Ur min pension, förutom det nödvändiga för hyran och mat på stormarknaden, brukade jag unna mig en liten gåva en påse hela kaffebönor. De var redan rostade och när jag klippte upp hörnet på påsen bredde en förförisk doft ut sig. Då drog jag ett djupt andetag med slutna ögon, försökte glömma allt utom doftsinnet, och då skedde något magiskt! Med denna häpnadsväckande arom kändes det som om styrka fyllde kroppen. Gamla drömmar från ungdomen om avlägsna länder dök upp havets dån, regn i tropikerna, suset från okända skogar och djurens vilda läten
Jag har aldrig varit på sådana ställen, men pappas berättelser mindes jag. Han försvann ofta iväg på forskningsresor till exotiska länder. När han väl var hemma, brukade han berätta för lilla Agnetha om sina äventyr i Sydamerika medan han drack starkt kaffe, och för mig blev den doften alltid förknippad med honom smal, senig, solbränd som han var.
Att mina föräldrar var fosterföräldrar har jag alltid vetat. Jag minns att efter krigets början, när jag var tre år och hade förlorat mina riktiga föräldrar, var det en kvinna som tog in mig och blev min mamma för alltid. Sedan blev livet ungefär som för alla andra: skola, utbildning, arbete, giftermål, födsel av min son och nu, till sist ensamhet. Min son flyttade för tjugo år sedan till Uppsala med sin fru efter hennes önskan och har lyckats där. Han har bara besökt sin barndomsstad en gång under alla dessa år, men vi har fortfarande kontakt och han skickar mig pengar varje månad. Jag spenderar dem inte jag sparar på ett särskilt konto åt honom. Under tjugo år har det blivit en ansenlig summa. Det ska han få tillbaka. Någon gång…
Den senaste tiden har jag ofta tänkt att jag levt ett gott liv, fyllt av omtanke och kärlek, men det har ändå varit någon annans liv. Om inte kriget hade kommit hade jag haft en annan familj, andra föräldrar, ett annat hem. Ja, ett helt annat öde. Mina riktiga föräldrar kommer jag bara svagt ihåg, men ofta minns jag flickan som alltid fanns där bredvid mig de där åren min jämnåriga vän. Hon hette Majken. Jag kan ibland höra ropen: Majken, Agnetha! Var vi systrar? Bara lekkamrater?
Mina tankar avbröts plötsligt när mobilen plingade till. Pensionen hade kommit in på kortet! Perfekt, nu kunde jag ta en promenad till butiken och köpa nytt kaffe det sista bryggde jag igår morgon. Jag gick försiktigt över trottoaren med min käpp för att undvika höstpölarna och kom fram till butiksentrén.
Vid dörren satt en liten grå, randig katt och spanade oroligt på förbipasserande och dörrarna. Jag kände ömhet stackarn frös nog och var säkert hungrig. Skulle gärna ta hem den, men vem skulle ta hand om den när jag inte finns kvar? Men jag köpte ändå en billig påse kattmat av medkänsla.
Jag tryckte försiktigt ut gelématen i plastskålen och katten väntade tålmodigt, stirrandes på mig med förälskade ögon. Då slogs dörrarna upp och en bastant kvinna trädde ut med ett bistert uttryck. Hon sparkade till skålen så maten flög ut på trottoaren.
Hur många gånger ska man säga till? Man får inte mata dem här! röt hon och gick snäsigt därifrån.
Katten började ängsligt plocka upp små bitar från marken. Jag blev så upprörd att jag kände en attack komma smygande. Jag skyndade mig bort mot busshållplatsen där det fanns en bänk. Jag letade förtvivlat i fickorna efter mina tabletter men hittade dem inte.
Smärtan vältrade in över mig, tryckte om huvudet och allt blev svartare. Någon rörde vid min axel. Jag öppnade ögonen med möda och såg en ung kvinna titta oroligt på mig.
Hur är det? Kan jag hjälpa er?
I påsen, viskade jag svagt. Där finns en kaffepåse. Kan du öppna den?
Hon öppnade påsen och lät mig andas in bönornas doft. Smärtan gav inte vika helt men lättade något.
Tack, lilla vän, sa jag svagt.
Jag heter Lovisa. Men tacka katten istället, den var här hos dig och jamade så högt!
Tack till dig med, min vän, sa jag och klappade den randiga katten.
Vad hände? undrade Lovisa.
Migränattack, blev så upprörd svarade jag.
Jag följer dig hem, du orkar nog inte gå själv.
Hon berättade, medan vi drack svagt kaffe med mjölk och kakor hemma hos mig, att hennes gammelmormor också får migrän ibland. Hon bor i en liten by med mamma, pappa och mormor. Själv studerar Lovisa till sjuksköterska här i staden. Gammelmormor brukar kalla henne lilla vän, precis som jag gör. Och ni är så lika, sa Lovisa först trodde jag nästan det var hon! Har du försökt leta efter din riktiga släkt?
Men lilla Lovisa, hur skulle det gå till? Jag minns knappt någonting. Varken efternamn eller varifrån jag kom. Bara några glimtar från bombningar, flykt, krig, och så den där hemska rädslan. Ett namn finns kvar mitt. Min familj dog nog där, under bomberna. Mamma, och Majken…
Jag hann inte se att Lovisa ryste till och såg på mig med stora blå ögon.
Agnetha, har du ett födelsemärke på höger axel, som ser ut som ett blad?
Jag tappade nästan andan av förvåning, och katten lyssnade spänt.
Hur vet du det, vännen min?
Min gammelmormor har exakt likadant. Hon heter Majken. Hon blir fortfarande tårögd när hon minns sin tvillingsyster, som försvann under evakueringen i bombningarna. De blev tvungna att vända hem när nazisterna spärrade vägen, och hon överlevde ockupationen där. Men Agnetha, hon försvann och hittades aldrig, hur de än letade…
Nästa morgon gick jag som på nålar, såg ut genom fönstret och väntade besök. Den lilla grå katten höll sig tätt intill mig, tog inte blicken från mig.
Oroa dig inte, Margot, det går bra, försökte jag lugna henne. Men hjärtat slår hårt…
Till sist ljöd ringklockan. Jag öppnade dörren med bultande hjärta.
Två äldre kvinnor stod där, tysta, tittade på varandra med ögon fyllda av hopp. De kände igen sina spegelbilder ögonens färg, de grå lockarna, de sorgsna vecken vid mungiporna.
Sedan drog gästen ett lättat andetag, log och steg fram och omfamnade mig.
Hej, Agnetha!
Och i dörren stod vår familj, de som alltid varit mina, med tårar av lycka i ögonen.
Jag förstod då, att ibland kanske livet leder oss på villovägar, men man bär alltid banden till sina närmaste inom sig. Och även en kopp kaffe kan bli en bro hem.
