DU BEHÖVER BARA KALLA
“Jag förklarar er nu som man och hustru!” sa kvinnan från Skatteverket högtidligt, men plötsligt satte hon i halsen och hostade dramatiskt så hennes ansikte blev rödblossigt.
Typiskt Det där betyder otur, muttrade min mamma och blängde på den stela tjänstekvinnan.
De inbjudna gästerna började sorla och viska mellan sig. Jag och min brud, Linnéa, kastade skrämda blickar på varandra. Vi var bara arton år barn egentligen. Vår bröllop blev hastigt till. Linnéa gifte sig faktiskt med ett “medgift” i magen.
Om två månader skulle vårt oväntade barn födas. Allt gick fort; Linnéa fick hyra sin brudklänning, skorna lånade hon av sin bästa vän Sara. Flera år senare skulle jag ha ett kortare äventyr just med Sara men det visste ingen då.
Vi var unga, vi var lyckliga.
En kväll promenerade Linnéa och jag längs Karlbergs allé. Jag höll min unga fru om livet. En äldre man, okänd för oss, stannade och sade lågmält till mig:
Håll hårt om din kvinna, annars tar någon henne ifrån dig
Han sa sitt och gick vidare. Vi skrattade bort hans kommentar. Livet låg framför oss vem skulle kunna skilja oss åt? Prova bara
En vän som var vittne på bröllopet sa senare till mig:
Johan, du kunde väl valt en bättre fru? Det finns ju massor av vackra flickor!
Jag viftade bort det:
De väntar nog på dig
Och de gjorde det min vän gifte sig fyra gånger, alltid med ljuvliga, smarta kvinnor.
Vår dotter Alva föddes.
Sedan väntade värnplikten för mig. Jag tjänstgjorde långt från Stockholm, saknade Linnéa och Alva. Linnéa skickade ibland ett foto på sig själv, som jag bar under kudden, drömmande om henne om natten.
En dag kom jag till logementet och där låg Linnéas bild på min nattduksbord, offentligt till allas beskådande. Någon hade smutsat ner bilden med snuskiga saker och skrivit något otillbörligt. Rasande kastade jag mig över min sänggranne och slog honom sönder och samman. Sedan fick jag sitta en vecka på förvaret. Det förstörda fotot blev rivet och slängt. Min sänggranne fick också sitt straff.
När jag kom hem från lumpen var jag förändrad, hård. Jag var outsägligt arg på Linnéa, hade fått för mig att en ung kvinna måste ha en älskare. Det var självklart för mig att Linnéa varit otrogen under mina två år borta. Det fanns en anledning.
När jag mötte henne efter den långa separationen, stod en främmande, självsäker kvinna framför mig sensuell, stark, magnetisk.
Är det verkligen du, Linnéa? viskade jag med beundran.
Jag fylldes av stolthet över henne men ändå gnagde en klump av tvivel inom mig. “Är jag fortfarande den enda för Linnéa?” Många skulle vilja ha en sådan honung där det finns honung, där finns också flugor. Så för säkerhets skull tog jag själv en älskarinna. Om det nu skulle vara så
Efter tre månader nådde rykten om min “framgång” Linnéa. Det var en bedrift att övertala henne att skjuta upp skilsmässan. Hon meddelade sitt domslut:
Jaha, Johan, nu får du ta ansvar för ditt.
Linnéa brände alla mina brev från lumpen, som hon sparat i en ask och ibland läst om. Jag fick lämna vårt sovrum, och inte heller bjöds jag till matbordet längre. Våra samtal handlade enbart om praktiska saker.
Kort sagt, jag sårade min fru en dag, grät själv ett år. Jag fick ta extra semester och bjuda henne och dottern på en spa-resa vin, frukt, havet, solen, frisk luft Där försonades vi.
När vi kom hem dumpade jag min otrogena förbindelse.
Sju år levde jag och Linnéa i lugn, trygg familjebubbla. Men något saknades för Linnéa kanske passion?
På min arbetsplats fanns en rolig själ, hela företagets glädjespridare. Bertil var en mästare på samtal folk kom och klagade om livet, om frun, om svärmor, om den oroliga världen. Bertil lyssnade tålmodigt och gav kloka råd. “Varför inte bjuda Bertil till Linnéas födelsedag? Han skulle muntra upp alla!” tänkte jag. Om jag bara vetat vad det skulle leda till
Bertil kom alltså med sin hustru. Den kvällen överträffade han sig själv skämtade, diktade roliga tal, gjorde sig omtyckt. Linnéa strålade och kvittrade bjöd på mat, log varmt mot alla. Det blev en perfekt kväll. Men en månad senare började helvetet för våra familjer.
Bertils fru ringde och skakade om mig:
Johan, vet du inte att våra makar träffas. Hälsa din kvinna att jag tänker slåss för min man! Vi har två små barn.
Och jag, idiot, märkte ingenting! Ville Linnéa hämnas för mina gamla synder?
Jag ska inte beskriva all ångest. Bertils fru förföljde Linnéa, hotade att sluka tabletter och dö framför oss. Jag låste in Linnéa, stängde av telefonen, hotade med skilsmässa men allt var förgäves. Det är sant vad man säger: kärlek, eld och hosta kan inte döljas. Då sprang jag till Linnéas bästa vän Sara.
Sara såg på mig som med ett knivskott och sa:
Johan, det är kärlek. Linnéa kommer inte tillbaka. Vägen till henne är stängd för dig.
Så förlorade jag både bakvägen och sidovägen. Darrande av sorg stannade jag hos Sara ett halvår hon tröstade mig en kort tid.
Linnéa och Bertil gifte sig. De såg inget annat än varandra de levde i sitt paradis på jorden. Det kändes som om de andades samma luft. Jag hatade och förbannade dem ville skrika, riva mitt hår! Hur kunde detta hända? Min fru blev stulen! Lycka och olycka färdas i samma släde, som det säger.
Man säger tiden läker allt. Jag tror inte på det. Min såriga själ täcktes bara av ett tunt, bräckligt lager, som den första isen och värker fortfarande. Vännerna letade noggrant efter en ny hustru åt mig. De fann en vacker, förstås. Jag gifte mig snabbt för att inte hinna ångra mig. Vi har varit ihop i sjutton år nu. Att bli förälskad i henne har aldrig gått. Jag försöker verka lycklig Hoppas desperat utan hopp. Men om någon vågade besöka mitt plågade hjärtas dunkla källare! Där lever Linnéa för alltid kvar. Om hon bara kalladeDå och då ser jag Linnéa på stan vi hälsar artigt, hennes blick är mjuk men avlägsen. Bertil håller hennes hand. Alva har vuxit och blivit sitt eget starka universum. Jag berättar inte för någon att ibland, när hösten sveper in och de tappade löven knastrar under mina steg, känner jag hennes förlorade närhet som en vind mot kinden. Det finns ingen väg tillbaka, men det är heller inte en väg bort det är en cirkel som sluter sig kring oss alla.
Jag har accepterat att vissa dörrar är låsta för alltid, och att min saknad blivit en sorts tillhörighet ett rum där minnet och längtan bor tillsammans. Så lever jag; så lever vi. Ibland är livet otillräckligt, ibland briljant, alltid oplanerat. Och kanske är det först när du förlorar den du älskar som du verkligen förstår vad kärlek är inte i lyckan, utan i saknaden.
När världen är tyst och ingen ser mig, viskar jag: Linnéa, du behöver bara kalla.
Och ibland, tror jag, att någonstans bland människorna på Karlbergs allé, når ändå min viskning fram.
