Mamma gick bort långsamt, tungt och på ett sätt som saknade värdighet Men ögonen ju närmare slutet kom, desto djupare mörkblå blev dem. På själva slutet var de sammetsaktiga, ogenomträngliga, obegripligt kloka och alltseende Eller var det bara huden i ansiktet som blev allt blekare?
En sensommarkväll hade jag hämtat henne från vår lilla stuga utanför Uppsala och eftersom det hunnit bli sent, stannade jag kvar och sov över. Mitt i natten, på väg till toaletten, ramlade hon och bröt, som det visade sig senare, lårbenshalsen. För en gammal människa i Sverige betyder det nästan alltid slutet.
Sedan gick allt ganska fort: ambulans ortopeden operation och tio dagar på sjukhuset i Uppsala.
När vi körde in mot sjukhuset mindes jag plötsligt hur jag sov över hos min gamla dagisfröken, Barbro Johansson, när pappa skulle begravas. Han hade blivit påkörd med sin gamla Vespa utanför Enköping. Mamma var tjugoåtta, jag var tre, och hon ville skona mig från sorgen. Därför lämnade hon bort mig under begravningen och sa att pappa rest bort i jobbet Hon gifte aldrig om sig. Hon sa alltid att hon var rädd för att en ny man aldrig skulle behandla mig som sin egen son.
När mamma skrevs ut från sjukhuset var jag tvungen att säga upp mig från mitt jobb för att ta hand om henne. Någon hemtjänst i det här läget hade vi inte råd med, för min yngsta son skulle precis köpa lägenhet i Stockholm, och allt vi hade gick till honom.
Jag flyttade permanent in i mammas lilla etta i Huddinge. Flera gånger om dagen bytte jag blöjor, tvättade och matade henne. Inte ett ord av klagan hördes. Hon härdade ut. Endast ibland ett litet barnsligt “oj” när jag råkade vända henne klumpigt. Och sen viskade hon: “Ingen fara, allt är bra, min pojke”
Jag visste inte att jag var så svag och känslig. När jag sent på kvällen la mig på soffan intill hennes säng, grät jag tyst av förtvivlan. Det låter vackert att säga att jag grät av medlidande för henne och till viss del var det så. Men sanningen är att jag nog tyckte nästan mer synd om mig själv.
Att förvänta sig hjälp var lönlöst båda mina söner var upptagna med sina familjer och arbete. Min fru ja, hon sade: “Det är ju din mamma, men för mig är hon bara en främmande kvinna”
Jag började minnas, utan att förstå varför, den första gången jag tog hem min då blivande fru, Ingrid, för att presentera henne för mamma. Mamma var så vänlig hela kvällen. När Ingrid hade gått, frågade jag vad hon tyckte. Mamma ryckte bara på axlarna och sa: “Vet inte Något känns fel Men du, det är du som ska leva med henne, inte jag.”
Ändå var deras relation alltid varm och respektfull livet ut.
Nu var vi, precis som förr i tiden, bara vi två. Om kvällarna låg vi i mörkret och pratade länge. Hon berättade om mormor och morfar, om hur tyskarna kom till deras lilla by utanför Jönköping och om hur hon och storasyster Krister gömde sig bakom staketet, och såg de välmående soldaterna spela munspel och skratta.
Hon pratade om pappa, som jag bara vagt mindes. Eller om jag nu ens mindes Det var mest som en skugga. En stor, sticksig och tobaksdoftande man som tog upp mig i famnen, pussade mig gång på gång efter jobbet och sa: “Min pojke, min son!”
Till slut blev mamma allt sämre och våra samtal ebbade ut. Jag inbillade mig att det var mitt fel, att jag inte lagade god nog mat. Så jag började beställa färska maträtter från fina restauranger i stan. När jag frågade om det smakade bra, skakade hon tomt på huvudet och sa trött: “Du har blivit en riktig kock du”, men åt knappt något av maten.
Sista natten hemma började mamma minnas när kulpennorna kom till Västerås och jag precis gick i tredje klass. Pappa till Elsa Lundh hade tagit hem en sådan penna till henne. Jag blev så begeistrad av pennan att jag Ja, samma kväll visade jag den stolt för mamma. När hon förstod hur jag fått den, slog hon mig faktiskt. Med bältet. Rejält. Sen tog hon mig och pennan och vi gick båda två hem till Lundhs för att lämna tillbaka pennan till rätt ägare.
Det minnet hade nästan försvunnit för mig, men nu bad mamma gång på gång om förlåtelse för att hon slog och försökte förklara hur rädd hon varit att jag skulle bli en tjuv.
Jag smekte hennes kind, och trots att jag aldrig blev tjuv, skämdes jag nu djupt.
När det började gry den morgonen och ambulansen skulle hämta henne, fick hon tillbaka medvetandet en kort stund, tog min hand och sa: “Hur ska du klara dig här utan mig du är ju fortfarande så ung så dum”
Mamma hann aldrig fylla åttionio. Dagen efter hennes bortgång fyllde jag sextiofyra.
Det är i de sista sköra dagarna man verkligen förstår värdet av närhet och förlåtelse. Livet, vare sig det utspelar sig i ett litet kök i Huddinge eller någon annanstans i världen, blir aldrig större än ögonblicket man säger: “Jag älskar dig”, och menar det när det fortfarande finns tid.
