HJÄRTAT SLÅR IGEN
Malin födde sin lilla Ester utan att riktigt veta vem pappan var. Hon hade råkat snubbla innan äktenskapet, som grannkärringarna brukade säga med vassa tungor.
Visst, Malin hade en uppvaktande kille. Något frieri kom aldrig på tal, men han var obestridligt stilig och charmerande. Malin gick arm i arm med honom förbi de äldre damerna solrosorna som alltid samlades utanför porten och vände huvuden mot alla som passerade. Självupptagna och nyfikna vände de sig efter Malin och hennes beundrare.
Killen arbetade ingenstans. Han fladdrade bara genom livet, som en fjäril. Malin bjöd honom på mat, lät honom sova bredvid henne, var beredd att lägga sig som en färgglad matta under hans fötter.
Men en dag klargjorde han, nästan uttråkad, att Malin var alldeles för tråkig och inte riktigt förstod hans värde. Dessutom, om hon nu älskade honom, kunde hon väl ta med honom till Medelhavet någon gång?
Malin grät i en vecka. Sedan rev och brände hon bilderna av den oälskade. En hel månad led hon av ensamhet, till dess hon mötte Viktor.
En morgon var Malin sen till jobbet och stod otålig vid busshållplatsen. Plötsligt stannade en taxi intill henne, föraren öppnade dörren och bjöd henne på skjuts. Malin hoppade in utan att tveka.
Taxichauffören var pratglad. Malin noterade genast: han var i fyrtioårsåldern, välklippt, rakat ansikte, skjortan slät och doftade tvättat. Och galanten den där självklara artigheten hade han i varenda rörelse. Allt hos honom skvallrade om en omtänksam kvinnas hand. Malin tänkte direkt att det måste vara hans mamma.
Viktor, som han hette, var raka motsatsen till den förste. Malin gav utan tvekan sitt nummer.
Det var enda gången hon åkte gratis taxi.
Snart började de träffas. Viktor överöste Malin med tulpaner, presenter och öm kärlek.
En vårdag tog de en promenad i skogen. Malin plockade de första blåsipporna, Viktor hakade på med glädje. Skörden var fin; Malin satte sig i bilen med sin lilla bukett, medan Viktor la sitt enorma fång på baksätet. Malin tänkte direkt: Till hans fru. Men vågade inte fråga. Tänk om han var gift? Hon hade hunnit vänja sig vid Viktors värme. Så hon valde att blunda och hålla tyst.
Men en dag stod plötsligt Viktors fru hemma hos Malin. Med två små barn i släptåg.
Här har du, min lilla vän. Ta hand om dem! De älskar sin pappa, sa hon strängt.
Malin blev mållös.
Förlåt, jag visste inte att Viktor var gift. Jag får inte förstöra er familj. Bygger inga bo under andras tak.
Samma kväll gav hon familjemannen korgen.
Nästa förälskelse snubblade hon in i på väninnans födelsedagsfest. Han hette Giorgi och var från Georgien. Han stormade in i hennes liv, lika snabbt som han sedan försvann.
Malin föll för hans generositet, breda leende och eviga optimism. Med honom var livet som ett äventyr utan slut, molnfria dagar och skratt. Hon hade kunnat springa efter honom till världens ände. Men när året gått packade Giorgi väskan och återvände till sitt hemland. Han trivdes aldrig i Sverige, kanske saknade han sin sjuka mamma.
Malin kände sig övergiven och beslöt leva ensam. Bättre leva själv, utan fler sorger.
Men lagom då hon förlikat sig med ensamheten blev det tydligt att en ny liten människa växte under hennes hjärta. Först chock, sedan oro, sedan rädsla vem var pappan? Hur skulle det bli? Hur skulle hon orka?
En flicka föddes. Malin döpte henne till Ester. Hon blev Malins livsluft. Flickan var slående lik Giorgi, med lockar, mörka ögon och strålande leende. Något i det gjorde Malin trygg, kanske för att hon älskat honom mer än någon annan. När hon såg Ester tänkte hon på glada vårdagar och grön äng med Giorgi.
Såklart knöt sig magen ibland av avund när vännerna gifte sig. Men att ta hand om Ester tog all hennes tid. Tårar fanns det ingen stund för.
Ester började skolan en dag i september. Hon placerades bredvid Daniel. Ester gillade honom inte alls, och Daniel kallade henne krulliga puckot.
Barnen tålde inte varandra, tills läraren såg sig tvungen att sära dem. Ändå blev det slagsmål på rasterna.
Malin gick till skolan för att ta reda på varför hennes dotter alltid var riven och blåslagen. Läraren gav henne snabbt adressen till Daniels pappa. Ta det där, med föräldrarna.
Malin tvekade inte. Hon rusade iväg för att ta emot sin dotter.
Dörren öppnades av en man i trettioårsåldern, som torkade händerna på en kökshandduk hängande kring halsen.
Hej, välkommen in! Vill du ha kaffe? Jag ska bara ge min grabb lite mat.
Malin klev över tröskeln och såg direkt att här bodde ingen kvinna. Kläder låg i högar, dammet dansade i solljuset och över alltihop vilade en frän doft av rök.
Jaha, minsann tänkte Malin bistert.
