Halva min barndom tillbringade jag tillsammans med min tvillingsyster på olika barnhem, svävandes mellan städer och byar medan verkligheten hela tiden ändrade form. Sen, som genom ett omärkligt skifte i en skogsdröm, fyllde vår moster mammas lillasyster 18 och kom och hämtade oss, fast det var som om hon alltid varit där, som en trygg gran i vinterdimman. Med tiden blev hon och hennes man våra riktiga föräldrar, sådana som brygger nyponsoppa när man är sjuk och bakar kanelbullar så hela huset doftar barndom. Jag älskar dem bortom ord och är dem oändligt tacksam för allt de gjort för oss två förlorade fjärilar.
Vid vår artonårsdag färdades vi med spårvagn genom ett förunderligt Stockholm, och plötsligt stod vi inför ett trerumslägenhet mitt i Vasastan ett hem som en gång varit våra föräldrars men nu kändes som en port i drömmen. Våra fosterföräldrar hade hyrt ut den i åratal, men nu trädde de fram i dörren, förslagsamma och milda. De föreslog att vi kunde sälja lägenheten, dela på pengarna och så köpa varsin egen plats under den svenska himlen. Det lät som att kliva in i nästa scen i en dröm, så vi log båda.
Lägenheten var rätt fin och vi fick en rejäl slant, över två miljoner kronor vardera, så jag kunde köpa ett ljust, charmigt tvåa i Sundbyberg med hjälp av ett lån som jag lyckades betala av på ett år. Sedan började jag renovera och möblera, som om varje möbel började växa ur golvet, varje tapet som om den spiralade ut sitt eget mönster.
Föräldrarna pustade nöjt ut och såg att jag rotade mig, men oron för min syster låg kvar som morgondimma över sjön. De försökte gång på gång, i kärleksfulla cirklar, guida henne på rätt väg. Min syster drömde större än lägenhetsköp hon spenderade hejvilt på den senaste mobilen, exklusiva middagar på Östermalm, flygbiljetter till Tokyo och Barcelona, som om pengarna förvandlades till fjärilar direkt ur handen.
Till sist kunde vår moster inte längre bära på sitt tålmodiga leende; hon hotade faktiskt med att systern skulle tvingas flytta ut, om hon inte investerade i ett eget hem innan pengarna rann bort som regndroppar från ett plåttak. Pengarna var då långt ifrån tillräckliga för en bostad i Stockholm, och så började min syster hyra istället.
Vid det laget hade hon träffat en pojkvän i ett hörn av drömmen och de bodde ihop, sparade slantar, och jag gladde mig över att min tvilling till sist landat med fötterna en liten bit ovanför marken. Själv fick jag en befordran på jobbet, hjälpte mina föräldrar när de behövde, tog en vecka i Lofoten och träffade en kille med glittriga ögon som jag snart började planera vår framtid med.
En kväll, när drömmen böjdes och vi alla samlades hemma hos mig, berättade min syster den goda nyheten: hon var gravid. Men utan att lämna någon andningspaus gled hon vidare in i ett långt, snedvridet resonemang om hur svårt det är att hyra i Stockholm, särskilt nu när hyran äter mer än man tjänar. Orden ekade och ringlade; jag förstod inte riktigt vart hon ville komma tills hon plötsligt vände sig mot mig, med ögon som hungriga fåglar.
Ge mig din lägenhet, snart är jag mamma och du bor ändå ensam, kan du inte flytta till moster, så kan du låna ett av hennes tomma rum? sa hon, och hennes röst blandade böner med krav.
Jag sa nej. Min syster började gråta, tog sin sambo i handen och de försvann ut ur lägenheten, som om de rann genom väggarna och löstes upp i skymningen.
Sen ringde hon flera gånger, för att kontrollera om jag ändrat mig, men nej jag stod fast vid mitt beslut. Jag hade kämpat för varenda centimeter av mitt hem, möblerat och fejat själv, lagt mitt hjärta i varenda list och vrå, varför skulle jag bara ge bort allt? Det var ju hennes eget val att sväva bort från verkligheten, att inte tänka framåt och låta drömmen ta slut på pengarna.
