Pappa, ta inte bort henne! snyftade den yngre dottern, Majken, sju år, med en näsa blossande röd av tårar. Man kan inte göra sig av med Sessan, hon är ju vår!
Din Sessan… pappan ryckte häftigt i ratten, Skräpar ner överallt. I hallen, vid vedspisen, till och med i mina kängor i går. Och vägrar gå på lådan. Vad ska jag göra med henne?
Men pappa
Tyst! röt han.
Den gamla, vita Volvon med rostiga fläckar hostade till och skumpade iväg på grusvägen. På baksätet, i en trång kartonglåda, pep Sessan ynkligt med tunn, darrig röst.
Majken stod kvar vid grinden, fingrarna hårt om järnstängerna, och såg tyst hur den sargade bilen försvann bakom en dimmig björkallé.
Dystert, fuktigt höstväder. Himlen låg tung och dimgrå över byn Skogsliden. Vinden slet i Majkens flätor, ryckte i fållen på hennes blommiga bomullsklänning.
Majken, kom in! Du blir sjuk där ute! ropade mamma, Anna-Lis, från det gula köksfönstret. Varför bara står du där?
Majken svarade inte. Tårarna rann salta, brännande nerför kinderna.
Sessan… deras Sessan… Röd med vita tassar, fluffig som vispad grädde. På kvällarna kurade hon ihop sig på Majkens knä, spinnande vid vedspisen.På nätterna hördes hennes andetag. Men nu…
I köket luktade det stuvad vitkål och nyjäst vetedeg mamma bakade kanelbullar. De äldre syskonen Per (tretton år), Kerstin (elva) och Oskar (nio) satt böjda över matteböckerna.
Fast egentligen låtsades de bara arbeta. Per klottrade slött med pennan utan att läsa, Kerstin gömde det tåriga ansiktet bakom sin bok, och Oskar, som annars alltid var högljudd, tuggade stilla på sitt suddgummi och sa ingenting.
Alltid samma sak slängde Per plötsligt ur sig och släppte pennan i bordet så att den studsade. Har pappa bara bestämt sig, så är det så utan att fråga någon annan!
Tyst nu! fräste Anna-Lis, som knådande degen energiskt. Han vet vad han gör. Katter har vi redan så det räcker. Maja och Findus går på lådan. Men er Sessan
Hon kunde lära sig! snyftade Kerstin. Vi skulle kunnat visa henne!
Och vem ska göra det, jag kanske? Mamman log trött. Hur då? Jag har fullt upp redan. Kor, grisar, trädgården, och ni ungar… Och så en katt som tror hon är drottningen av Sörmland.
Vi klarar det själv! sa Kerstin uppfordrande. Vi lär henne!
För sent, suckade Anna-Lis.
Majken gled in tyst, satte sig vid fönstret. Regnet silade ner över grå gator och svälla trädgårdsland.
Kommer hon hem igen sen, mamma? viskade Majken, nästan ohörbart.
Anna-Lis suckade tungt:
Jag vet inte, lilla vän… Jag vet inte.
…
En halvtimme senare var pappa, Leif Gustavsson, tillbaka. Han hängde blöt jacka på spiken och gick rakt ut i köket utan att se på barnen.
Nå? frågade Anna-Lis.
Jag lämnade henne i närmaste byn. Hos Haraldssons. Dom skulle ta hand om henne.
Hur långt är det? undrade Oskar.
Fem kilometer, kanske mer muttrade Leif.
Då hittar hon aldrig hem mumlade Kerstin.
Behöver inte, sa Leif, kallt. Nu räcker det med prat. Ge mig te, jag fryser.
Anna-Lis satte fram ett glas svart te och några köttbullar på tallrik. Leif åt tyst, sörplade, och såg mer trött än arg ut. Barnen satt tysta runt bordet, ingen rörde maten, det låg bly i skålarnas botten.
På kvällen, när huset tystnat och alla gått till sängs, vred Majken sig länge i sängen, bredvid Kerstin. Hon lyssnade på regnet mot rutan, knaken i timmerväggarna och långt bort skallet från en annan bondes hund.
Kerstin, sover du? viskade hon.
Nej, viskade systern tillbaka.
Sessan hittar hem igen. Jag känner det inuti. Hon kommer hit.
Sluta, hon kommer aldrig hitta. Pappa körde henne flera kilometer bort. Det är ett helt landskap för en katt.
Men hon är smart! Hon hittar till oss!
Kerstin svarade inte, bara vände sig mot väggen. Majken låg tyst och formade ord i tanken som mormor lärt henne: Snälla Gud, låt Sessan hitta hem. Skydda henne på vägen…
…
Samtidigt satt Sessan under Haraldssons vedspis i deras blåmålade kök. De var snälla gav henne gräddmjölk och sill, strök över pälsen. Men hon spinnande inte. Hon låg ihopkrupen, främmande bland främlingar, och längtade.
Var fanns hennes hem? Barnen? Doften av ved och nybakat bröd? Mamma Anna-Lis, som en gång smugit henne köttbullar från bordet? Här luktade det av tvål och fisk, rösterna lät fel. En jättelik grå hankatt fräste åt Sessan när hon närmade sig matskålen.
Sessan väntade hela natten, ihoprullad bakom vedspisen. När gryningen kom och fru Haraldsson öppnade dörren för att gå ut till hönsen, stack Sessan iväg som en blixt.
Nämen! Vart ska du? ropade Haraldsson, men katten sprang redan förbi potatislandet, ut på grusvägen, fort, fort bort ur byn.
Det regnade fortfarande, himlen grå som sodavatten. Den röda pälsen klistrade sig mot kroppen. Sessan visste inte riktigt var, men djupt inne lyste ett envis litet minne. Något gammalt, som viskade: vidare ge inte upp.
