Malin, jag borde nog fixa en biljett till till teatern.
Malin lyfte blicken från tallriken. Middagen hade knappt hunnit svalna, men Johan satt redan med mobilen i handen och tryckte koncentrerat på skärmen, som om det gällde rikets säkerhet.
En biljett till? Vem ska med oss?
Johan lyfte inte ens blicken.
Mamma vill verkligen gå. Jag nämnde det igår och hon blev eld och lågor.
Malin lade försiktigt gaffeln på tallrikskanten, reste sig och vände sig mot diskbänken, som om hon bara behövde ett glas vatten. Ansiktet drog ihop sig av sig självt, hon försökte inte dölja det heller så länge Johan inte märkte något. Hon orkade varken förklara eller argumentera längre…
Javisst. Mamma vill. Självklart vill mamma. Barbro har alltid velat.
Malin stod vid diskhon och lät vattnet rinna sakta i glaset, och framför henne flimrade deras bröllopsbilder förbi. Alla tvåhundrafyrtio, som fotografen levererade på ett USB-minne med en fin rosett. I tre kvällar bläddrade Malin igenom dem i jakt på en enda bild där hon och Johan var ensamma tillsammans. Bara de två, utan andra människor, gäster eller släktingar. Det fanns ingen enda sådan.
På varje foto dök Barbro upp: rättade Johans slips, höll om honom axlarna, stod mitt emellan brud och brudgum och log brett mot kameran som om det var hennes dag. Malin tänkte då att det nog bara var tillfälligheter och vinklar. Nu trodde hon inte på tillfälligheter.
Svärmor hade betett sig från första dag som om Malin inte var Johans fru, utan någon inneboende på tillfälligt besök. Lägenheten, för övrigt, var Malins köpt för hennes egna pengar. Men Barbro kom och gick som hon ville, utan förvarning och med åsikt om allting. Fel gardiner. Fel gryta. Översaltat kött. Johan har gått ner i vikt. Johan ser blek ut. Johan äter för lite.
Malin tog en klunk vatten och ställde tillbaka glaset…
Varje utflykt blev alltid samma visa. Bio förra månaden? Alla tre. Julskridskor? Alla tre. Till och med det där lilla kaféet på Söder, dit Malin så gärna ville gå för att kunna sitta och småprata i lugn och ro, bjöd Johan av någon anledning med sin mamma. Och hon kom, satte sig mellan dem vid det lilla bordet, beställde te med citron och pratade i fyrtio minuter om sitt blodtryck och om grannkvinnan som återigen lämnat vattenkranen öppen.
Teatern, ja. De hade särskilt valt just den föreställningen. Malin hade längtat i över en månad, skaffat biljetter på tredje raden i parketten. Det skulle bli deras kväll. Bara deras.
Malin, varför är du tyst?
Johan tittade upp från skärmen.
Förstå ändå, mamma är ju ensam, sa han och det lät så mekaniskt, så invant att Malin tänkte: märker han ens själv hur ofta han säger det där?
Malin vände sig mot honom och nickade.
Okej. Köp.
Vad mer kunde hon säga? Hon hade redan försökt prata flera gånger. Varje samtal slutade likadant: Johan tog illa vid sig, drog sig tillbaka till ett annat rum och var tyst hela kvällen, för att dagen efter bli uppringd av Barbro som med upprörd ton frågade om allt stod rätt till. En evighetsloop Malin för länge sedan slutat försöka bryta.
Johan log nöjt och vände åter till sin mobil…
…Tredje raden i parketten visade sig vara toppen, Malin hade verkligen kämpat för biljetterna. Man såg scenen perfekt, varje detalj, varje skuggning i ansiktena. Men ensam fick hon njuta, för Johan vände sig direkt mot sin mamma och återvände aldrig riktigt till henne.
Barbro slog sig ned till höger, och de började genast diskutera programbladet, foajén, någon bekant Barbro påstod att hon sett vid garderoben. Malin satt till vänster och stirrade på scenen, trots att ridån ännu inte gått upp. I pausen tog Johan med sig mamman till teaterbistron, och Malin blev sittande i salongen ingen frågade om hon ville med, och tvinga sig på orkade hon inte. De kom tillbaka, och Barbro återberättade hela första akten för Johan som om han suttit i ett annat hus. Malin bläddrade tyst i programmet och tänkte att tredje raden i parketten verkligen inte var värd de där pengarna.
Hemvägen blev likadan. Först lämnade de av Barbro, och Malin satt i bilen i tio minuter medan Johan följde henne upp, hjälpte henne med låset och lyssnade på ytterligare några klagomål i hallen. När han till slut återvände till bilen såg han nöjd och avslappnad ut.
Visst blev det en riktigt trevlig kväll?
Malin nickade och vände sig mot fönstret. Hon orkade verkligen inte prata, så hon skyllde på trötthet trots att hon inte var särskilt sömnig. Att prata med Johan kändes bara meningslöst just den kvällen, varje ord lade sig liksom mellan dem och försvann.
