LÅDAN MED DE FÖRSVUNNA LÖFTENA
På sistone börjar Elin misstänka att det bor någon mer i deras lägenhet i Göteborg, förutom henne och hennes man. Inte ett spöke nej, spöken, tycker hon, är allvarsamma varelser. Om de nu skulle visa sig, skulle det inte vara för att pyssla med småsaker.
Det här är något helt vardagligt. Ett litet husväsen, kanske en tomte?
Först försvann ett par träningsstrumpor, såklart bara en åt gången. Hade det varit i tvättmaskinen kunde hon förstått det, alla svenska hushåll känner ju till detta mysterium. Men de vita med en röd rand, de där hon alltid tog till gymmet, brukade ligga i strumplådan och stirra anklagande: när rörde du oss sist, egentligen?
Och plötsligt är de borta. Först ena, nästa dag den andra.
En vecka senare hittar hon dem på exakt samma plats. Ihoprullade som små snäckor. Ovanpå låg en skrynklig bit grått papper, med tryckta, lite sneda bokstäver:
Du har glömt oss i 127 dagar. Vi räknade.
Var det du? fräser Elin till sin man Henrik, som sitter med mobilen och scrollar nyheter. Är det ditt sätt att pika mig om att jag blivit för lat för gymmet?
Men han ser bara oförstående på henne och nekar bestämt.
Nå, då får det vara så Elin rycker på axlarna, trots att hon inte helt litar på honom. Henrik är känd för sina skämt.
Sedan försvinner favoritspännet det där som alltid låg på spegeln i hallen. Och hennes exklusiva läppstift, det där för speciella tillfällen, som hon brukar ha i väskan.
Hon hittar båda i köksskåpet, mellan havregryn och snabbmakaroner. Även dessa med små lappar.
På spännet:
Bestäm dig nu vill du ha långt eller kort hår? Jag är trött på att bli bortglömd och saknad om vartannat.
På läppstiftet:
När var det senast ett speciellt tillfälle? Jag torkar snart ut helt.
Det här är inte ens roligt! väser Elin och skakar liv i Henrik som slumrat på soffan inför middagen.
Är du inte klok?! morrar han. Tror du jag saboterar för oss själv?
Han har faktiskt en poäng. Henrik är ingen idiot, och oron gror inom Elin.
Nu börjar hon minnas bättre var hon lägger allt, ibland dubbelkollar hon sig själv flera gånger. Hon går även till läkare, och den äldre vårdcentralsläkaren konstaterar efter prover att hennes minne är betydligt bättre än hans eget.
Men prylar försvinner ändå.
Favoritpennor. Randig blus. Handkräm.
Och så klimax sommarstugenyckeln. Efter det fallet går Henrik och muttrar i en vecka.
Elin blir nervös: sover oroligt, hoppar till för minsta ljud, flyttar mobil, nycklar och plånbok från rum till rum.
Men denna lördag får allt en oväntad vändning.
Hon har beslutat att rensa klädkammaren det behövs verkligen. Mitt i röran hittar hon plötsligt alla de saknade sakerna, prydligt placerade i en gammal skokartong.
Blusen ligger omslingrad med en kort plisserad kjol. En lapp:
Minns du hur man dansar än?
Pennorna, sorterade efter färg:
Du tuggar på oss när du är nervös. Vi orkar inte med stressen längre.
Nycklarna, omslingrade av samma nyckelring, som om de höll varandra i handen:
Vi blev bara lite uttråkade och drog ut ingen åker ju till stugan längre. Men till skillnad från vissa kom vi själva tillbaka.
Elin blir stående.
Det finns något småironiskt, något kärleksfullt och samtidigt lite sorgset i dessa lappar som om hon själv skrivit dem, fast i en annan version av sitt liv, där tid fanns över till att tala med sina saker.
Hon var just på väg att stänga lådan när hon får syn på ännu en liten grå fyrkant längst bak. Inget föremål intill. Bara en lapp.
Bokstäverna darrar och bläcket är svagt utsmetat, som om någon gråtit:
Du lovade den där flickan i spegeln att du skulle bli konstnär.
Jag är den flickan.
Och jag är så ensam här i lådan med bortglömda löften och förlorade drömmar.
Länge sitter Elin på golvet i klädkammaren, lutad mot överfulla hyllor, och minns.
Hon som liten på dagis, tungan utsträckt av koncentration, målande med tuschpennor: ett hus, en sol, mamma, pappa, lillasyster.
Bildlektion i skolan den där lyckan, när akvarellen flyter ut mjukt på det blöta pappret.
Doften av oljefärg i konstskolan. Tystnaden på museet. Varje penseldrag som magi. Guidens entusiastiska förklaringar.
Först tänkte hon att konsten skulle bli hennes liv.
Sedan bara en hobby. Något att andas i.
Sen
Inget alls.
Inte för att hon inte hann. Utan för att det alltid fanns något viktigare och mer brådskande tills den där varma känslan av förväntan bara försvann, lika spårlöst som strumporna, pennorna och nycklarna.
Hon låter fingret glida över den sista lappen.
Det känns nästan som om pappret lever varmare än de andra, svagt vibrerande. Eller så är det hennes egna händer som skakar.
Är verkligen ytterligare en timma på Nordstan eller ännu ett kriminaldrama viktigare än drömmen?
På natten snurrar hon länge bland lakanen, sömnen vägrar komma. Vid tvåtiden smyger hon ur sängen med en suck.
Vart ska du? mumlar Henrik yrvaket.
Sov du mumlar hon tyst tillbaka.
Någonstans där i klädkammaren har jag sett mina gamla färger, tänker Elin, och när hon passerar hallspegeln möter hon den där flickans blick. Rädd men hoppfull.
