Gå bort från mig! Jag har aldrig lovat att gifta mig med dig! Och dessutom, jag vet inte ens om det där barnet verkligen är mitt.
Kanske är det inte ens mitt barn? Så gå din egen väg, jag tror nog jag går nu sade Viktor till en häpen Valborg.
Och där stod hon, Valborg, med tårfyllda ögon och kunde inte tro vad hon hörde eller såg Var det verkligen denne Viktor som älskat henne så och burit henne på armarna?
Var det verkligen han, hennes älskade Vikke, som kallat henne sitt allt och lovat henne både måne och stjärnor?
Han stod där, lätt förvirrad och arg, främmande och okänd. Valborg grät i en vecka efter att Vikke lämnat henne för gott.
Nu var hon redan trettiofem år, och med sitt anspråkslösa yttre tänkte hon att kvinnlig lycka nog aldrig skulle bli hennes lott. Hon beslutade sig för att föda sitt barn och ta livet som det kom.
Så födde Valborg en liten flicka på utsatt tid. Hon döpte henne till Maja.
Maja växte upp lugn och försiktig, och gav sin mor aldrig några bekymmer. Som om hon redan från början visste att det inte lönade sig att skrika eller gnälla.
Valborg tog väl hand om dottern matade henne, klädde henne, köpte leksaker. Men någon riktig moderskärlek fanns där aldrig. Att krama, att pussa, att gå ut och leka det blev aldrig av.
Lilla Maja sträckte ofta armarna mot sin mor, men Valborg drog sig undan hon sade att hon var upptagen, att det var mycket att göra, att hon var trött, eller hade ont i huvudet. Modersinstinkten vaknade nog aldrig riktigt.
När Maja var sju år gammal hände något oväntat Valborg träffade en man.
Och hon bjöd honom till och med hem till sig! Hela byn började prata att Valborg var lättsinnad och förhastad.
Mannen var inte härifrån, hade ingen stadig inkomst, och ingen visste riktigt var han hörde hemma. Kanske var han rentav en lurendrejare, tyckte folk.
Valborg arbetade i den lilla bybutiken och han, Henrik var hans namn, hjälpte ibland till med att lasta av varor. Så började det hela mellan dem.
Snart flyttade Henrik in hos Valborg. Grannarna skvallrade hur kunde hon ta hem en främling! Tänk på lilla Maja, viskade folket, och dessutom sa han knappt ett ord han har säkert något att dölja.
Men Valborg lyssnade inte på någon. Kanske anade hon att det här var hennes sista chans till lycka.
Ganska snart började grannarna ändra uppfattning om denne tystlåtne man. Valborgs hus hade förfallit och behövde verkligen omvårdnad. Henrik, som mannen hette, satte genast igång: lagade först förstubron, fixade taket, reste upp det fallna staketet.
Dagligen arbetade han och huset förvandlades. Och folk började förstå han hade verkliga händer, händer som kunde arbeta och skapa.
Snart började andra i byn be om hjälp och Henrik sade: “Om du är gammal eller fattig, hjälper jag dig gratis. Annars får du betala, antingen med pengar eller med varor.”
Från vissa tog han emot svenska kronor, från andra potatis, kött, ägg, eller mjölk.
Valborg hade sin lilla köksträdgård, men inga djur en kvinna ensam har inte möjlighet till allt. Så tidigare fick Maja sällan mjölk eller grädde.
Nu fanns det alltid färskgrädde i kylskåpet, hemkokt smör och mjölk direkt från granngården.
Henrik kunde verkligen allt en riktig tusenkonstnär. Och Valborg, som aldrig varit någon skönhet, förändrades det lyste om henne, hon blev mjukare och gladare.
Till och med mot Maja blev hon mer ömsint. Hon log oftare och visst, där framträdde söta smilgropar på hennes kinder. Då började Maja skolan.
En dag satt Maja på förstubron och såg på när Henrik höll på med sitt. Allt i hans händer tycktes lyckas.
