Gunilla går hem från ICA med kassarna fulla, småpratar med grannen Birgitta. När hon ser en skinande Volvo parkerad framför sin grind, sträcker hon på ryggen och får ett nöjt leende:
Jaså, det måste vara min blivande svärson som kommit så här på morgonen.
Birgitta kastar en blick mot bilen, och i hennes blå ögon flammar något illvilligt:
Du kallar honom redan svärson? Nåja, men Linnea har väl inte ens fått ett frieri? Man vet aldrig, du, kanske är han ett kriminellt slödder? Eller en bondfångare, för den delen…
Gunilla fnyser och viftar avfärdande med handen:
Sluta prata strunt. Han är en reko kille och siktar seriöst på Linnea. Nu måste jag skynda mig, ska sätta på kaffe till gästen, och här har jag ju precis köpt fina småkakor till fikat.
Hon nästan småspringer hemåt med överfyllda påsar. Birgitta stirrar efter henne med snipig min.
Tydligen, där är det, tänker jag… undrade varför hon köpte dyraste falukorven, fin choklad och en massa ost. Men nu ska hon fjäska för karln hemma. Hon vill bli av med sin tokiga Linnea och gifta bort henne illa kvickt.
***
Väl hemma spricker Gunilla upp i leende. Hon ser Linnea på köksstolen, och bredvid sitter Hangästen.
Blivande svärsonen lutar sig nära Linnea, tittar henne i ögonen. Så drämmer Gunilla igen dörren, och han reser sig raskt, tar ett steg tillbaka. Nog minnsan, de har suttit och surat sött!
Han är artig som alltid. Han har köpt blommor till Linnea, ett fint paket praliner, och till och med parfym i ask.
Gunilla imponeras. Nästan att hon bugar sig för svärsonen-to-be. Hon släpper honom inte med blicken:
Åh, gumman, så stilig han är! Lite grå tinningar nu, men det klär honom bara. Han ser ju rentav ut som en adelsman! Hon berättar med viskande förtjusning för Linnea senare.
Linnea svarar med ett snett leende till sin mor:
Han är ju lite av en adelsman, mamma.
Men varför var han här egentligen? Kom han äntligen med blommor och presenter? Gunilla ger sig inte.
Då mörknar Linneas ansikte:
Nej, mamma. Han friade inte. Bara övertalade mig att hänga med på Dejten till Dramaten i Stockholm.
Mammas leende försvinner:
Jaså, övertalade? Så, han är en sån där stadsfjant, va? Skenheliga typer, de roar sig med stadens brudar och när de tröttnat letar de offer på landet.
Dejta, minsann… Du, Linnea, du har fångat dig en riktig Casanova. Snart två månader har han kört hit men pratar aldrig om kyrkkaffe eller vigsel!
Mamma…
Vadå mamma? Du är trettio, han är över fyrtio! Varför är ni inte gifta? Han drar ut på tiden, ska bara testa ändå! Behövs ingen långbänk!
Låt oss sköta det själva, mamma!
Håll tyst och lyssna på modern, du! Gunilla skäller och rycker falukorvsbiten ur dotterns hand. Låt bli, du ska tänka på kroppen! Dessutom är korven svindyr, och han kommer väl imorgon igen och fikar, ska ju ha nåt till kaffet!
Linnea spänner sina klara blå ögon i mamman och frågar tyst:
Mamma, varför är du arg igen? Vad är det nu då?
Gunilla stoppar korven i kylskåpet, slamrar med porslin, tar till och med undan ostbrickan och godisskålen direkt från dotterns näsa. Med tung suck säger hon:
Jag är rädd! Han kommer, hela byn ser det, men till sist sticker han utan ring och du blir kvar… De börjar ju redan snacka om gammal ungmö.
Och de där friarna, efter honom De hittar aldrig vägen hit igen!
Oroa dig inte, mamma, flinar Linnea, han går ingenstans, det vet jag säkert.
***
En vecka senare står Gunilla och packar Linneas resväska med tårar i ögonen. Hon hade trott dottern var pryd men så visar det sig inte alls så.
Hon är med barn! När Gunilla frågar hur det gått till ler Linnea listigt:
Han skjutsade mig till blåbärsskogen. Och stannade där och väntade. Ville köra mig hem sen. Tänk, han stod där, väntade för han tycker att jag är vacker.
Jaha, säger Gunilla förvirrat. Vadå, i skogen eller hur? Berätta genast, när har jag missat så mycket i din uppfostran!
Dottern mumsar ost och korv och skrattar:
Det spelar ingen roll, mamma! Huvudsaken är att han ska gifta sig med mig!
Men du, till bröllopet bjuder vi hela släkten så det så! Gunilla vidhåller sitt. Åh, hur ska jag släppa iväg min enda unge till storstan?
Jag kommer ofta hem till dig, lilla mamma…
Snart springer grannar och knackar på dörren, ropar högt:
Gunilla, sägs att Linnea ska gifta sig, och du säger inget!