De följande två månaderna blev precis som Malin fruktat. Barbro dök upp regelbundet, Johan tillbringade allt mer tid med sin mamma, och Malin blev allt oftare ensam i sin egen lägenhet, lyssnande på deras röster och skratt från köket. Middagar på tu man hand blev sällsynta, och gemensamma helger förvandlades till rutinmässiga besök hos svärmor eller något nytt påhitt som trio. Malin gick och lade sig först varje kväll, vaknade varje morgon med en tryckande känsla under bröstbenet som efter två månader blev vardag.
I mitten av mars fick Malin en oväntad bonus på jobbet en rejäl slant och hon gick i flera dagar och funderade. Femton dagar i Turkiet. All inclusive. Hav, sol, ett hotell med riktigt goda recensioner. Hon jämförde resor hela veckan, granskade rum, läste forum, kollade avståndet till stranden. Det var tänkt som deras chans, ett sätt att hitta varandra igen utan någon utomstående, att minnas hur det är att vara ett par.
Johan, jag har fixat en resa till oss, sa Malin efter middagen och lade fram utskriften på bokningen. Turkiet, femton dagar i juni. Hav, strand, all inclusive. Jag använde bonusen, men det är det värt.
Johan tog utskriften, ögnade den och log med ett uttryck som påminde om glädje.
Åh, vad kul, Malin!
Malin andades ut. Kanske fanns det hopp. Kanske behövde de bara komma bort, så kunde allting bli bättre på nytt. Den kvällen somnade hon lugnare än på flera veckor.
Men dagen därpå kom Johan hem, satte sig efter maten och medan han tog sin andra tugga frågade han lugnt:
Malin, jag berättade för mamma om Turkiet. Hon vill också följa med, orkar du boka en biljett till?
Gaffeln stannade halvvägs. Malin lade den tyst tillbaka och såg på sin man och försökte avgöra om han skämtade, eller om han verkligen inte förstod vad han just sa.
Den här gången var hon tyst några sekunder. Men inte mer.
Nej, Johan. Jag följer inte med på semester med din mamma.
Johan slutade tugga och stirrade på henne som om hon svurit högt inne i domkyrkan.
Men Malin det blir ju så tråkigt för henne själv, hon har inte varit vid havet på tre år Kan du inte unna henne det?
Malin reste sig långsamt, gick till fönstret och slöt händerna runt bänken med vita knogar. Inuti kokade det, allt som byggts upp i månader var nu alldeles för nära ytan.
Hon kan väl resa med sina väninnor! Hon har ju fem stycken, Johan, fem som dricker kaffe med henne varje vecka! Hon får åka med dem till havet men lämna oss ifred!
Malin, det är min mamma, du kan ju inte
Jag vet att det är din mamma! Malin vände sig om, rösten darrade av frustration som byggts upp så länge. Jag vet det utmärkt, för hon är närvarande i vårt liv tjugofyra timmar om dygnet! Bio med henne, skridskor med henne, teater med henne, middag med henne! Jag orkar inte vara andrahustru i vårt äktenskap, Johan, förstår du inte det?
Johan sköt ifrån sig tallriken och reste sig, armarna i kors över bröstet.
Du är kallhjärtad, Malin. Du fattar inte hur svårt hon har det ensam.
Nej, det gör jag inte! Och det ska jag inte heller! Du är min man! Jag vill resa på en riktig, romantisk semester med dig, där vi äntligen kan vara tillsammans inte ligga på en strand och lyssna på dig och mamma prata blodtryck medan ingen bryr sig om mig!
Johan kisade och backade undan ett steg.
Du är elak, vet du det? Vet du vad? Antingen följer mamma med, eller så åker inte jag alls.
Malin stod tyst, såg länge på honom och något snapplade till inom henne, tyst och oåterkalleligt.
Okej. Då åker jag själv.
Hon gick förbi Johan in i sovrummet, tog fram resväskan, slängde den på sängen. Johan stod i dörren efter ett ögonblick.
Malin, vad håller du på med? Kom igen, låt oss prata ut om det här.
Vi pratar alltid ut, Johan och varje gång handlar det om din mamma! Malin tog ner en klänning och lade försiktigt ner den i väskan. Jag kommer ansöka om skilsmässa. Jag klarar inte längre att leva i en relation där vi alltid är tre, och jag är den som är överflödig.
Johan blev tyst, lutade sig mot dörrkarmen, och i hans ansikte såg Malin att han för första gången på riktigt förstod att hon inte längre bråkade hon hade redan bestämt sig.
…Två månader senare låg Malin vid poolen på det där hotellet i Turkiet, det hon valt med så stor omsorg. Solen värmde över axlarna, havsbrisen var mjuk och salt, och isen i drinken sakta smälte. Ingen som pratade om blodtryck, ingen som klagade på drag eller återberättade grannens samtal. Faktum var, det fanns ingen där bredvid och det var underbart. Hon tog en klunk, blundade och tänkte att hon borde gjort detta för länge sedan, istället för att härda ut två år för en man som aldrig blev vuxen.
