Margareta gick hem från ICA med matkassar i händerna och pratade glatt med sin granne, Ulla. Men när hon kom fram till sin grind och såg en lyxig Volvo stå parkerad där, sträckte hon stolt på ryggen:
Oj, titta, nu är nog min blivande svärson här redan på morgonen.
Ulla sneglade på bilen, och något skeptiskt lyste till i hennes blick:
Har du redan bestämt dig för att han ska bli svärson? Nåja, han har väl inte direkt friat till Malin än? Man borde ändå ta reda på vem han egentligen är, det kan ju vara någon skum figur Eller en sån där rövare
Margareta fnyste och knep ihop läpparna:
Tyst nu, han är fin. Han menar allvar med Lill-Malin, det vet jag. Nu måste jag springa, har te att koka och här har jag köpt finska hallonpraliner också.
Med matkassarna i händerna sprang Margareta nästan fram till huset. Ulla såg efter henne och gjorde en grimas.
Så var det alltså! Jag undrade varför hon tog av den finaste gravlaxen och lyxpraliner, och gifflar. Hon vill smöra för gästen. Det riktigt kliar i henne att få sin dumma dotter bortgift!
***
Hemkommen sprack Margareta upp i ett leende. På pallen i köket satt dottern Malin, och bredvid satt gästen.
Den blivande svärsonen, Joakim, lutade sig fram och såg Malin djupt i ögonen. När Margareta öppnade ytterdörren rätade han genast upp sig och flyttade sig. Såklart hade de suttit där och trånat!
Joakim var alltid artig. Han hade haft med sig blommor, en ask praliner, och en kartong parfym till Malin.
Och för Margareta bugade han nästan.
Men så stilig han är, don Malin! Lite grå vid tinningarna, men bara snyggt på en man. Han ser verkligen ut som en riktig adelsman! bubblade Margareta senare till sin dotter.
Malin log stolt:
Han ÄR adelsman, mamma.
Och varför kom han hit egentligen? Gav han dig äntligen blommorna och presenterna för att fria? fortsatte Margareta otåligt.
Malin blev allvarlig i ansiktet:
Nej, mamma. Han har inte friat. Han försökte bara övertala mig att gå på teater med honom i Stockholm.
Leendet föll snabbt från Margaretas ansikte.
Jaså Övertala dig, säger du Kom inte och tro att såna där stadspojkar är nåt att lita på! De ränner runt med sina Stockholmsbrudar, lever rövare, och sen åker de hit på landet för att hitta nya offer.
Gå på teater Åh jösses, du har hittat dig en riktig Casanova. Han har åkt hit i två månader nu och inte ett ord om giftermål!
Mamma
Vad? Du är trettio! Han närmar sig fyrtio! Borde redan vara gifta. Han drar bara ut på tiden, lurendrejare.
Vi klarar det själva, mamma!
Nej, nu lyssnar du på din mor! röt Margareta och gick rakt fram till dottern som satt och tuggade på sin salami, och ryckte med snabba händer korvskivan ifrån henne.
Lägg tillbaks, du måste tänka på figuren din! Och salamin är dyr, snart kommer han väl hit igen och då måste vi ha nåt till fikat!
Malin tittade långsamt på sin mamma med sina klarblå ögon och viskade:
Mamma, varför är du så arg igen? Vad är det nu?
Margareta la salamin i kylen och skramlade ilsket med kopparna på diskbänken. Hon snappade åt sig även ostfatet och pralinskålen, och såg sårad ut mot Malin:
Jag är rädd, det är vad jag är! Han åker hit hela tiden inför hela byn, men snart har han tröttnat, och då står du där, och alla kallar dig gammal ungmö!
Och de andra friarna, de kommer aldrig mer hit efter den där adelsmannen!
Ta det lugnt, mamma, log Malin. Han lämnar mig inte.
***
En vecka senare stod Margareta och packade Malins resväska, tårarna rann. Hon hade trott att Malin var försiktig. Men nej.
Dottern var med barn! När mamman undrade när det ens hänt, log Malin på sitt lilla hemliga sätt:
Han skjutsade mig ju till skogen, för att plocka blåbär. Och där väntade han på mig. Kan du tänka dig, han väntade där bara för min skull. Klart, jag är ju vacker
Ja, ja muttrade Margareta. Men hur gick det till? I skogen eller? Tala om, när missade jag den delen av din uppfostran?