Hon ska åka! stressar Gunilla runt.
Vi har ju inga presenter, man måste få veta i förväg!
Behövs inga presenter, hon följer bara med sin fästman till stan.
Så roligt…
***
Där åkte Gunillas enda, Linnea, älsklingen, och blev hämtad till Stockholm av sin pojkvän.
Linnea ringer ofta, berättar om det fantastiska huset där de bor. Det är hans, säger hon.
Gunilla väntar och väntar på nyheter om bröllop men inga kommer.
Först går det en månad, sen två, sen ett halvår Till sist rusar Birgitta över och berättar att hon såg Linnea i stan med barnvagn. Gunilla tappar andan.
Barnvagn?! Men varför har hon inte berättat det?
Gunilla slänger på sig jackan, kastar sig mot bussen, hela vägen till Stockholm flyger som i dimma.
Väl framme, ringer hon dottern, för nu finns ju täckning. Linnea svarar inte direkt, trycker bort samtal och Gunilla blir allt mer hetsig.
Var är du? ropar Gunilla när Linnea väl svarar. Jag står på Centralen. Hämta mig! Och förklara varför du fött barn utan att jag vet om det?!
Linnea kommer i taxi, ser bort.
Förlåt mamma, det fanns aldrig tid att förklara. Jag har fått en dotter, hon heter Saga. Hon är så lik dig…
Och vi bor hos Pär (killen heter så). Han har ett så vackert hus!
Jaha?
Gunilla tittar misstänksamt på dottern.
Skäms du för mig, säg ärligt?
Linnea blir rädd:
Nej mamma, tänk inte så! Det är bara Pär bor med sin mamma.
Huset och bilen Pär kör ägs ju av henne. Och hon styr och ställer Hon låter oss inte gifta oss!
***
Gunilla kliver in i huset fast besluten att ställa allt till rätta.
Vad är det för svärmor, löjlig människa? Sonen tar hem sin gravida flickvän och hon förbjuder ett bröllop!
Hon struntar fullständigt i Pär och barnbarnet dottern räcker över. Gunilla går rakt in och letar reda på modern, som sitter och spelar på flygeln i övre våningen av villan.
Gunilla harklar sig ljudligt, kräver uppmärksamhet, men får ingen så hon stänger locket på flygeln.
Den strama damen ser strängt på besökaren.
Vad gäller saken? kraxar hon. Vem är ni?
Jag är Gunilla, Linneas mamma! dundrar Gunilla. Får du inga skamkänslor, spela piano när det ligger en liten baby och sover i huset?!
Du menar Saga? Hon sover inte nu, säger flygeldamen kallt. Dessutom, vem stör egentligen vem?
Om du tycker hon stör, så flytta då! Då kan ni slippa störa varann!
Varför skulle jag flytta från mitt eget hus, kvinna?
För ni står i vägen för den unga familjen!
Gör jag? säger damen sarkastiskt. Jag tvingar ingen att bo här. De kan gå när de vill.
Så du skiter i ditt eget barnbarn?! Gunilla är bestört.
Kvinnan ser kallt på henne och säger:
Och du heter Gunilla? Trevligt. Men säg mig, varför ska jag alls tänka på ditt barn och barnbarn när dom har dig och Pär? Jag har ju redan gett din Linnea det dyrbaraste jag hade min son! Min hjälpreda, min chaufför, min högra hand. Och det verkar inte vara nog för dig? Tänker du slänga ut mig ur mitt eget hus?
Jag ringer polisen och låter dem fösa ut dig om du ställer till med bråk! Får du mig ur balans, då får ni allihop du, din dotter, Saga och Pär flytta hem till din lilla stuga!
Nu dyker Pär oroligt upp och försöker avleda Gunilla:
Du är säkert trött, Gunilla, Linnea har gjort kaffe till dig i matsalen.
***
Kaffe möjligen lugnar och förenar. Gunilla kastar mordiska blickar på kärringen. Hon småler oberört och kisar listigt över kaffekoppen.
Jag ska överleva dig ändå, tänker Gunilla ilsket.
Säkert känner Pär av svärmors beslutsamhet. Han ger Linnea en blick som säger: Din mor är helt galen. Du borde prata med henne.
Linnea inser att samtal är oundvikligt. Gunilla kör över alla gränser, som en ångvält.
Mamma! De sitter i Pärs hemmakontor medan den gamla åter klimpar för fullt.
Vad?
Jag ser att du inte fått något gjort hittills och hans mamma manipulerar er ju så hon vill!
Hon är inte hans mamma, mamma säger Linnea tyst. Hon är Pärs hustru.
Gunilla blir alldeles paff av chocken.
Vad pratar du om?
Linnea tittar sorgset på Gunilla:
Du ser ju hur förmögen Pär är Det är för han är gift, mamma
Han gifte sig med henne för tjugo år sen. Då var hon nästan femtio och hon ville aldrig ha barn, är helt barnfri.
