Det hände för länge sedan, men minns det gör jag ännu
Jag träffade en kvinna Maria, trettio år, marknadsförare på ett IT-bolag i Stockholm. Själv var jag fyrtiotvå, ingenjör på en fabrik i Malmö. Åldersskillnaden mellan oss var tolv år, men då tyckte jag att siffror inte borde spela någon roll vi var ju båda vuxna, med arbete, utbildning, våra egna hem. Ack, hur fel jag hade Skillnaden blev tydlig, men inte alls där jag väntat mig.
Vi lärde känna varandra på gymmet. Jag var på väg mot löpbandet, hon stod på en crosstrainer bredvid. Hon log, jag log tillbaka. Efter träningen stod vi vid vattenautomaten och började småprata.
Hej, tränar du här ofta? frågade hon.
Ja, nästan varje dag, svarade jag.
De första tre månaderna var lätta. Vi sågs några gånger i veckan gick på bio, fikade, promenerade vid Djurgården. Hon var energisk, glad och nyfiken på allt.
Har du sett den nya filmen? Ska vi gå? sa Maria.
Gärna, svarade jag.
Vi talade om jobb, om böcker vi läst, om framtiden. Det var enkelt. Närheten fanns och allt kändes rätt.
Små irritationsmoment började dock smyga sig på efter ett tag, sådant jag först skrattade bort.
En kväll, när vi satt på ett kafé på Söder, visade Maria en rolig film från TikTok på mobilen.
Kolla vad kul det här är!
En ung kille dansade och gjorde miner. Jag förstod inte grejen.
Ja, den var rolig, sa jag artigt.
Du fattar väl inte? Du är ju en gammal gubbe, skrattade hon.
Jag log stelt. “Gammal gubbe” det bet till i hjärtat. Men jag teg.
Maria älskade att filma allt. Maten på restaurangen, solnedgången på Strandvägen, oss två i bilen.
Ska vi inte göra en Instastory? Säg nåt till följarna! bad hon när vi körde ut till landet.
Maria, jag kör bil nu.
Men säg bara hej!
Varför det?
För mina följare! Snälla, var inte så tråkig!
Jag muttrade ett “hej” till hennes kamera.
Vad du är gulligt tjurig! skrattade hon och la ut filmen med texten “Min lilla gubbe bakom ratten”. Benämningen “lilla gubben” tålde jag inte.
Glömde jag köpa mjölk? Blandade ihop dagarna? Inte förstod ett skämt? Då kallade hon mig för “tokstolle”, rufsade mig i håret.
Min tokstolle!
Men jag är fyrtiotvå. Jag har jobbat som ingenjör i tjugo år. Ändå kallade hon mig för tokstolle.
Maria, jag vill inte bli kallad för det där, sa jag en gång.
Men det är ju gulligt sagt! utbrast hon.
Det känns förolämpande för mig.
Sluta överdriva nu, hon bara skrattade.
Allt blev tydligt på hennes vän Annas födelsedagsfest i maj. Anna fyllde tjugonio, och vi samlades femton unga vuxna i en lägenhet på Söder. Hög musik, mat och vin. Alla var mellan tjugofem och trettiofem.
Det här är Oskar, min kille! Maria presenterade mig.
Jag satte mig i soffan med ett glas rödvin. Lyssnade på samtalen om nya serier på Viaplay, influensers och trender jag förstod knappt nånting.
Anna föreslog en lek “Sanning eller konka”. Jag nickade, även om jag knappt visste hur man spelade. Frågor om första kyssen följdes av dans och skoj.
Så blev det Marias tur.
Sanning eller konka? frågade Anna.
Konka!
Filma när du kysser Oskar och lägg ut i en story med texten “Min sugar daddy”!
Alla skrattade. Maria lutade sig mot mig med telefonen redo:
Kom igen, det blir kul!
Nej, sa jag och flyttade undan henne.
Varför inte?
Jag vill inte.
Oskar, nu får du sluta vara så tråkig!
Maria, jag känner mig inte bekväm med att bli filmad för dina följare med sådan text. Det är förnedrande.
Det blev tyst i rummet. Alla tittade.
Alla förstår väl att det är ett skämt! sa Maria rodsprängd.
Jag gör det inte. Jag är ledsen, sa jag och gick ut på balkongen. Andades ut.
På vägen hem var det tyst i bilen. Maria tittade ut mot Norr Mälarstrand.
Maria, vi måste prata, sa jag när jag stannat.
Om vad?
Om oss. Idag blev det tydligt för mig. Vi lever i olika världar.
Vad menar du?
Du rör dig bland stories, följare och likes. För dig är det viktigt med vad folk tycker, vad som är roligt i vänners ögon.
Hon sa ingenting.
Jag lever med andra värderingar: respekt, integritet, allvaret i livet. Jag bryr mig inte om likes, jag bryr mig om att jag känner mig respekterad.
Men det var ju bara en lek
För dig är det en lek. För mig en förolämpning. Du kallar mig “lilla gubbe”, “tokstolle”, filmar mig utan att fråga, skrattar åt min ålder. Jag känner mig kränkt.
Hon började gråta.
Jag ville inte såra dig
Jag vet. Men det gör du. Vi har olika värdegrunder. Det som är kul för dig, blir respektlöst för mig.
Oskar, kanske är du för allvarlig?
Kanske. Men jag är fyrtiotvå. Jag behöver inte dansa för TikTok, spela studentlekar och bli kallad sugar daddy även på skämt.
Hon nickade.
Jag fattar Kanske har vi olika vägar.
Kanske vi har det.
Dagen efter sa vi hej då, stilla och lugnt.
Tack för tiden vi hade. Du är bra, men vi är för olika, skrev hon.
Du också. Vi är från olika världar, svarade jag.
Fyra månader har gått sedan dess. Jag har funderat mycket. Problemen låg inte i årtalen, utan i skillnader på livsskede och värderingar.
Maria, trettio, levde för berättelser, likes, lek och bekräftelse. Jag, fyrtiotvå, ville ha lugn, respekt, privatliv. Vi talade inte samma språk.
För henne var “lilla gubbe” en kärleksfull retning. För mig var det nedvärderande.
För henne var stories charmigt. För mig ett intrång.
För henne var “sugar daddy” bara skoj. För mig en förolämpning.
Vi missförstod varandra ständigt. Till sist är det inte åldern, utan skillnaden i livserfarenhet och värderingar som krockade.
Var jag för seriös, eller var hon för respektlös mot mina gränser?
Var åldersskillnaden egentligen ett tecken på olika karaktärer och prioriteringar?
Är det okej att kalla en vuxen man “lilla gubben” och “tokstolle” i fyrtiotvåårsåldern, eller är det att gömma förolämpningar bakom lekfullhet?
De frågorna bär jag med mig ännu, när jag minns den tiden.