Malin smakade på salamin och tog ostbiten Margareta höll så kär, och skrattade:
Det spelar ingen roll, mamma! Hihihi Nu ska vi i alla fall gifta oss.
Men hela släkten måste bjudas! insisterade Margareta. Och hur ska jag kunna släppa iväg dig till storstan, min enda
Jag kommer och hälsar på dig ofta, lilla mamma
Snart knackade halva byn på dörren och tjoade:
Margareta, är det sant att Malin ska flytta till Stockholm med sin blivande? Varför har du inte sagt något!
Hon åker imorgon, nästan ylade Margareta där hon sprang runt.
Och vi har inga presenter, nu blir det tokigt, man vill ju hinna köpa nåt fint!
Det behövs inget, hon ska bara flytta, inget bröllop än.
Se vilken lycka!
***
Så bar det av, dottern åkte iväg, och Margareta blev ensam kvar. Malin ringde från Stockholm och berättade om det fina huset Joakim hade. Eller ja, hans framtida.
Margareta väntade på nyheter om bröllopet, men det kom aldrig.
Först gick en månad. Sen två. Ett halvår När Ulla till sist rusade över med andan i halsen och berättade att hon sett Malin i Stockholm, rullandes på en barnvagn, blev Margareta vit i ansiktet.
Med barnvagn?! Hur kommer det sig?
I all hast knäppte hon kappan och kastade sig på bussen till Stockholm. Allt annat var ett enda töcken.
Hon hade fått sitt första barnbarn, och Malin hade inte ens berättat! Hade gömt det för sin egen mor!
Margareta ringde sin dotter direkt från Centralen. Skönt med mobiler, på landet hade det aldrig gått.
Malin svarade först efter flera försök, och varje missat samtal gjorde Margareta ännu mer förbannad.
Var håller du hus? ropade Margareta så hela tunnelbanan stirrade. Jag står på Centralen! Kom och möt mig! Och kan du förklara varför du fått barn utan att jag vetat något?!
Malin kom ensam i taxi, såg lite skamsen ut.
Förlåt mamma, jag hann inte berätta. Jag fick en dotter, hon heter Vera. Hon liknar dig
Vi bor i Joakims hus. Eller ja, egentligen är det hans mammas. Joakim bor där hos sin mamma. Hans mamma äger allt, bilen och huset och bestämmer över Joakim Hon vill inte låta oss gifta oss!
***
Margareta steg in i huset och kände genast att nu skulle det minsann bli andra bullar.
Vad är det för sorts mamma, den där Solveig? Sonen tar hem sin flickvän, och ändå får de inte gifta sig?
Hon frågade varken efter Joakim eller barnet, utan gick rakt in för att leta upp mamman i huset, som hon fann sittandes vid flygeln på övervåningen.
Clearing her throat, Margareta krävde att få prata. Men Solveig bara ignorerade henne och dunkade locken över tangenterna till slut.
Den stela kvinnan med den grå knuten såg strängt på ovälkomna gästen.
Vad vill du? Vem är du?
Jag är Malins mamma! sa Margareta högt. Skäms ni inte spela musik när det finns en liten som vill sova?
Du menar Vera? Nej då, hon har redan sovit, svarade Solveig kyligt. Och tillade: Det är svårt att säga vem som stör vem, förstår du.
Tycker du ett spädbarn är i vägen? förundrade sig Margareta. Det finns ju alltid möjligheten för dig att flytta och låta de unga vara ifred!
Varför skulle jag flytta från MITT hus, kvinna?
För att unga familjer behöver växa själva.
Det är deras val att bo här. Om de vill, får de gärna flytta. Dörren står öppen.
Men vill du inte vara med ditt barnbarn? undrade Margareta.
Solveig svarade med ett svalt leende:
Och varför ska jag ta ansvar för din dotter och barnbarn? Du har ju kommit nu duktigt! Jag har redan gett min son till din familj. Men får ändå höra att ingenting räcker för dig?
Ställer du till med en scen skickar jag er allihop tillbaks till landet på studs!
