Under de senaste tjugo åren har jag bott tillsammans med min dotter och hennes man, men nu orkar jag inte längre.
Jag är 65 år gammal och mormor till sju barnbarn. Många skulle säkert avundas mig, och visst är det en välsignelse men jag hade gärna tyckt det var så, om jag hade sluppit ta hand om dem hela tiden och lyssna på deras stoj dagarna i ända. Min dotter verkar inte ens inse hur många barn hon har fått
När mitt sjätte barnbarn föddes, satte jag mig ner med Linnea för ett allvarligt samtal. Det kändes så märkligt att behöva prata preventivmedel med min 35-åriga dotter. Men när de bestämde sig för ett sjunde barn blev jag riktigt yr. Vi har bara fem rum i huset nu bor vi nio personer där.
Min dotter har haft tur. Jag och min man har slitit i hela vårt liv för att kunna bygga ett större hus och köpa mark. Nu jobbar min svärson på den marken och kallar sig bonde. Linnea hjälper honom med allt, och jag själv står i köket från morgon till kväll och lagar mat till ett helt fotbollslag. Barnen växer och vill ha mer, och ingen nöjer sig med gårdagens rester allt ska vara nytt och färskt.
När det sjätte barnbarnet kom, hoppades jag att Linnea skulle förstå att jag behövde återhämtning ibland. Åtminstone ville jag kunna dra mig undan och vila från skrik och blöjbyten, men det blev aldrig riktigt så.
Jag har haft tät kontakt med min bror Sven, som bor ensam sedan hans dotter flyttat utomlands. En kväll bad han mig komma förbi han hade fått problem med hälsan. Självklart blev jag orolig, men på sätt och vis kändes det ändå skönt att få komma bort från ekorrhjulet hemma. Nu mår Sven bättre igen. Men nu, när jag har fått vila ut och minnas hur härligt det är att läsa, lyssna på musik och se på film i lugn och ro ja, då undrar jag om jag någonsin klarar att återvända till huset med allt stoj. För första gången på länge kan jag njuta av ålderdomen, istället för att bara vänta på att barnbarnen ska bli stora. Men hur ska jag förklara det för min familj?
Nu ringer Linnea och ber mig komma hem igen hon känner att det är för mycket att hantera ensam. Vad ska jag ta mig till?
Det jag har lärt mig är att även om familjen är viktigast i livet, måste man också komma ihåg att ta hand om sig själv. Om jag inte gör det, finns snart inte orken kvar att ge kärlek till de jag älskar mest.
