När jag fyllde fjorton år hade jag redan börjat kämpa med hemiplegiska migräner, sällsynta anfall som kunde lämna halva kroppen kraftlös.
Så här i efterhand känns det märkligt att tänka på hur ung jag var när allt började. Vid fjorton års ålder fick jag min diagnos: hemiplegisk migrän, en sjukdom så ovanlig att de flesta läkare i Stockholm bara läst om den i läroböcker. Under många år kom anfallen regelbundet, ungefär en gång i månaden de tog styrkan ur vänstra sidan av kroppen och sluddrade mina ord som om jag drabbats av en stroke. Men när jag hunnit bli tjugofyra förändrades allt. Migränen tappade sitt mönster och blev istället en ständig skugga över mitt liv. Kronisk. Oförutsägbar. Skrämmande.
Jag heter Elin Hansson och är född och uppvuxen i Göteborg. Innan migränen tog över hade jag varit en ivrig junior projektkoordinator på ett arkitektkontor i centrala stan. Jag älskade tempot, dödlägen, och meningen det gav mitt liv. Men när smärtan blev daglig ibland som en malande borr bakom ena ögat, ibland som en våg av neurologiska symtom som förlamade min vänstra sida förvandlades mitt liv över en natt. I nästan tre år vände sig läkarna ut och in för att försöka hjälpa. Jag svalde otaliga mediciner med namn jag knappt kunde uttala. Prövade Botox-injektioner i hårbotten och käkarna. Genomled nervblockader, smärtsamma procedurer där hoppet slocknade redan efter en vecka.
Inget hjälpte.
Det fanns dagar då jag inte kunde lyfta huvudet från kudden. Dagar då min man, Mats, fick hjälpa mig in i duschen svagheten gjorde mig rädd att falla. Jag förlorade jobbet, sedan självständigheten, och till slut, till min fasa, självkänslan. Till sist var det enda som dämpade smärtan tillräckligt för att klara mig, narkotiska läkemedel. Jag hatade dem, men kunde inte leva utan. Med dem kunde jag börja arbeta deltid. Knappt.
För två, tre år sedan började dock läkarna nämna en utväg, oväntad och närmast desperat.
Graviditet.
Tre neurologer sa samma sak: ibland kan ett fullgånget havandeskap fungera som ett slags hormonell omstart för kvinnor som mig. Inget läkemedel kunde härma effekten. Det fanns bara en väg.
Mats och jag var handfallna. Vi ville ha barn en dag men inte som ett medicinskt experiment. Det är en chansning, erkände min neurolog, dr. Lundqvist. Men jag har sett det fungera.
Tankarna skrämde oss. Men tanken på att leva som förut skrämde mig mer.
Så började det svåraste beslutet i mitt liv.
Mats och jag pratade inte om det på flera månader. Varje gång anfallen kom, när känseln försvann i min arm, när jag tappade glas eller inte kunde tala, öppnade Mats munnen för att säga något men slöt den igen. Ingen av oss ville uttala det vi båda tänkte.
Var det rätt att riskera att ta ett barn till världen, speciellt om mitt tillstånd inte skulle bli bättre?
Dr Lundqvist redogjorde kyligt för riskerna: komplikationerna med migrän och graviditet, sannolikheten att inget skulle förändras när barnet föddes. Men han tillade, mjukt: Elin, jag har sett det lyckas. Jag kan inte lova dig att det gör det. Men jag har sett det.
Tankarna lade sig som en sten i magen.
En natt, efter ett särskilt svårt anfall, låg jag hopkrupen på badrumsgolvet med det kalla klinkret mot kinden. Min vänstra sida var slappt, orden kom släpande. Mats satt bredvid, strök tyst mitt hår. När förlamningen släppte viskade jag: Jag står inte ut längre.
Han försökte inte säga emot.
Vi pratade i timmar. Om rädslan. Om ansvaret. Om vårt tilltänkta barn var det rätt att sätta ett liv till världen när jag var så sårbar? Till slut sa Mats något jag aldrig glömmer: Om det här kan ge dig chansen att leva igen kommer vårt barn aldrig se sig själv som en tyngd. De kommer veta att de räddade dig.
Då föll beslutet.