Dagen gick. Sessan gömde sig under en gammal höbal, darrig av kyla. Hon försökte fånga en mus, men den smet in i hålet. Drack vatten från en regnpöl, kallt och jordigt.
Andra dagen kom Sessan ut till landsvägen. Gropig asfalt, blöta bilspår, skvättande däck. Hon haltade längs kanten, snubblade, reste sig, vidare.
Natten tillbringade hon i ett ruttet skjul. Muslukten var stark. Hon lyckades fånga en, slukade den hel. Några timmar kändes magen bättre.
Tredje dagen kom snön den första för året. Blöt och kladdig, lade sig på Sessans rygg. Tassarna var råa och ömma. Hon lämnade röda märken bakom sig i den vita geggan, men gav inte upp.
Långt fram låg ett hus. Och där väntade barnen. En varm plats vid spisen. Mamma Anna-Lis, sträng men ändå den som smekte när ingen såg.
Fjärde dagen dök den bekanta björkdungen upp. Sessans hjärta slog fort. Hon skyndade fram, mindes hur barnen brukade plocka svamp här och Majken flätat kransar av prästkragar.
Femte dagen nådde Sessan ån smal, isande kall. Hon vadade över, fröste, men fortsatte.
Sjätte dagen började kattens andning rossla och näsan rann. Men något inom henne sa: inte stanna.
Sjunde dagen, tidig morgon. Sessan, utmattad och snötäckt, hasade fram till den gamla gröna grinden. Hon satte sig, jamade med sitt svagaste, hesa röst. Ingen hörde. Hon jamade igen, högre.
Dörren slog upp. Majken for ut på förstubron i nattlinne och med bara fötter.
Seeeessan! skrek hon, slängde upp grindstolpen, lyfte upp katten i famnen. Mamma! Pappa! Alla! Hon har kommit hem! Hon har klarat det!
Kerstin, Oskar, Per och till slut Anna-Lis slöt upp, torkade mjöliga händer på förklädet, böjde sig fram över Sessan.
Hon är helt utmärglad… Och snuvig… Hon måste ha blivit förkyld, sa Anna-Lis mjukt.
Mamma, vi måste hjälpa henne! bönade Kerstin.
Hm, vetrinär ringer vi bara för grisar och kor. Katter får klara sig, svarade mamma först, men ändrade sig. Nåja… Värm mjölk. Ta fram en filt. Vi gör vad vi kan.
Leif stod kvar i dörröppningen och såg på Sessan i Majkens armar.
Så hon hittade ändå… mumlade han.
Pappa, det var fem, kanske sex kilometer! Fattar du? utbrast Per.
Pappa svarade inte, vände bara och gick in.
…
Sessan fick komma in till värmen, bäddade invid vedspisen. Majken gav henne en skål varmt mjölk, Sessan drack så mustaschen skummade. Kerstin torkade pälsen med en urtvättad handduk, försiktigt kring såriga tassar.
Titta, det blöder… viskade Kerstin. Mamma, kom!
Anna-Lis satte sig bredvid och såg noga.
Stackars lilla. Oskar, hämta plåster. Kerstin, ta bandage.
Och snuvan? frågade Majken.
Kamomill, tror jag. Fråga gamla Elsa bredvid. Hon kan sånt. Viktigast nu: värme och mat. Resten får vi lita på Moder Natur.
Syskonen pysslade Sessan som en nyfödd. Majken vek aldrig från hennes sida, viskade små hemligheter, Kerstin lagade hönsbuljong, Oskar tog fram en gammal filt. Per snickrade i hörnet på något.
Vad gör du? undrade Kerstin.
En kattlåda. Så vi lär henne. Per lät bestämd. Nu ska hon klara det.
Sessan var sjuk en hel vecka. Snörvlade, nös och lät hängig. Men ungarna gav inte upp; kamomill, varm mjölk, filtar och kärlek. Sakta kvicknade Sessan till nosen slutade rinna, pälsen blev åter glansig och röd.
Dags för träning. Per ställde den nya kattlådan i hörnet med sand. Varje gång Sessan började leta plats, lyfte någon henne dit.
Såhär, Sessan, bara här! sade Majken, vänligt men bestämt.
Sessan protesterade, men barnen gav sig inte. En dag gick hon själv till lådan, krafsade ivrigt, gjorde allt rätt.
Det funkade! tjöt Majken. Mamma! Pappa! Hon kan själv nu!
För första gången på länge log Anna-Lis.
Ser man på Det gick visst. Vem kunde tro det.
Leif satt vid köksbordet med DN. Han tittade upp, såg på Sessan som nu stolt putsade tassen vid lådan.
Du är envis som få… Hur många mil blev det, tro? sa han sakta.
Pappa, du skickar väl inte bort henne mer? bad Majken.
Han tiger en lång stund, mäter orden:
Nej. Kommer hon hem, så är det hit hon ska. Här bor hon.
Majken kastade sig om hans hals, kramade med all kraft hon hade.
Tack pappa! Tack!
Nu räcker det, muttrade han, men ögosvrån avslöjade ett leende.
…
Sessan blev kvar i huset många år. Hon var aldrig olydig mer, gick alltid fint i sin sandlåda. Om kvällarna spann hon vid vedspisen, värmde sig till bullbakens doft. Hon fångade möss bättre än både Maja och Findus, och barnen var stolta över henne.
Ibland tittade Leif på Sessan, skakade på huvudet.
Den där katten har själ, brukade han säga. Hon vet var hemma är. Och inga mil kan stoppa henne.
Barnen höll med. För Sessan visste. Då och nu alltid tillbaka. Genom regn, kyla, hunger och smärta. Hem till dem som väntade.
Där någon väntar, där är hemma. Och där lever livet vidare.