Gunilla blinkar förvånat mot de gyllene tapeterna, sammetsgardinerna och bokhyllorna rena biblioteket i det vackra kontoret.
Allt här är hennes, fortsätter Linnea dystert. Jag förstod först inte när jag flyttade hit.
När jag började strida mot henne, och trodde hon var hans mamma, berättade Pär sanningen.
Jaha, så förbannad man blir! snäser Gunilla. Varför vill du vara kvar här?
Det är ju uppenbart, mamma. Pär vill ha en familj, han vill ha barn… Men hon vägrar. Och nu låter hon honom ha en… älskarinna.
Jag är den. Och vet du, mamma, Pär lever bara som en sorts granne med henne. De har inte varit ett riktigt par på åratal.
Nehej, nu räcker det, ryter Gunilla. Packa väskorna, ta med Saga, vi åker hem till landet!
Men Linnea skjuter fram hakan:
Vad tänker du på, mamma? Jag flyttar ingenstans. Jag trivs här! Jag bor kvar hos Pär! Någon gång blir han änkling och då blir jag hans fru.
Innan dess suger hon ur dig allt hon kan!
Må så vara, mamma. Det här är mitt liv, jag har valt det.
Ja, men stanna då, lev som ett bihang och dörrmatta. Jag drar. Här stannar inte jag! Gunilla morrar och lämnar.
***
Nu flyter dagarna grått och tråkigt för Gunilla. Hon lever mest på skvaller från grannar.
Birgitta berättar: Min dotter är gift, mitt barnbarn föddes. Gunilla kommer ofta dit, leker med Birgittas barnbarn, suckar och minns Linnea och sin egen lilla Saga.
Till slut står hon inte ut, låser huset och styr kosan mot Stockholm.
Där gömmer hon sig utanför grinden till villan och smyger. Ser hur Saga, nu så stor, springer i trädgården med två små pudlar och skriker: Mormor, mormor. Men kallar hustru Pär för mormor.
Så lustigt, blir Gunilla svartsjuk. Hon är ingen släkt, det är ju JAG som är mormor!
Gunilla kliver ut från gömstället, klampar, ringer på grinden.
***
Ingen kastar ut Gunilla. Inte ens husets matrona, som bara säger: Villan är stor, det finns plats för alla.
De två kvinnorna grälar inte mer, utan skrattar, småretas ibland vid rabatterna ute i trädgården eller när de letar efter Saga som leker kurragömma med pudlarna.
Så, du vågade dig hit? Rädd att jag skulle vara elak med din dotter kanske? Bra tänkt, Linnea har inte mycket skinn på näsan, måste skyddas mot mig.
Om jag vill kan jag kasta ut henne direkt, eller låta bli. Din dotter är ingen kopia av dig, har nog fått sin vilja av sin far? Du har ändå lite ryggrad, även om den är vek.
Håll i dig, snart får du en sopborste i ögat, även om du är husets fru. Och vadå vek? muttrar Gunilla.
Ja, du kom ju hit, din dotter sprang aldrig till dig. Skulle kunnat stå på dig, men du veknade.
Tro nu inte du är segare! Enda skälet att jag flyttar hit till er är att se, du ser risig ut, snart ligger du kanske till sängs.
Då får någon ta hand om dig. För mig är det inga problem, så länge Linnea slipper.
Haha! Jag mår utmärkt, får bästa vården och äter bra. Och jag har aldrig fött barn, sluppit all stress. Vad får dig att tro jag dör före dig, Gunilla?Gunilla blänger, men så kommer Saga springande, slänger sig om hennes ben och ropar:
Nu vill jag höra om när mamma var liten! Och du måste läsa saga för mig också, mormor.
Hustru Pär sätter sig på trappen, iakttar dem båda med ett snett leende.
Det här huset har hört många konstiga historier, säger hon. Men Gunilla du får gärna ta kvällssagan, om du vill.
Gunilla lyfter Saga i famnen, bär henne mot verandan. Linnea dyker upp från köket med varm choklad och småkakor, puffar Gunilla lätt på armen:
Stanna någon vecka, mamma. Det får plats en Gunilla till, faktiskt.
Och Gunilla, för första gången på länge, sätter sig utan oro. Tittar ut i den lummiga trädgården där dofterna blandas av rosor och kaffekopp. Familj, tänker hon. En ny sorts familj rörig, oväntad, fortfarande så levande.
Saga iglar sig intill, viskar:
Mormor, när du blir gammal, får du bo hos mig.
Gunilla gapskrattar, biter av sin kaka, fyller hela verandan med värme och högljutt berättande. Problemen är kvar, gamla sår och nya kompromisser, men där och då, medan solen sänker sig över hustaken, är det tillräckligt. Hon lutar sig tillbaka, låter berättelsen börja och blir äntligen hemma.
