tar hand om dig med, det är svårt för barnen ibland.
***
Lidia såg ut genom bilrutan när Erik körde hemåt. Tankarna snurrade:
Varför ville han ha mig? De har två rum, det är redan trångt. Ska jag sova på soffan? Jag kommer bara vara i vägen. Snart skickar de tillbaka mig hit.
Men Erik parkerade på en annan plats än vanligt. Han tog hennes kappsäck och gick till ett annat trapphus? Hon såg förvånad ut.
Kom nu!
De gick upp till andra våningen. Dörren slogs upp och barnbarnen kastade sig över henne:
Välkommen hem mormor! Nu bor vi här, ropade Simon ivrigt.
Lidia klev in, Anna slöt henne i sin famn:
Nu bor du med oss, mamma. Jag ska visa ditt rum.
Det lilla sovrummet var inrett, mysigt och helt nytt för henne. Garderob, ny säng allt kändes tryggt och varmt. Hon kunde knappt tro att hon nu skulle få bo så nära dottern, barnbarnen, och Erik.
Då kände hon plötsligt hur något mjukt svept runt benen och så hörde hon ett bekant kurr.
Elsa! ropade Lidia av glädje och började gråta av lycka.
