Anna-Lisabet steg av tåget vid Göteborgs centralstation, efter en lång resa in från en liten by någonstans ute på Västgötaslätten. Med sig hade hon två bastanta tygkassar, fyllda till brädden. Trots att hon sällan hälsade på sina nära och kära, hade hon spenderat sina sista kronor för att kunna ta med presenter till dem, med hopp om att sprida lite glädje i deras vardag. Det var aldrig tal om att komma tomhänt, men denna gång hade hon tagit i extra mycket det kändes som om varje väska vägde närmare tio kilo.
Resan hade varit mödosam, men Anna-Lisabet hade aldrig tvekat att ge sig iväg, uppfylld av förväntan på att sonen hennes skulle möta henne när hon anlände. När tåget väl rullade in och perrongen blev som en kall, dragig korridor, såg hon dock inte skymten av honom. Hon hade inget annat val än att försiktigt sätta ned sina tunga kassar och trevande leta fram sin gamla mobil ur rockfickan.
Samtalet gick. Och gick. Signalerna ekade genom stationen innan hennes sons röst ändå svarade, yrvaken och förvånad.
Men åh, mamma, förlåt mig. Jag glömde helt bort att det var idag du skulle komma! Vi bestämde oss hastigt för att åka över till min frus föräldrar i Bohuslän, vi blir borta hela veckan. Det verkar som om du rest helt förgäves Snälla, vänd tillbaka igen. Allt blev så snabbt bestämt att jag glömde förvarna dig.
Sakta brände några tårar i ögonvrån, men hon teg och svarade bara kort: Jag förstår.
Anna-Lisabet ställde ifrån sig kassarna på en bänk och gav dem istället till några hemlösa hon sett utanför stationen. Det fanns ingen möjlighet för henne att släpa hem allt igen axlarna värkte redan. Hon nämnde aldrig ett ord av sitt sårade hjärta till sonen. Han skulle aldrig förstå hur djupt han sårat modern som offrat allt för honom och som nu, på äldre dagar, inte ens var värd en enkel omtanke.
Några veckor senare ringde sonens hustru. Hon undrade om Anna-Lisabet kunde passa barnbarnen över helgen så att de skulle kunna gå på ett bröllop i Skåne. Nu var det hennes tur att säga nej. Hon kände sig alltför trött på att bara bli ihågkommen när någon behövde hjälp.
