För några dagar sedan lämnade min mamma hemmet precis som hon brukade. Tidigt på morgonen hade hon skickat ett sms och frågat om jag hade ätit frukost. Jag svarade ja, vi hörs senare och återgick till jobbet. Hon var inte sjuk, hon var inte på sjukhus, det fanns inga bekymmer, inga farväl. Bara en helt vanlig dag. En sådan dag som man aldrig tänker ska förändra något.
Klockan fyra ringde det från ett okänt nummer. Det var vår granne, Ingrid. Hon sade: Din mamma råkade ut för en olycka. Jag frågade var hon var, och Ingrid berättade vilken klinik. Jag sprang direkt. Där fick jag veta att mamma hade fallit på gatan, slagit huvudet, och de kunde inte göra någonting. Så utan dramatik, utan sista ord.
Det fanns inga sista fraser. Inga kramar. Ingen tid att säga något alls. Jag stod och stirrade på en vit vägg medan de gick igenom papper, signaturer och rutiner. Med skakig röst ringde jag mina bröder och fick fram det svåraste jag någonsin behövt säga: Mamma är död.
Den verkliga chocken kom inte på kliniken. Den kom när jag steg in i hennes hem för att samla ihop hennes saker. Jag öppnade garderoben kläder som väntade på att tvättas låg kvar. Hennes sandaler stod vid ytterdörren, plånboken hängde bakom stolen, matinköpen låg halvt undanlagda. Allt var frusen i den stunden när livet tog slut.
Jag tog upp en av hennes blusar för att packa ner den och kände doften av hennes tvål. Blev bara stående, oförmögen att röra mig. Satt på sängen och stirrade länge ner i golvet. Ilskan kom.
Sedan kom de små sakerna som gör mest ont: att av vana slå hennes nummer och inse att det inte finns längre, att komma hem från jobbet utan att någon längre frågar om man kom hem ordentligt, att gå förbi hennes lägenhet men inte gå in. Ingen förbereder dig för den tystnaden.
Alla säger saker som: Det var hennes tid, Gud har sina skäl, Nu vilar hon. Men någon ro känner jag inte. Jag känner saknad. Jag känner att hon gick bort på en helt vanlig dag, utan lov, utan förvarning, utan tid att trösta mitt hjärta.
Det som gör mest ont är att det inte var ett farväl. Det var ett abrupt, kallt snitt. Livet bytte riktning på ett ögonblick, och jag förstod det viktiga är att uppskatta varje ord, varje vardag, varje stund. Det finns inga garantier.
