Ett oväntat samtal
Är det Anders Johansson? rösten i luren var kall och formell.
Ja, jag är Anders Johansson. Vem pratar jag med?
Det är föreståndaren för Barnhemmet. Om en vecka fyller din dotter tre år, och vi måste flytta henne till ett annat boende. Kommer du att hämta henne, eller inte?
Vänta nu, vilken liten flicka? Vems dotter? Jag har ju en son, Erik, mumlade jag chockad.
Ingrid Andersdotter Nilsson. Det är väl din dotter?
Nej, det är inte min. Jag heter Johansson Anders Johansson.
Ursäkta mig, sa rösten trött i telefonen det verkar ha blivit något slags missförstånd.
Signalen som följde bedövade mina öron som kyrkklockor.
“Men vad i hela friden! indignerade jag mig. Någon okänd dotter, barnhem, fattar ni! Vilket kaos de måste ha i sina papper!”.
Men samtalet fastnade i mig, som en envis sticka. Jag började plötsligt tänka på hur barnen har det utan hem, utan kärleksfulla mammor och fäder, utan omsorg från mormödrar och farföräldrar. Erik hade ju all släkt man kunde önska både fastrar och morbröder…
Anna såg genast att jag var snurrig, svarade konstigt och vad kan egentligen gömma sig för en uppmärksam fru som jag bott ihop med i snart tio år, och känt sedan första klass?
Hon väntade till kvällen och frågade direkt vid middagsbordet vad som pågick.
Vad heter hon då? sa hon.
Vem då? stammade jag förvirrat (hur visste hon om flickan? Fick hon också ett samtal?)
Ingrid, sa jag. Lilla Ingrid.
Jaha, Ingrid minsann Jag är Anna för dig och hon är Ingrid? sa min fru med höjd röst.
Ja, sa jag. Ingrid Andersdotter Nilsson.
Säg mig hennes personnummer också då! skrek Anna.
Nej, hon har inget personnummer, varför skulle hon det?
Är hon en flykting då? pep hon lite lugnare.
Vem är flykting? jag fattade ingenting längre.
Din Ingrid, är hon flykting? Vill hon flytta hem till oss? Säg det, din usling!
Vad ska jag säga? jag satt chockad och glömde helt bort maten.
Då började Anna gråta. Inte högljutt, inte teatergråt, utan arga tårar som föll som pärlor på den blommiga förklädet.
Imorgon åker jag till mamma. Men kom ihåg, Erik lämnar jag inte till dig, sa hon genom tårarna.
Anna, vad är det med dig? Varför måste du åka till din mamma?
Jag tänker minsann inte vara din hushållerska medan du har Ingrid som älskarinna! skrek hon.
Då började jag förstå hur absurd allt var.
Jag satte mig bredvid henne på kökssoffan och berättade allt om det där morgonsamtalet.
Nu grät Anna av medlidande med flickan. Kvinnor har verkligen ett överflöd av tårar och de gråter för vad som helst och hur mycket som helst! Jag har alltid haft svårt med kvinnliga tårar, särskilt Annas, och jag är rädd för dem.
Efter så mycket drama tappade jag lusten att äta, pickade bara lite.
…Jag vaknade av att Anna stod vid sidan av sängen och bläddrade i min mobil! På snart tio år har det aldrig hänt. Hon måste ha misstänkt mig letade efter SMS från någon annan. Det kändes bittert, så motbjudande Och så viskar hon: “Anders… Anders” och puttar mig försiktigt.
Jag låtsades vakna just då.
Anders, det är väl det här numret som ringde? Det fasta?
Ja, svarade jag av vana, det är det.
Sov vidare. Och Anna gick ut ur sovrummet, med min mobil i handen.
Lätt att säga “sov”. Hur skulle jag kunna det! Jag hörde hur datorn startade. Jag låg kvar ett tag, sen gick jag försiktigt ut till vardagsrummet.
Anna klickade snabbt med musen och var så inne i det hon gjorde att hon inte märkte att jag stod bakom henne.
I sökfältet stod det: “Barnhem” och vår stad.
Datorn brummade och visade snart hela infon officiell hemsida, adress, telefon och till och med en bild på huset. Anna jämförde med min mobilskärm.
Anders, det stämmer!
Vad stämmer?
Ja, numret! Det är Barnhemmets nummer!
Det sa jag ju. Men du dubbelkollar?
Anna snurrade på stolen.
Jag dubbelkollar inte, jag vill bekräfta.
Varför??
Anders, det här barnhemmet ligger ju nära, sa Anna, fundersam och tittade ut genom fönstret.
Ska vi åka dit? Jag undrar, hur fick de tag på ditt nummer, om du är okänd här?
Det hade jag inte tänkt på. Kanske vi verkligen skulle åka dit och få veta? Annars fortsätter jag att få främmande barn tilldelade mig!
Jag kunde inte somna den natten heller. Jag var på väg att slumra, men Anna petade mig igen.
Anders… Anders
Nu då?
Är du riktigt säker att du inte har gjort något? Något dumt med din första kärlek kanske? Kanske träffade du henne igen, och känslorna vaknade? Hon sa inget, men lämnade flickan på BB? Anders? Anders!
