Ja, hundar är verkligen trogna! Men deras trohet gäller bara dem som älskar dem de glömmer aldrig svek…
…
Jag kan aldrig glömma den där natten när jag såg Lisen, min älskade schäfertik, springa efter bilen mitt ute på E4:an utanför Uppsala. Hennes ögon blev aldrig desamma efter det. Jag minns hur hon, med sin blanka päls droppande av regn, skälvde på asfalten medan bilens röda bakljus försvann mot stan. Hon vägrade bli lämnad ensam, vägrade bli övergiven och glömd.
Hon sprang efter den hon älskade, den hon litade blint på. Mig. Hennes människa som hon aldrig själv hade kunnat svika eftersom hon inte visste hur man gjorde.
Allting började egentligen en vanlig vardag, när jag stolt presenterade Lisen för min flickvän, Saga. Hon log brett, nymålad med rosiga läppar och skyhöga klackar, nästan ett huvud längre än mig.
Här är hon, Lisen! Hon är världens snällaste, du kommer älska henne, sa jag, utan att förstå vad som skulle ske.
Lisen snurrade ivrigt runt mina ben, men kastade misstänksamma blickar på Saga. Jag tänkte först att det var normalt hundar kan vara reserverade mot främlingar men det var något annorlunda där. Hon stelnade till, nosade i luften och såg nästan äcklad ut när Saga klev in över tröskeln. Hennes parfym var för söt och stark för hundnosar, men det var som om det handlade om något mer.
Hundars fantastiska förmåga att känna av människor Lisen hade den, tusenfalt. Hon lät sig aldrig luras. Möter vi någon opålitlig på gatan ville hon alltid dra mig därifrån, med ett dåligt föranande och mig hårt hållen i kopplet. Hon älskade mig, och ville mitt bästa, det kunde jag se.
Men i vår tvåa på Kungsholmen fanns ingenstans att fly, och jag märkte snabbt hur Saga blev allt viktigare för mig. Hon kramade mig kärleksfullt, kysste mig, men varje gång hennes blick föll på Lisen hårdnade den.
Varför har du inte sagt att du har hund? viskade Saga förvånat i köket. Jag klarar inte av hundar. Jag vill inte dela lägenhet med henne. Välj är hon eller jag viktigast?
Min farhåga var besannad. Vi bråkade tyst, så inte Lisen skulle märka. Men hon märkte, tro mig.
Det ösregnade när jag körde utanför stan. Vindrutetorkarna dunkade ilsket, nästan lika ilsket som mitt hjärta slog. Min blick var mörk som novemberhimlen. Någonting vidrigt vällde inuti mig som om jag svek något djupt i mig själv. Men Sagas pappa hade lovat att rädda mitt kämpande byggföretag om jag gjorde henne till min fru. Det var ett erbjudande som ingen annan hade gett mig. En möjlighet till framgång, värd att riskera allt för eller?
När vi närmade oss skogarna utanför Knivsta parkerade jag på en parkeringsficka och tände en cigarett, tvekade. Lisen låg tyst på baksetet, och när jag öppnade bakdörren och lyfte ut henne ställde hon sig frågande, förvirrad, ledsen. Regnet piskade. Jag stängde dörrarna, snabbt och bryskt, hoppades att det skulle göra mindre ont om det gick fort.
Bilen körde hemåt, men jag kände mig mindre och mindre människa för varje kilometer. Lisen stod kvar ensam i mörkret, innan hon kastade sig efter mig men vem kunde tävla med en bil i 100 km/h?
Till slut blev regnet för tungt. Benen tröttnade, och Lisen blev stående, regnvåt och helt ensam, mitt emellan väg och skog. Då, som ett ödesnyck, squeakade bromsarna från en Volvo till och det small till. Ut klev en man han hette Björn och hann se Lisen precis innan han lade märke till de stora, sorgsna ögonen.
“Tur att du lever,” tänkte han, lättad. Han la sin jacka på sätet och lyfte försiktigt in henne. Det enda stället som var öppet så sent var en dygnet-runt-öppen veterinärklinik i centrala Uppsala. Där fick Lisen stanna, medan Björn oroligt väntade. Veterinären berättade snart att det bara var blåmärken och ingenting brutet. Med tiden skulle det bli bättre.
Björn tog hem henne till sin lilla tvåa vid Stabby. Han hade aldrig haft hund förut knappt ens vänner längre, efter några svek med gamla kompisar och konkurser i bagaget. Så veterinären blev hans vapendragare när det gällde Lisen som han snart började kalla för Majken, när det nya livet tog fart. Ny början, nytt namn. Och Lisen vande sig snabbt vid att vara Majken.
Majken var tyst, inte särskilt hungrig. Hon ville nästan inte ens gå ut. Veterinären lugnade Björn: “Ge henne tid ni kan bli vänner om du bara är där för henne.”
Och kanske blev vi inte bästa vänner direkt men hennes svans började ibland vifta lite, någon gång log hon nästan. Varje dag gick vi promenader på Ringvägen. Och när regnet föll blev hennes blick grumlig och tårarna, osynliga, syntes mellan dropparna. Minnena var svåra för både henne och mig.
En dag, i november, jag köpte kaffe vid kondiset i Stadsparken och Majken fick plötsligt syn på en katt. Hon drog iväg, skällde så eken skallrade, hela kroppen full av energi.
Då stannade en svart SUV intill, dörren öppnades och ut steg det var jag, ja, men nu på håll och Saga också. Men det var inte längre jag som ägde hennes hjärta. Det var Björn.
“Elsa! Elsa!” ropade jag, för jag kände genast igen henne det gjorde ont i bröstet. När jag kom fram försökte jag locka henne till mig, log, bad henne komma.
Hon ville men nu höll något henne tillbaka. Hade hon kanske förstått? En hund glömmer inte. Svansen började vippa, osäkert, men det var som om en osynlig mur stod mellan oss.
Björn dök upp han sträckte sig fram till Majken och sa, lite strävt:
“Vad gör du? Det här är min hund!”
“Nej, det är Elsa, min från början!”
Björn såg på mig, andades tungt: “Kalla henne vad du vill, men nu är hon min. Jag har varit där när hon verkligen behövt det.”
Vi höjde våra röster och Majken stod mitt emellan, tittade sedan growlade hon till, slet sig loss och ställde sig hos Björn. Hon vägrade titta på mig. För första gången visade hon tänder mot mig en blick av beslutsamhet och sorg blandad.
Efter det väntade hon att Björn skulle koppla på kopplet och de bara gick iväg genom parken, lämnade mig kvar bland fallna löv, ensam i min förlust.
Och Sagas pappa? Han hjälpte aldrig mig med firman. Det blev aldrig någon bröllopsfest. Allt gick om intet. Jag kunde inte förlåta mig själv för vad jag hade gjort. Men det var för sent att ändra något.
Ja, hundar är verkligen trogna. Men bara mot dem som älskar dem. Sveket glömmer de aldrig.
Vad tycker ni själva? Ingen kan kalla hundars lojalitet för blind. Tryck gärna på gilla och skriv en kommentar om ni vill dela era erfarenheter.
