Vi ville ju bara ditt bästa
Vadå musikskola? Mamma slängde broschyren Elin hade tagit med sig från skolan på köksbordet. Nej, aldrig i livet. Glöm det bara.
Elin stod i dörren till köket med ryggsäcken hårt tryckt mot bröstet. Det var som om något fastnat i halsen och vägrade släppa.
Men mamma, jag vill ju
“Vill och vill”, härmade mamma och viftade bort det. Du fattar ju ingenting. Du ska läsa till ekonom. Riktigt yrke, säkert. Du kommer alltid ha pengar, Elin.
Pappa satt vid bordet, tyst och med blicken ner i havregrynsgröten. Elin visste att hans tystnad betydde att han höll med det gjorde han alltid.
Pappa Elin vände sig mot honom, klamrade sig fast vid ett sista hopp. Du har ju sagt att jag är duktig.
Pappa lyfte blicken, sneglade på mamma och kikade snabbt ner igen.
Mamma har ju rätt, Elin. Musik är inget yrke, det är mest en hobby.
Tårarna trillade utan förvarning, brännande och ilskna. Elin torkade snabbt bort dem med ärmen på skoltröjan men lyckades bara smeta ut sminket.
Så där ja, nu börjar hon gråta igen, sa mamma surt. Titta på Lotta, din kusin. Jobbar som revisor. Vad har hon? Egen bostadsrätt, schysst kille lever som folk gör. Ska du vara sämre? Vill du sitta på tunnelbanan och spela gitarr hela livet kanske?
Lotta. Alltid denna Lotta. Moster Majas perfekta dotter, evigt mammaföredöme. Lotta minsann hade både bostad och make redan vid tjugofyra, och Elin kunde knappt diska kopparna utan att välta nåt.
Jag vill inte bli som Lotta, mumlade Elin. Jag vill hålla på med musik.
Nog nu, suckade pappa och sköt ifrån sig tallriken. Det är bestämt. Du läser ekonomi. Vi vill bara ditt bästa.
Elin stirrade på båda mammas evigt missbelåtna min, pappas rygg som redan syntes på väg ut ur köket. Helt eniga, orubbliga som ett midsommarberg. Hon hade varken pengar eller talan. Bara en dröm, nermosad mot köksmattan ihop med broschyren.
Hon nickade bara. Plockade upp broschyren från golvet, slätade ut sidorna och kastade den i soppåsen.
Fem år på universitetet gled ihop till en lång grå slaskhög. Elin gick på föreläsningar, pluggade ekonomistyrning, klarade tentor. Hon fattade ärligt talat knappt hälften, och inget var ens i närheten av intressant. Debet, kredit, balansomslutning det malde ner henne dag ut och dag in.
På examen log mamma så brett att det nästan såg ut att göra ont. Fotade Elin framför campusets pampiga gamla port, ringde till moster Maja och skröt stolt.
Fick hon jobb då? hördes mostern, och mamma log som på Melodifestivalen.
Klart hon fick! Fin firma, fast tjänst. Vår Elin hon kommer gå långt, vänta bara!
Vår Elin. Som om hon var en välskött orkidé de stoltserade med.
Första dagen på jobbet blev precis sådär mördande ordinär som Elin tänkt. Långsmalt kontor utan fönster, begagnad PC, pärmar och lukten av billig bryggkaffe. På andra sidan satt två damer över fyrtio; de diskuterade extrapriser på ICA och någon som skilt sig.
Elin stirrade in i Excel-ark i åtta timmar. Siffrorna dansade hopplöst framför ögonen, i huvudet snurrade det. På väg hem värkte det i tinningarna och tårarna låg farligt nära.
Första lönen trillade in den 27:e. Elin såg summan, räknade snabbt i huvudet. Det skulle gå om hon hyrde ett litet rum i Hjällbo, snålade med maten och lät bli att köpa något extra.
På kvällen packade hon sina saker i den gamla resväskan. Mamma tittade in när Elin drog igen dragkedjan.
Vad håller du på med?
Jag flyttar.
Det dröjde en sekund innan mamma fattade. Sen blev hennes kinder röda av ilska.
Vart ska du ta vägen? Har du blivit tokig?
Nej, sa Elin, lyfte väskan. Jag har bestämt mig.
Lägenheten då? Och bilen? Mamma grep tag i dörrkarmen som om stormen redan var här. Vi hade planerat allt med din pappa! Du skulle spara till handpenning, ta ett bra lån, gifta dig och ordna dig
Ni hade planerat, gick Elin förbi, men det här är mitt liv. Inte ert.
Pappa stack in huvudet.
Elin, tänk dig för. Vad ska du ta dig till?
Något annat.
Elin öppnade ytterdörren, tog klivet över tröskeln och lät dörren slå igen bakom sig.
Väskan slog mot benen när hon gick nerför trapphuset. En hund ylade ute, på tredje våningen fick någon feeling och pumpade Kent genom högtalarna. Helt vanlig svensk kväll.
Hon klev ut, drog in frisk storstadsluft och gick mot hållplatsen. Lönen i fickan, väskan i handen och framför sig ett liv som bara tillhörde henne.
De första månaderna ringde mobilen konstant. Mamma skickade långa sms; varannan hot, varannan bön. Pappa ringde ibland efter jobbet, när Elin kom hem till sitt pyttelilla andrahandrum.
