Min storebror är sex år äldre än jag. För tre år sedan gifte han sig och beslutade att bo i sin frus lägenhet istället för hos våra föräldrar. Med tanke på de höga hyrorna i Stockholm fanns det egentligen inget annat realistiskt alternativ för dem. Själv har jag varit gift i sex år, och vi har två barn en son på sex år och en dotter på fyra. Min fru är född och uppvuxen i Stockholm, så vi bosatte oss också här. Vi båda arbetar och kunde därför köpa en liten lägenhet med hjälp av lån.
För inte så länge sedan hörde mina föräldrar av sig och berättade att min bror och hans familj skulle komma på besök i en vecka och de räknade med att jag skulle ta emot dem och låta dem sova över hos oss. Trots att jag faktiskt såg fram emot att träffa min bror igen efter lång tid, visste jag direkt att det var omöjligt att inhysa dem i vår lilla etta, där redan fyra personer tränger ihop sig varje dag.
När vi möttes upp på Centralstationen tillbringade vi dagen tillsammans och promenerade genom staden. Mina föräldrar tog upp ämnet igen över en kopp kaffe och antydde att det vore bäst om min bror, hans fru och deras son fick bo hos oss det var ju så dyrt att hyra rum eller lägenhet i Stockholm. Jag såg ingen väg runt det, utan förklarade att det inte gick. Vid middagen tog jag mod till mig och föreslog att vi kunde boka hotell åt dem för min egen bekostnad, men min bror blev upprörd och krävde att de skulle få bo hos oss.
Jag föreslog alla tänkbara alternativ bra hotell, vandrarhem, till och med uthyrning via bekanta men allt avvisades. De förväntade sig helt enkelt att få bo gratis, äta gratis, och låta oss stå för allting. Ärligt talat känner jag att jag har all rätt att tacka nej. Familjens välmående måste få gå först. Min fru och mina barn har rätt till sitt livsrum och lugn. Dessutom, om jag ska vara helt ärlig, har jag faktiskt ingen skyldighet mot någon när det gäller att ordna tak över huvudet åt dem.
