Det är ditt fel! Med hopknipna läppar stod svärmor och betraktade hur Linnea diskade. I rummet bredvid låg lilla treåriga Märta och hostade så hon nästan kiknade.
Om du hade haft bättre koll på barnen, om du hade lyssnat när hostan började, istället för att gulla med sådana där huskurer…
Jag har gjort precis som barnläkaren sa, försökte Linnea försvara sig.
Du borde gett antibiotika på en gång! Nu får du gå och ta sprutor istället, sån där latmask till mamma, hela den yngre generationen är värdelös! Ingen kan något, ingen tänker på något, barna era är ovälkomna! Jag uppfostrade faktiskt din man helt själv när han var liten…
Linnea stängde av vattenkranen och lämnade köket med tårarna brännande bakom ögonlocken. Det var nu fem år sedan hon blivit den eviga syndabocken. Alltid fel, alltid otillräcklig. Hennes största misstag, insåg hon nu med bitterhet, var att hon gått med på Viktors prat om att bo hos hans föräldrar “tills vi har råd med eget”.
Det där egna boendet visade sig vara ett grävt hål i jorden på arrenderad mark. Inte mer. Bygget stod still. Viktor hävdade att det var Linneas fel hon hade med ens vilja “pressat fram” två tätt födda barn utan att han riktigt gått med på det.
Alla förslag om att hyra lägenhet avfärdades genast:
Ska jag kasta bort pengar på ingenting åt främmande folk?
Linnea suckade och föreslog annat:
Vad sägs om att köpa ett litet torp med barnbidragen och premiepengarna? Både statlig och kommunal bidrag, du vet.
Det räcker aldrig till ett torp, bara till nån rishög, gnällde Viktor. Bidraget går till byggandet här! Bara sommaren kommer nu, så…
Sommaren kom, men bygget stod stilla. Linnea vägrade satsa mer pengar. Livet släpade sig fram…
Viktor, kan du vara med Märta medan jag hämtar Vilgot på förskolan? frågade Linnea när mannen kom hem, sur och trött.
Men tänk om hon får feber? svarade han misstänksamt.
Bara en halvtimme, snälla.
Nej, be mig inte ens. Tänk om…
Motvilligt klädde Linnea på Märta ytterkläderna. Ettusen meter till förskolan, inte så långt, och Märta kunde behöva luft.
Jag sa ju att du kunde ha Vilgot hemma idag, muttrade Viktor efter dem. Du gör väl bara allt för att bli av med ungarna.
Det är mitt fel, som vanligt, mumlade Linnea dystert.
På kvällen satt hon vid laptopen medan barnen lekte tyst i nästa rum.
Jobbar du? Viktor kikade över axeln. När blir det middag?
Linnea slog ihop locket.
Kollade du lägenheter igen? frågade han och sneglade misstänksamt.
Vi bygger ju snart! Det där är onödigt.
Linnea nickade tomt.
Mamma, mitt torn faller, och det är ditt fel! utbrast plötsligt Märta, tårarna sprutade.
Ja, inte får du hjälp av mamma, hon bara latar sig, höll Viktor med och flinade.
Linnea tittade på dem, och kände hur måttet var rågat. Till och med barnen trodde nu att hon alltid var boven.
Nästa morgon lämnade hon inte Vilgot på förskolan. Svärmor betraktade henne tyst när hon klädde barnen.
Vi ska till vårdcentralen, förklarade Linnea, van vid att rapportera allt hon gjorde.
De kom sent hem, skylde på besök hos öronläkaren. Barnen tisslade, fnissade. Linnea bad dem vara tystare.
Pappa, vet du var vi var idag? for lilla Märta fram.
Var då?
Säger inte, viskade hon och sjönk ihop under mammans stränga blick.
Det är en hemlighet, fyllde Vilgot på. En överraskning till din födelsedag.
Nästa dag var Linnea och barnen spårlöst borta.
Det dröjde tills kvällen innan Viktor märkte försvinnandet.
Mamma, vad blir det för mat?
Fråga Linnea, hon försvann med ungarna i morse, de har inte synts till sen dess. Jag får väl steka lite ägg, din fru bryr sig ju inte.
De kanske är på vårdcentralen… mumlade Viktor. Han gick in i sovrummet det var välstädat, ingen röra. Linnea var en bra hushållerska, men något saknades. Plötsligt insåg han: Märtas meterlånga gosedjurskatt, som brukar ligga i vägen på soffan, var borta. Märta hade aldrig tagit med den till vårdcentralen eller ut från rummet.
Han rusade runt, öppnade garderoben. Endast Linneas vinterkappa hängde kvar, resten av hennes saker var borta. Även barnens kläder och gosedjur hade försvunnit.
Mamma! Linnea är borta! ropade Viktor, fortfarande i chock.
Vart ska hon ta vägen, den där förvirrade, svarade svärmor utan att lyfta blicken från stekpannan.
Titta själv, hennes kläder är borta, barnens också!
Och barnen? Ring henne nu!
Svärmor rusade till garderoben, glömde brända äggen, och stönade nåt om Linneas dumhet och att bara tokiga kvinnor lämnar såna som Viktor.
Viktor ringde, men mobilen var avstängd.
