29 april
Jag växte upp som föräldralös trots att båda mina föräldrar var i livet. Min mamma, Carina, fanns mest på bilder och i videosamtal och pappa, Anders, bodde i lägenheten på andra sidan gården men brydde sig aldrig om att vara en del av mitt liv. Han verkade nästan rädd för att ens möta min blick, som om han var rädd att jag skulle be honom om något.
När jag var yngre kände jag en djup besvikelse gentemot mamma, som lämnade mig för sin egen lycka. Men nu, när åren gått, förstår jag henne bättre. Det kan inte ha varit lätt att stå där, sexton år gammal, med ett barn på armen särskilt när pappan var hennes klasskamrat och granne.
Jag är ändå tacksam över att hon vågade föda mig. Mina morföräldrar, Gunnar och Margareta, tog emot mig med öppna armar och gav mig en barndom full av värme och trygghet. Mamma skickade ibland moderna kläder och leksaker från Stockholm, och när Carina gifte sig med en tysk blev paket och Swish-betalningar ännu fler och rikligare.
Ibland kändes det som om mamma försökte kompensera för sin frånvaro. Till min artonårsdag skickade hon till och med pengar så att morfar kunde köpa en lägenhet åt mig i Uppsala, eftersom jag snart skulle börja på universitetet. Hon försökte alltid få mig att förstå att allt hon gjort varit för min skull.
Morfar och mormor förstod inte alltid att jag inte bar agg mot mamma men det var heller aldrig någon djup kärlek där. När Carina kom och hälsade på såg vi ut som systrar. Hon tog hand om sig och såg yngre ut än sina trettiofyra år.
Jaha, Linéa, ska du inte följa med tillbaka till Tyskland? frågade hon.
Nej, jag måste studera, svarade jag.
Förstås… du är en sådan duktig flicka. Här är mitt nya nummer, ring om du behöver pengar eller något.
Tack, mamma. Du har redan gett mig allt jag behöver.
Jag såg hur det ryckte till i henne när jag sa mamma. Hon var aldrig redo att bli just min mamma. Sin man i Berlin hade hon ljugit för sagt att hon hjälpte sina föräldrar och unga syster, men inte nämnt något om en vuxen dotter i Sverige.
När hennes man lämnade henne för en annan tyska var det ändå mig hon sökte upp först.
Linéa, får jag bo hos dig ett tag?
Självklart, jag ska ju ändå snart gifta mig och flytta in hos Mattias.
Gifta dig? Är du inte lite ung?
Jag teg och tänkte på att mamma själv blev gravid som sextonåring, men ville inte heller kasta det i ansiktet på henne. Jag var vuxen nu och bestämmer själv över mitt liv.
Jag kunde inte låta bli att jämföra Mattias föräldrar med min mamma. Där de genast välkomnade mig som familjemedlem, höll mamma sig avvaktande hon frågade aldrig ens om Mattias. Hon lovade att komma på bröllopet men behövde först vila upp sig på Kreta.
Så var det alltså bara dagar kvar till bröllopet. Jag var stressad av all planering, Mattias reste i jobbet och mamma hade inte hört av sig sedan hon for. Men jag såg fram emot att berätta de goda nyheterna för Mattias snart skulle han bli pappa, något vi egentligen tänkt vänta med men som nu kändes nästan självklart.
När Mattias äntligen kom tillbaka skojade jag:
Trodde nästan du förälskat dig i en grekiska och glömt bort mig!
Vad säger du, älskling? Du vet ju att jag bara har ögon för dig, svarade han… men i hans ögon fladdrade något.
Och visst, snart avslöjades hans hemlighet, sånt som man trodde bara hände på film. På mitt eget bröllop, av alla platser, dök det upp en Alexandra, och hon dök upp med besked:
Jag väntar barn med Mattias, sa hon högt så att alla hörde. Vi träffades på Kreta och…
Jag bara stod där. Vad säger du? frågade jag. Ni väntar barn?
Mattias såg ner. Förlåt Linéa… det var ett misstag.
Nej, misstaget var att gifta mig med någon som svek mig så.
Jag lämnade honom där och då. Skildes omedelbart. Jag kunde aldrig förlåta honom, och inte heller mamma, som varken hört av sig eller funnits där när livet rasade.
Jag flyttade hem till byn där Gunnar och Margareta bodde, och födde min son i lugn och ro. Ingen kontakt med Mattias. Inget från Carina.
En månad senare ringde telefonen från Akademiska sjukhuset:
Hej, är du dotter till Carina Lindström?
Ja, vad har hänt?
Din mamma gick bort under förlossningen. Hon födde en liten flicka. Vill du ta henne till dig eller ska vi ordna familjehem?
Jag tystnade. Jag… jag kommer.
Jag kunde bara inte lämna det lilla livet där. Och Mattias, han hörde aldrig av sig. Han ansåg fortfarande att allt var mammas fel. Men jag såg att båda var ansvariga och barn ska aldrig behöva bära föräldrars skuld.
Barn är lycka. Min lycka. Och som vi brukar säga man kan aldrig ha för mycket lycka.
Det är min lärdom: Slutet på en historia behöver inte vara slutet på lyckan ibland är det början på något mycket större.
