Fulheten
Ellinor hade precis krupit ner bland kuddarna på en soffa i sitt favoritkafé i Stockholm och väntade på sin beställning. Hon brukade ofta svänga in där på morgonen för en stor cappuccino och en semla, lite sockerchock innan arbetsdagen satte igång ordentligt.
Utanför yrde snön ner över Kungsgatan. Ellinor tog ett förnöjt, brännande klunk av kaffet och slöt ögonen en sekund av njutning. Mittemot henne satt två tjejer, antagligen bästisar.
Alltså, jag sprang på min ex-killes nya tjej häromdagen. Herregud, vilken ful-fika! Vad ser han ens i henne?
Kanske är hon ett geni på att steka pannkakor? Eller så har hon hemliga konster i sängen? skrattade hennes väninna.
Äh sluta, titta här på hennes Insta, alltså… Det där ansiktet är ju nästan en förolämpning mot människosläktet!
Tjejerna fnittrade högt. Ellinor blev iskall, som om någon dragit undan filten på vintern. Hon mindes plötsligt något mamma sagt när hon var sju. Vår Ellinor är ju inte precis någon linslus direkt. Inte fått sitt utseende från oss, får kompensera med att vara duktig istället.
Uppvuxen med det där skavet hade vuxna Ellinor gett sig tusan på att hålla stilen. Nya kläder, lagom smink, ordning på håret. Men hur mycket hon än trasslade med mascaraborsten så kände hon sig som en tråkig gråspätta bredvid andras påfåglar. Håll huvudet högt, min tjej. Är du inte snygg så får du vara smart! Plugga på, annars blir du ensam, sa mamma.
Skoltiden var en orgie i självmedvetenhet, Ellinor skämdes över sin knasiga profil och kantiga kropp. På universitetet lärde hon sig sminka undan det värsta och skaffa hyfsade kläder. Till och med pojkvän fixade hon. Fast han brukade ostraffat skoja om hennes platta bak och 99:orna till fötter. Ellinor tänkte att, nja, smart är kanske inte heller så sexigt och sade till slut: jaja, det får väl gå ändå.
När hon svept sista kaffedroppen och svalt semlans sista grädde, rusade hon iväg till jobbet. På lunchen svängde hon förbi väninnan Stinas lägenhet för att mata katten och vattna blommorna. Stina hade dragit till Kanarieöarna i två veckor, hennes sambo var sällan hemma. Om han mot förmodan dyker upp, lär han ändå inte ens se dig, hade Stina sagt och lyft på axlarna innan hon for till Arlanda.
Hemma hos Stina stack Ellinor direkt iväg ett par nävar kattmat till slöa Gustav, sedan gick hon loss på blommorna. Ur grannens lägenhet hördes någon gammal Ted Gärdestad-låt. Hon började sjunga med: Sol, vind och vatten, höga berg och djupa hav. Allt kändes förvånansvärt nog ganska magiskt just där och då. Hon vattnade, dansade några steg sådär knasigt som bara man själv får se, speglade sig bland blommande pelargonier och kände sig plötsligt lätt som en snöflinga.
Plötsligt hördes steg i hallen. Ellinor slängde en blick över axeln och blev stel. Där stod Stinas sambo Klas och med sig hade han en polare. Båda såg ut att fundera på om de hamnat i en musikal. Jaha, där rök den digniteten, tänkte Ellinor uppgivet.
Hej Ellinor! Det här är min kompis Oskar. Vi var bara här för att hämta några papper. Men du dansade så glatt att vi knappt vågade störa! Ursäkta avbrottet, alltså.
Jag Stina bad mig ja, ni vet.
I brådska mot dörren såg hon inte den sovande Gustav och snubblade rejält, voltade ner på parketten och svartnade till i ögonen.
Nästa gång hon vaknade låg hon i en sjukhussäng.
Hej! Hur mår du? Jag heter Maja och ligger här bredvid. Du har fått en lätt hjärnskakning, men läkaren säger att det ordnar sig. Förresten, det var en budkille och en stilig ung man här och hälsade på dig. Med blommor! Maja log varmt.
Tack… mumlade Ellinor förvirrat.
Hon stapplade upp till fönstret där en påse väntade: frukt, juice och förstås en semla. Säkert från Stina och Klas. Bland blommorna stack också en lapp fram: Ellinor, krya på dig! En så fin tjej som du borde vara ute bland folk, inte ligga på sjukhus. Kom med på blomutställning i helgen? Nej räknas inte som svar. Hälsningar, Oskar.
Ellinor borrade ner näsan bland vita nejlikor, knep ihop ögonen av lycka och kastade sig om halsen på sin rumskamrat.
Skönhet behöver inte vara ett glittrande skyltfönster. Varenda kvinna har sin egen, ibland varm och blygsam, men ändå helt och hållet hennes.