Kom hem nu, Elin. Det räcker. Vi är ju familj.
Elin skakade tyst på huvudet, även om han aldrig såg det.
Nej, pappa. Jag kommer inte hem.
Då har vi ingen dotter längre, klippte mamma in när hon ryckte åt sig luren. Hör du? Glöm att komma hit igen. Vi har ingen dotter.
Samtalet bröts. Elin tittade på skärmen, la ifrån sig telefonen och satt länge i mörkret och såg på de främmande lamporna utanför. Ingen tår, ingen smärta bara en märklig tomhet inuti, som sakta försvann.
Tio år gick fort. Elin flyttade mellan tre olika hyresrum, bytte fem jobb, genomled otaliga nätter med noter och musikprogram. Hon lärde sig själv, om nätterna när hela Stockholm sov. Tog alla skräpjobb hon kunde hitta, komponerade musik till reklamjinglar, studentfilmer, vad som än kom. Sakta men säkert tog hon sig framåt.
Nu stod hennes namn eftertexterna på tre svenska långfilmer och två dramaserier som gick på SVT. Hemmastudion tog upp ett helt rum, och på hennes vänstra hand gnistrade en förlovningsring sedan tre månader.
Simon kom in i studion medan Elin mixade en ny låt, ställde ner en kopp kaffe bredvid tangentbordet.
Någon ringer på porttelefonen, sa han och pussade henne i håret.
Vi väntar ingen, sa Elin. De har nog ringt fel.
Men signalen ringde igen. Sedan igen bestämt, som om någon där nere visste det verkligen bodde någon här.
Elin tog av hörlurarna och gick fram till porttelefonen. På skärmen syntes två äldre personer en kvinna i gammal grå kappa och en man i blekt jacka. Elin kände igen dem direkt, trots att åren tagit ut sin rätt. Mamma hukade där, pappa såg redigt trött ut.
Elin tryckte på knappen:
Vad vill ni?
Elin, hjärtat, det är vi. Snälla, öppna.
Elin stod kvar och rörde sig inte. Simon kom närmare, la sin hand på hennes axel.
Är det dina föräldrar? viskade han.
Japp.
Hon tryckte på knappen igen.
Hur hittade ni hit?
Via bekanta Lotta såg om ditt bröllop på Facebook, det stod vilken del av stan ni bodde i, sen ringde vi lite
Jaha.
Elin avbröt och stirrade tyst på skärmen där föräldrarna stapplade av och an framför porten. Tio år av tystnad. Inte ett ord, inte ett vykort, aldrig en fråga om hon ens levde. Och nu stod de där, kikade in i kameran som om inget hänt.
Jag går ner, sa hon till Simon. Vänta här.
Nere i trapphuset stannade Elin i dörren och lät dem inte komma in.
Men Elin Vad vacker du har blivit! Vi är så glada för din skull! Bröllopet var så fint, vi såg bilder, din Simon verkar så trevlig, från så bra familj och
Varför är ni här?
Mamma stannade, sneglade på pappa som hostade nervöst och grävde i jackfickan.
Elin, vi är ju dina föräldrar Det som var är väl över nu. Du har det ju så bra nu. Du kunde hjälpa oss lite.
Hjälpa?
Ja, sa han, vi behöver få badrummet renoverat, och det vore skönt att åka på semester någon gång. Du har ju bra ställt nu med Simon och allt
Mamma drog honom i ärmen, viskade något, men pappa slog bort det.
Men vadå? Hon är vår dotter, hon SKA hjälpa oss.
Elin lutade sig mot dörrkarmen, armarna i kors. Ett halvt leende, skevt och kallt.
Så det är så det funkar? Tio år var jag inte ens din dotter, glöm dörren och allt det där, men nu när jag lyckats med något minns ni familjen?
Vi ville ju att du skulle förstå ditt misstag, pep mamma. Vi ville bara väl
Bara väl, – Elin nickade. Vet ni, jag lyckades just för att jag aldrig glömde vad JAG ville. Jag blev inte ekonom, som ni ville. Jag slapp livstid i en instängd skrubb med någon annan som bestämmer mina raster. Jag gick min egen väg. Och ser ni resultatet?
Hon pekade ut i ljushallen bakom sig.
Och nu, vad vill ni? Pengar till renovering? Semester? På riktigt? Efter tio år? Då är det dags att gå hem. Glöm var jag bor. Leva som ni ville som ni sa utan dotter.
Hon började stänga dörren. Pappa tog ett steg mot henne, men stannade när han mötte hennes blick.
Elin
Hej då.
Dörren slog igen.
Elin gick upp till sin våning, in i lägenheten. Simon väntade oroligt i hallen.
Allt okej?
Ja, suckade hon, lutade sig mot honom och gömde ansiktet mot hans axel. Nu är det det.
Han kramade henne tyst, smekte ryggen. Och Elin tänkte att ja, nu var hon faktiskt bättre än Lotta. Hon hade allt lägenheten, mannen, jobbet ingen i släkten begrep. Men det viktiga var inte jämförelsen. Inte alls.
Hon hade kämpat i tio år. Ramlat, rest sig, jobbat tills lamporna släcktes på Södermalm. Nu var hon lycklig, på riktigt, ända in i hjärtat. Och det var viktigast av allt.