När Solveig höjde rösten kom Joakim in i rummet, såg förtvivlad ut och försökte lugna Margareta:
Du är säkert trött efter resan, mamma. Malin har fixat te till dig i matsalen!
***
Te lugnar alltid, kanske därför blev det stillsammare i huset efteråt. Margareta sneglade ilsket mot Solveig, som smuttade på sitt te med små leenden och räviga ögon.
Vi får se vem som vinner, tänkte Margareta.
Joakim såg nervös ut, slog Malin på knäet under bordet och väste genom blick: Din mamma går för långt nu, säg vad som pågår!
Malin förstod, och när Solveig var borta uppe vid flygeln, drog hon in Margareta i biblioteket:
Mamma, nu måste vi prata!
Om vad? Hon har bara duperat er båda! fräste Margareta.
Hon är inte min svärmor egentligen, sa Malin tyst. Hon är Joakims fru Hans ENDA fru!
Margareta blev stående som ett frågetecken.
Hur menar du?
Malin såg sorgset på sin mor:
Du ser hur Joakim har det gott, mamma. Det är tack vare äktenskapet. Han gifte sig med henne för tjugo år sen, då var hon nästan femtio och inga barn.
Margareta såg sig omkring i det flotta rummet med guldväggar, sammet och hundratals böcker. Allt var hennes.
Allt detta är hennes, sade Malin. Från början visste jag inte. Men sedan berättade Joakim. Han och Solveig lever som grannar, inte som makar. Och när han ville ha barn, lät hon honom skaffa sällskap
Så han bor alltså här, men hon är fortfarande hans fru?! Vilken galning! Men varför vill DU vara kvar här?
För att Joakim vill ha barn, en familj Och nu har vi Vera. Någon gång dör hon, och då kanske vi blir gifta. Men tills dess lever vi så här.
Margareta reste sig resolut:
Nu packar du, tar Vera, och följer med hem till landet!
Malin höjde hakan:
Nej, nu får det vara, mamma. Jag är vuxen och bestämmer själv.
Bo då här och låt henne trampa på dig. Men jag stannar inte! sa Margareta, och lämnade huset.
***
Margareta levde nu i stilla ensamhet. Hon hörde grannkvinnors glädje över egna barnbarn och andras lyckliga bröllop. Själv saknade hon lilla Malin och barnbarnet Vera så mycket att hon en dag låste sitt radhus och åkte upp till Stockholm igen.
Hon stod då gömd utanför grinden till Solveigs villa och såg hur Vera sprang i trädgården med två små vita pudlar och ropade: Farmor, farmor! till Solveig.
Så fräckt! tänkte Margareta, svartsjukan brännande. Det är ju JAG som är mormor!
Margareta gick då rakt fram och bultade på porten.
***
Ingen körde ut henne. Solveig bara sa:
Huset är stort nog för alla. Det räcker till flera generationer!
De två kvinnorna gnabbades nu bara ibland mest smått och på lek medan de rensade rabatter i trädgården eller letade efter Vera som lekte kurragömma:
Du blev alltså ändå orolig att jag skulle vara elak mot din lilla luns? Klokt av dig, hon är vek. Hade jag velat hade jag kastat ut henne för länge sen. Hon är nog inte som dig, mer som sin far antar jag
Säg det en gång till och du får en rabattspade i pannan, även om du är husets drottning. Vem säger att mitt pannben skulle vara svagt?
Du kom hit istället för att hon kom hem till dig. Det säger allt. Svag.
Jag är nog segare än dig! Faktum är, jag misstänker du är nära att lägga näsan i vädret, så sliten som du ser ut. Jag kan lika gärna hjälpa till men Malin ska då minsann slippa ta hand om dig.
Ha-ha-ha! Jag är i toppskick, äter nyttigt, träffar fjorton läkare, och har aldrig fött barn inget stressliv! Vem säger att JAG dör först, Maggan?
Ibland är livet fullt av knepiga relationer och oväntade vändningar. Men när man delar både skrattet och sorgen, kan det finnas plats för flera sorters kärlek, även under ett och samma tak. Det är kanske så man lär sig att alla familjer är olika men omtanke och tålamod, det räcker alltid till fler.