Vilken kärlek, Anna? Sedan jag satt bredvid dig i första klass sitter jag kvar, eller ja, ligger nu! Och för fyra år sedan, kom ihåg, Erik fyllde tre, började på förskola, var ständigt sjuk, och du var tillbaka på jobbet vem tog hand om honom? Jag! Jag fick jobba hemifrån, kommer du ihåg? Ständigt hostmedicin, piller, planerade tider, läkarbesök. Vad för älskarinnor? Jag var knappt på benen, somnade innan huvudet nådde kudden! Jag har aldrig haft, har inte, och kommer aldrig ha någon annan!
Men hur hamnade ditt nummer där? Någon måste ha lämnat det?
Den frågan plågade mig också. Jag hade inte haft något med någon, men det är ju ingen garanti för tokiga idéer ibland.
Alla möjliga misstänkta försvann: någon var lycklig i sin relation, någon hade barnvakt, den mest energiska hade flyttat utomlands för fem år sedan.
Men livet kan ha konstiga vändningar, så jag bestämde mig vi besöker Barnhemmet redan nästa dag.
Vi kom tidigt, men det satt redan någon utanför föreståndaren en ljushårig, blek man. Han var ren men ändå sliten och nervös. Blicken flackade, händerna med några papper skakade, antingen av oro eller ännu troligare efter gårdagens fest.
Ni är efter mig, sa han plötsligt med mörk basröst.
Strax öppnades dörren och han blev insläppt. De där inne pratade, rösten och basen om vartannat, i femton minuter.
Till sist kom mannen ut, rufsig och utan papper, och vi blev inbjudna.
Goddag, sa en trevlig brunett i medelåldern som stod vid fönstret och bet på glasögonens båge. Vad gäller det?
Det handlar om gårdagens samtal, sa jag halvt på skoj.
Kvinnan satte sig.
Vet ni, jag har ingen tid för gåtor. Var snälla, förklara ert ärende tydligt och kort.
Jag berättade om samtalet (rösten var bekant).
Ah, det kvinnan log trött. Ursäkta mig, det blev en miss. Vi ringde fel.
Fel? Men ni har ju mitt nummer! Hur fick ni det?
Förstår ni, Anders Johansson, jag slog fel siffra. Det riktiga numret börjar på 073, men jag ringde 076. Det att du också heter Anders Johansson är ren slump. Så kan det bli Han var här just före er.
Vem? frågade jag dumt, fast jag redan visste.
Anders Johansson Nilsson, flickans pappa.
Så jag ber om ursäkt återigen, och tackar för mig. Jag har mycket att göra.
Kvinnan reste sig.
“Rut Svensson” stod det på hennes namnbricka.
Anna hade också sett det, för hon frågade:
Rut Svensson, kommer den där Anders Johansson att hämta flickan?
Föreståndaren såg på oss och satte sig igen.
Nej, det kommer han inte. Flickans mamma är död, och den här Anders Johansson har barn med flera kvinnor, totalt sju stycken. På tre år har han bara varit här två gånger, och då efter att vi tryckt på. Ingrid är inte viktig för honom. Nu har ni fått svar på allt? Då önskar jag er en bra dag.
Vi, chockade av det vi sett och hört, lämnade byggnaden.
De äldre barnen var ute och lekte. Någon gungade, någon åkte rutschkana, två pojkar körde bilar på en bänk.
Jag såg på barnen och insåg sakta att det är något fel här.
På gården var det tyst. Erik börjar alltid väsnas så fort vi går ut skriker, tjuter, bara oväsen. Dessa barn gjorde inga utfall, skrattade inte högt, pratade bara lågmält med varandra. De var som små gamla människor. De blev vuxna direkt, för barndomen fanns aldrig. Bara överlevnad ibland köld, ibland hunger, inga leksaker, inga kläder, ingen vuxen som brydde sig, ibland till och med hårdhet.
Jag vände mig till Anna. Hennes ögon var fulla av tårar.
Tårarna igen! Varenda anledning duger!
Vi gick långsamt mot porten, och då exploderade tystnaden. “Mamma!” Alla barnen vände sig mot oss. En liten flicka i lustig mössa med tofs sprang mot oss, med armarna utsträckta.
Mamma, Mamma! ropade hon. Här är jag!
Hon kastade sig mot Annas ben, och därifrån hördes ensam, rå gråt så hjärtat brast även hos mig.
Ingrid, Ingrid! på gångvägen bakom oss sprang en barnskötare. Hon försökte lyfta flickan, men den lilla slogs och höll hårt om Annas ben.
Till slut lyckades barnskötaren lossa Ingrid, (hon hade en Marabou chokladbit, det gjorde susen), och vi nästan sprang ut från Barnhemmet.
I bilen sa vi ingenting. Anna skakade, och jag kände mig inte bra jag heller. Mina händer darrade, precis som namnes nyss, och jag stannade bilen för att samla mig.
Anna tittade på butiksskylten genom fönstret, och med blicken visade hon mig mot leksaksaffären som låg ett stenkast bort.
Utan att säga något, helt i tystnad, klev vi ut och gick hand i hand till Barnens värld.
För att köpa en docka och en rosa klänning.
Vår flicka Ingrid ska vara den allra finaste.