Sen gick Maja över till väninnan i huset bredvid och blev borta hela kvällen. När hon kom hem senare, upptäckte hon något fantastiskt.
Mitt på gården stod… en gunga! Den svängde lätt i vinden och kallade på henne med all sin kraft.
Är den till mig? Farbror Henrik, är det du som byggt gungan? Maja kunde knappt tro sina ögon.
Den är till dig, Majan, det är klart! Prova nu! skrockade Henrik glatt, som annars var ganska fåordig.
Och Maja satte sig på gungan och svängde så högt hon bara kunde, vinden tjöt i öronen och lyckligare flicka fanns inte i hela Sverige.
Eftersom Valborg gick upp tidigt för att arbeta, tog Henrik även över matlagningen. Han fixade både frukost och middag, och bakade de mest utsökta kakor.
Det var också han som lärde Maja laga mat, att duka bordet och ta ansvar i köket. Denne tyste man visade sig besitta så många talanger.
När vintern kom och dagarna blev korta, följde Henrik Maja till och från skolan. Han bar hennes väska och berättade om sitt eget liv.
Han berättade hur han tagit hand om sin svårt sjuka mor och sålt sin lägenhet för hennes skull.
Och hur hans egen bror lurat honom och kastat ut honom hemifrån. Han berättade för att Maja skulle förstå att också familj ibland kan göra ont.
Han lärde henne fiska. På sommarmorgnar gick de till ån tillsammans och satt tyst och väntade på napp. Tålamod lärde hon sig där.
Så småningom köpte Henrik henne hennes första barncykel och lärde henne cykla. När hon skrapade knäna smörjde han in såren och hejade på.
Henrik, flickan kommer slå sig fördärvad! muttrade Valborg.
Nej, hon klarar sig. Hon måste lära sig falla och resa sig igen, svarade Henrik lugnt.
En jul fick Maja alldeles egna vita skridskor, Henrik hade hjälpt henne slå in dem. På kvällen åt familjen julmiddag som Henrik och Maja tillsammans ordnat.
De väntade på att kyrkklockorna skulle slå, skålade, skrattade och hade roligt. Morgonen efter väcktes Valborg och Henrik av Majas tjut:
Skridskor! Hurra! Äntligen har jag riktiga skridskor, vita och nya! Tack, tack snälla! grät Maja av lycka, där hon pressade gåvan mot bröstet och tårarna rann över kinderna.
Sen gick de ner till den frusna ån, Henrik skottade bort snö och Maja hjälpte till innan hon stapplande lärde sig åka. Gång på gång föll hon, men Henrik höll henne i handen, alltid tålmodig.
När hon till slut kunde åka utan att ramla, tjöt Maja av glädje. På vägen hem kastade hon sig om halsen på honom:
Tack för allt, pappa!
Och då grät Henrik. Av glädje. Han torkade snabbt sina tårar så att Maja inte skulle se, men på vinterns kalla luft frös de till små iskristaller.
Maja växte upp, flyttade in till staden för att studera. Det var inte alltid lätt, men Henrik fanns alltid där för henne.
Han kom till hennes skolavslutning. Han fyllde bilen med matpåsar när han kom på besök, rädd för att hans dotter skulle sakna något.
Han förde henne till altaret då hon gifte sig. När Maja fick barn stod han tillsammans med hennes make och väntade utanför BB på nyheter. Och han älskade sina barnbarn mer än många egen far.
Sedan, en dag, lämnade Henrik jorden som vi alla gör. Maja stod bredvid sin mor, i djup sorg. Hon tog en näve jord och sade med tung suck:
Farväl, pappa Du var den bästa pappa man kunnat önska. Jag kommer alltid att minnas dig.
Han blev kvar i hennes hjärta för evigt. Inte som farbror Henrik, inte som styvfar, utan som PAPPA.
För en pappa är ibland inte den som ger dig livet, utan den som följer dina steg, hjälper dig upp när du faller, och delar din smärta och din glädje. Och alltid är där.