Graviditeten blev inget enkelt kapitell. Det tog sju månader, några vändor till vårdcentralen och mängder av prover. Det var en känslomässig berg- och dalbana. När testet äntligen var positivt grät jag så Mats trodde något var fel. De tårarna var av både lättnad, rädsla och försiktig hoppfullhet.
Första trimestern var brutal. Hormonerna rusade. Vissa dagar for jag upp ur sängen full av liv, andra låg jag illamående och darrig. Migränen försvann inte, men något hände. Attackernas frekvens minskade, förlamningen gick över snabbare, smärtan mattades något. Efter år av hopplöshet kändes den lilla förändringen som ett mirakel.
När jag gått sex månader var de dagliga migränerna nere på två, tre i veckan. Inte borta men hanterbara.
Första dagen utan migrän på år bröt jag ihop i kassan på ICA. Kassörskan tittade konstigt på mig men jag brydde mig inte. Fem år hade gått sedan jag kände sådan frihet.
Mats började le igen. Jag började fungera. Vi vågade hoppas försiktigt.
Men våren hade inte släppt sitt grepp.
I sjunde månaden kom ett särskilt annorlunda anfall; synen svartnade helt i en minut och när den återkom kändes ingen av mina händer.
Då sade läkarna ordet jag bett att slippa höra.
Preeklampsi.
Diagnosen slog ner som en hammare. Graviditeten, som skulle bota mig, blev plötsligt en akutsituation. Högt blodtryck, risker för både barnet och mig och min migränhistorik gjorde allt svårare.
Jag lades in på Sahlgrenska, rummet luktade sprit och vintrig luft från fönsterspringan. Maskiner pep. Sjuksköterskor kollade mina värden varje timme. Jag ogillade att återigen vara beroende.
Men trots skräcken förvärrades inte migränen. Snarare fortsatte den att släppa sitt grepp, som om hjärnan till slut resignerat.
Blodtrycket däremot det var en annan femma.
Läkarna diskuterade tidig igångsättning. Vi vill ha dig så nära fullgången som möjligt, sa dr. Lundqvist, men vi övervakar dig hela tiden. Din situation är gränsfall.
Veckorna gick och varje dag var en förhandling mellan min kropp och tiden. Mats sov på sjukhusets bäddsoffa, åt sega automatmackor och höll min hand vid varje mätning.
Vid 35 veckor vände allt. Värdena stack iväg. Ett huvudvärk kom som kändes annorlunda, djupare. Tryckande, svullnad. Inte migrän, utan något annat.
Obstetrikern kom in, mild men bestämd: Elin, vi måste förlösa barnet. Idag.
Jag såg panikslagen på Mats. Är det för tidigt? Kommer hon klara sig?
Hon är stark, viskade han, men rösten brast.
Förlossningen sattes igång på en timme. Rummet kändes för ljust, för fullt av folk och pipande apparater. Jag fick magnesiumdropp mot kramper, som gjorde kroppen blytung.
Förlossningen tog tolv utmattande timmar.
Och klockan 03.12 föddes vår dotter, Maja, med ett ilsket skrik som fick personalen att dra på smilbanden.
Hon var liten, men frisk. Levde. Perfekt.
Jag höll henne hud mot hud, tårarna föll. Mats kysste min panna, viskade: Du klarade det. Hon är här.
Men det verkliga miraklet skedde senare.
Två månader efter Majas födsel insåg jag en kväll i barnkammaren, vid fyra på morgonen, att jag inte haft migrän på veckor. Inte ens huvudvärk.
Vid fyra månader hade det gått nittio dagar utan ett enda anfall.
Vid nio månader fick jag diagnosen hemiplegisk migrän i remission.
Jag återvände till heltidsarbete. Började springa igen. Började planera ett liv utan rädsla för att vakna förlamad.
Ibland, sent om natten när jag betraktar Maja i sömnen, undrar jag hur något så litet kan ha nollställt hela mitt system. Läkarna hade rätt graviditeten förändrade allt. Inte över en natt. Inte som genom ett trollslag. Men gradvis, som en soluppgång: osynlig i stunden, omöjlig att förneka när man ser tillbaka.
Migränerna försvann inte bara.
De frigjorde mig.