Mamma, märkte du verkligen inte att hon packade? Hon kan inte ha burit ut allt i en påse!
Jag var och handlade… Linnea har blivit tokig, vi måste hitta henne och ta barnen!
Hur ska vi göra det? Ska du ta hand om dem själv?
Nej, självklart inte. Barnen kan gå på dagis.
Och kvällarna? Helger? När de är sjuka?
Då får du fixa barnflicka.
Vet du ens vad det kostar?
Då får de väl bo på barnhem så länge…
Viktor tog sig för pannan.
Äggen var kolsvarta. Ute blev det mörkt. Mor och son satt kvar i köket, diskuterade.
Vad var det egentligen hon saknade? klagade Viktor. Bara gå sådär, utan ett ord. Har hon träffat nån annan?
Vem skulle vilja ha henne?
Hur ska hon klara sig? Hon jobbar ju inte.
Jag sa ju till dig att barnbidraget skulle gått till huset. Nu är allt borta, hela kapitalet. Hon köper väl nån ruckel och gömmer sig där.
Hon kommer tillbaka, en vecka utan riktig mat och hon kommer krypande, försökte Viktor.
Och du bara släpper in henne? Nej, du ska visa att det är du som bestämmer. Kommer hon tillbaka ska hon be om ursäkt, fatta sin plats. Barnen ska du ha själv, så hon får lära sig.
Så höll modern på. Till slut gick Viktor och la sig hungrig. Han var övertygad: Linnea skulle snart komma tillbaka och be om ursäkt. Något letande var bortkastat.
Men istället för Linnea kom ett brev, rekommenderat. Där stod att Linnea Andersson egenhändigt ansökt om skilsmässa.
Mamma, jag måste till tingsrätten, stod det här.
Strunta i det, utan din närvaro kan de inte skilja er. Har du letat efter henne?
Nej.
Så gör det! Övertala henne. Folk kommer prata om skandalen. Jag har sagt att Linnea och barnen är på spa, men nu…
Hon kommer ändå tillbaka…
Nej, Vickan, är papperen inlämnade är det allvar. Leta! Köp blommor och be om ursäkt.
För vad då?
Ni får reda ut det när ni ses.
Så småningom hittade han Linnea av en slump. Efter jobbet, med mammas inköpslista i fickan, såg han henne i stadens centrum. Linnea promenerade genom parken, barnen sprang lyckliga vid hennes sida. Hon drack juice, skrattade. Hon såg varken orolig eller hungrig ut hon trivdes.
“Efter skilsmässan måste jag betala underhåll för båda barnen”, hann Viktor tänka med fasa.
Han hann ifatt dem vid trappuppgången. Barnen gömde sig genast bakom Linnea, och Vilgot vågade försiktigt fråga:
Vi ska väl inte till farmor, mamma?
Förstås inte, älskling, svarade Linnea mjukt.
Har du vänt barnen emot mig? utbrast Viktor. Vad är fel? Du har allt, ändå lämnar du! Hittat en annan, va? Tänker leva på någon annan nu? Otacksam! Jag tar barnen ifrån dig!
Linnea log stilla:
Vänta här, jag hämtar deras saker.
V-vad ska det vara bra för?
Ska du ta dem utan kläder? Märta somnar inte ens utan sin katt, det vet du.
Du gör narr av mig! röt Viktor.
Men Linnea backade bara undan och grannar började stanna upp.
Kom då, visa var du bor, sa Viktor och pekade mot porten.
Gå du, vi ses i tingsrätten, svarade Linnea lugnt.
Du får ingenting av mig! Lägenheten är min, sommarstugan delar vi inte, och huset bygger jag på mina egna pengar!
Linnea såg på hans ansikte, förvridet av ilska, och kunde nu inte förstå hur hon missat vem han innerst inne var. Fem år hade de bott sida vid sida, hon hade väntat på att han skulle förändras…
Ska vi ringa polisen? frågade plötsligt en vänlig kvinna, Linneas nya granne.
Vid ordet “polis” lugnade Viktor snabbt ner sig och mumlade, samtidigt som han vände om:
Skyll dig själv!
Linnea skrattade till, högt och frigjort. Hon kramade barnen. De gick hem tillsammans. Även om deras hem bara var en hyreslägenhet just då så kände Linnea, för första gången på fem år, att hon bestämde själv. Hon valde mat, utflykter, städning. Vad Viktor inte visste var att Linnea redan hade sitt jobb hon hade frilansat i flera år, byggt hemsidor om nätterna efter att barnen somnat, eftersom hon anat att tålmodigheten en dag skulle ta slut…
Snart följde skilsmässan. Viktor lät sig övertalas av sin mor, dök aldrig upp på förhandlingarna, och efter ännu några månader låg det slutliga papperet hemma i brevlådan.
På Vilgots födelsedag kom han inte “Jag betalar ju ändå underhåll”.
Några månader senare köpte Linnea, tack vare sparade pengar, en liten tvåa i utkanten av staden och flyttade dit med barnen.
Gemensamma bekanta berättade att Viktor försökte hitta sig en ny familj, men alla damer försvann lika snabbt.
Och långt efteråt, i sina mardrömmar, hörde Linnea fortfarande den där föraktfulla rösten: “Alltihop är ditt fel”…