Värden dök upp med ett fat i händerna och ställde fram två koppar doftande kaffe.
(Det där kaffet skulle Malin minnas hela sitt liv.)
Vad har jag äran att hälsa på för sällskap? flinade mannen.
Jag är mamma till Ester, svarade Malin.
Jaha, då förstår jag! Min Daniel är nog kär i din dotter! skrattade han.
Jaha? Och det är därför min Ester är sönderskrapad varenda dag? snäste Malin.
Oh, det förstod jag inte, sa han förbluffat.
Jag föreslår att du pratar med din son. Tack för kaffet.
Självklart, oroa dig inte, sa han vänligt.
Busungen satt tyst och sneglade från köket.
Malin gick hem. Den natten vred hon sig sömnlös, med tankarna fulla av Daniels pappa. Det var något med honom enkelheten och det jordnära. Och kaffet! Ingen man hade någonsin bjudit henne på kaffe förr. Champagne, vin, drinkar, men aldrig kaffe. Hon började fantisera om att städa hans lägenhet, plantera blommor, flytta om möbler… Och hon längtade nästan efter att rufsa om i Daniels hår.
Nästa morgon vaknade Malin på ovanligt gott humör. Hon bad Ester försöka komma överens med Daniel och vara lite snällare i skolan.
Veckorna gick. På föräldramötet stötte Malin åter på mannen i sina drömmar. Nu blev det tydligt: Daniel saknade en mamma. Varför annars var hans pappa där ensam?
Det fick Malin att ta första steget.
Efter mötet erbjöd sig Daniels pappa att följa Malin och Ester hem. Det var decembermörker, och Malin tackade ja.
Mannen presenterade sig:
Erik.
Jag heter Malin, log hon.
Erik kände sig genast dragen till Malin, det märktes. Han bjöd hem dem till nyår. Och Malin tänkte, Varför inte, livet är kort och prinsar finns bara i sagan.
Senare fick hon veta att Erik varit skild i flera år. Hans fru gifte sig snabbt med hans bästa vän, men sonen hade han själv tagit hand om.
Erik hade aldrig anat hur mycket han själv saknat värme och närhet, och hur mycket Daniel behövde en mors kärlek. Till sist erkände han sin kärlek till Malin. Han hade tänkt på henne sedan deras första möte.
Han såg i henne den perfekta hustrun och omtänksamma mamman. Malin flyttade in till Erik med Ester men först frågade de barnen.
De nickade båda två, motvilligt.
Livet snurrade igång. Erik var lyckligare än någonsin allt gick hans väg. Familjen köpte en luftig lägenhet. Malin förvandlade hemmet till ett varmt bo, pysslade om barnen.
Ester och Daniel växte upp sida vid sida, älskade lika mycket. Malin såg dem som sina egna. Erik älskade Ester som sin dotter och visade sin kärlek öppet.
Åren gick och barnen blev vuxna. Daniel och Ester… gifte sig faktiskt med varandra.
Erik och Malin välsignade det oväntade bröllopet. Bruden och brudgummen firade sin smekmånad i Paris. Malin föreslog till slut en resa till havet med Erik.
Han protesterade först.
Malin, ta och köp något fint åt dig för pengarna istället.
Erik, vi borde unna oss lite frihet bara du och jag, en enda gång… Snälla? Hon log bedjande.
Till slut gav han med sig.
De tillbringade en hel vecka vid Skånes havskust. Sällan hade de haft det bättre Erik överträffade sig själv, överöste Malin med tulpaner och kärleksord, berättade gången på gång hur mycket han älskade henne.
På avresedagen gick Malin och Erik en sista gång längs stranden. Tidig morgon, himlen stålblå och stranden tom. Han kysste henne mjukt och sa vemodigt:
Malin, jag älskar dig så mycket Jag ska bara ta ett snabbt dopp.
Det var sista gången hon såg honom levande.
Erik drunknade.
Räddarna lyckades inte hitta honom, trots att havet låg spegelblankt.
Malin kom hem ensam. Länge gick hon som i dvala. Sorgen var olidlig, allt vändes upp och ner. Varför hände det honom, som simmat så bra? Varför blev hon änka vid femtiofem? Varför hann hon aldrig säga att hon älskade honom så våldsamt tillbaka?
Ett tiotal varför? kastade hon mot himlen, utan svar.
Hon förslöt sig. Hatade havet. All färg försvann från världen. Hon kunde inte ens gå till någon grav, för en sådan fanns aldrig.
Malins själ krossades till smulor. Hon orkade knappt andas; hade hellre brunnit sju gånger än blivit änka en. Tiden påstås hela, men det är inte sant! Den bara dämpar, driver sorgen djupare in, men river ändå upp allt ibland. Minnet släpper aldrig.
Med åren höll Malin sina barnbarn, Karin och Max, i händerna, och gick på höstpromenader i parken. Det blev tradition att fika; Malin köpte glass åt barnen och en kopp kaffe till sig själv det där särskilda, aromatiska kaffet. Doften svepte henne tillbaka till Erik, ibland kunde hon nästan känna honom bredvid sig.
Tiden gick. Malin lärde sig leva, tackade livet för tjugofem år av lycka med Erik. Livet tar slut, men inte kärleken…
