Omsorgsfull mormor
Elisabet Nilsson, en livlig och beslutsam kvinna just fyllda sextio, sa en dag till sin barnbarn:
Svea! Jag har väntat länge, men nu är mitt tålamod slut. Ska jag aldrig få lugn och ro innan jag dör?
Den smala mörkhåriga Svea, konsthistoriker, blev förvånad över den ovanliga frågan.
När ska du gifta dig? Så jag kan vila i frid och känna att allt är i ordning? Du är ju snart tjugosju, fortsatte mormor. Vet du varför jag hela sommaren bodde på landet hos den gamla grannkärringen Borg och varje dag lyssnade på hennes gnäll om gikt? För att du skulle få ordning på ditt privatliv. Men du har ju inte ens träffat någon!
Mormor, när och var ska jag träffa någon? Det är jobb, spanska, avhandlingen. På mitt museum finns bara en singelman, Arvid Palmen, du har ju sett honom.
Ja, Arvid Palmen är ju inte ens en abborre, bara en halvdöd räka på torka, muttrade mormor dystert.
Nästa dag ringde hon till den gamla Borg och fick veta att Borgs barnbarn träffade sin framtida make på en nattklubb.
Tyvärr går Svea aldrig på nattklubb, så det blir väl mormor själv som får undersöka om det finns några passande kandidater på klubben eller hitta andra ställen.
Elisabet Nilsson hittade information om att kvinnor har gratis inträde mellan 21 och 24, och utan att vänta gick hon dit redan nästa kväll och sa till Svea att hon skulle ta en kvällspromenad.
Efter att ha verbalt knockat vakten som försökte säga något om hennes ålder, fick hon hjälp att sätta sig på en hög pall vid baren och granskade stället noga. Stämningen i klubben blev genast nervös, som ett föräldramöte där rektorn just avslöjat några åttor med cider ute på skolgården.
Hur tycker ni att det är här? frågade bartendern försiktigt när han sköt fram ett högt glas. Alkoholfria drinkar, på husets bekostnad.
Nej, helt utsiktslöst, stötte Elisabet Nilsson ur sig. En ordentlig flicka har ingenting här att hämta. Förresten, ni går väl inte i konkurs om ni skulle hälla i en skvätt konjak? Vad är det med den rödhårige där borta är det hans höftleder som krånglar eller dansar man så nu för tiden?
Före nyår hann Elisabet Nilsson gå på rockkonsert, eldshow, en kväll med dystra trubadurer, extremcyklingstävling, bridge-turnering och, av ren desperation, ett symposium för unga poeter. Poeterna tog verkligen musten ur henne. Ingen mening att slänga ut mer bete tänk om någon nappar.
Ja Svea, jag förstår dig. När jag var ung valde jag mellan din morfar och ett dussin andra män, minst lika bra som honom. Till och med den gamla Borg hade valmöjlighet, även om hon ändå alltid suktade efter din morfar. Men dagens unga män, Svea, de har blivit så bleka och svaga, ingen fångar min blick.
I mars beslöt Elisabet Nilsson, efter ett besök hos Borg, att titta in på Sveas jobb. På vägen till museet halkade hon och föll, som tur var inte på trappan. En militär kom snabbt fram och hjälpte henne upp. Elisabet Nilsson, lutad mot hjälparen, undersökte sig själv för att kontrollera att inget var brutet, sedan granskade hon officeren och sa:
Herr major, jag ser att du är pansarofficer. Min avlidne make ledde ett pansarregemente. Säg mig, har du en timme över?
Majoren, som trodde att han skulle få dra hem en gammal befälhavarkvinna och svor på sitt goda hjärta, nickade motvilligt.
Utmärkt. Har du varit på det här historiska museet någon gång? Nej? Det är synd. Jag rekommenderar det varmt. Gå dit genast! Be om att få en guidning av Svea Andersdotter. Hon är en fantastisk guide, det kommer du inte ångra.
Majoren visste knappt hur det kom sig att han följde med till museet. Mormor lyckades trollbinda honom
***
Nyligen viskade Elisabet Nilsson försiktigt till sin sovande barnbarnsbarn, Mattias:
Du är min sol, min lilla björnunge, snart ska du börja skolan, din pappa tar snart sin examen från officershögskolan och din mamma blir klar med sin doktorsavhandling. Då kan jag släppa taget och känna mig fridfull. Men ska du växa upp ensam, min lilla sparv? Nej, du behöver en syster! Och när din syster kommer, och hon börjar skolan, ja då får vi se vad livet har att erbjuda
Man lär sig att omsorg och envishet aldrig tar slut det är ett slags kärlek som man bär vidare, generation efter generation.
