Jag är 27 år och jag mötte henne just när jag minst väntеше mig att någon som hon skulle dyka upp i mitt liv. Det var på ett mindre evenemang en presentation av ett lokalt magasin på ett kafé i Stockholm, där jag hamnade nästan av en slump. En vän bad mig följa med för att hjälpa till att bära lådor, och jag hade inga större planer och behövde några extra kronor, så jag sa ja.
Hon satt längst fram, skrev anteckningar i en svart Moleskine, mobilen låg med skärmen nedåt, kaffet framför henne var sen länge kallt. Hon verkade inte särskilt intresserad av någon i rummet, men då hon själv öppnade munnen blev det knäpptyst. Ingen vågade störa.
Senare fick jag veta att hon var författare. Hon skrev för en stor dagstidning och ett kulturtidskrift. Hon var fyrtio. Det visste jag inte då jag såg bara en självsäker, lugn kvinna som aldrig höjde rösten för att få sin vilja igenom. Och hon behövde det inte.
Efter eventet gick jag fram till henne för att få en signatur på en kvittens. Hon frågade vad jag hette, såg mig rakt i ögonen och sa:
Ser du alltid ut så här, eller bara när du är nervös?
Jag skrattade högt. Sa att jag inte visste. Hon svarade att hon gillar folk som inte låtsas vara självsäkra. Och så började det.
Vi började skriva till varandra. I början skrev hon korta meddelanden, jag långa. Jag ställde vanliga frågor: hur hon mådde, var hon bodde, om hon pluggar. Jag berättade sanningen att jag bor hemma hos mamma och pappa i Enskede, tar de jobb jag hittar, tjänar några få hundralappar här och där, försöker “komma igång”. Hon fick mig aldrig att känna mig mindre, men hon gav mig inte heller några illusioner. Det var tydligt från början:
Jag söker inget förhållande. Jag är på ett annat ställe i livet.
Men ändå sågs vi.
Alltid hos henne. Hennes lägenhet på Södermalm ordnad, lugn, fylld av böcker. Hon hade bil, sitt eget tempo, sitt eget liv. Jag tog bussen, ibland kändes det som att jag kliver in i en värld som inte är min. Hon öppnade alltid dörren utan brådska, men heller utan löften. Ibland lagade jag enkel mat till oss, ibland öppnade vi bara en flaska vin och lyssnade på låg musik. Vi pratade mycket om hennes jobb, om skrivandet, om hur trött hon var på att ständigt behöva förklara sina val.
Jag sov aldrig över. Hon följde mig aldrig hem. Det var alltid jag som fick fråga om vi kunde ses på helgen. Ibland sa hon ja, andra gånger försvann hon i två eller tre dagar på grund av deadlines, möten, eller resor. Och när hon kom tillbaka låtsades hon som om ingenting hade hänt. Inga ursäkter, inga långa förklaringar.
En kväll, när vi suttit tillsammans och hon satt på sängkanten, sa hon:
Bli inte förälskad i mig.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Sa bara att jag inte är förälskad men vi båda visste att det inte var helt sant.
Jag ville ha mer. Inte nödvändigtvis löften, men en plats. Hon upprepade att våra vägar är olika. Att jag just börjar, medan hon redan skapat sitt liv. Att hon inte ville vara ett ankare, och att jag inte skulle använda henne som genväg.
Jag kan inte ge dig det du vill ha sa hon.
Men ändå bjöd hon in mig igen.
Med tiden förstod jag att hon gav mig det enda hon själv var redo för: ett sporadiskt närvarande, djupa samtal, spontana möten. Jag accepterade det, för jag kände att jag hade ingen rätt att begära mer. Med vilken trovärdighet skulle jag tala om en framtid när jag knappt klarade mig själv?
Varje gång jag gick ut från hennes lägenhet promenerade jag några kvarter innan jag tog bussen hem. Jag kände mig både fylld och tom. Tacksam för att ha fått vara nära henne, men tom när jag till sist kom tillbaka till mitt pojkrum hemma hos föräldrarna min ganska bleka verklighet.
Hon lovade mig aldrig något. Hon ljög aldrig. Men ändå gjorde det ont.
Jag fortsätter träffa henne. Inte så ofta som jag skulle vilja. Ibland tänker jag att jag hoppas att hon en dag ska se mig på ett annat sätt. Eller att jag växer upp tillräckligt för att inte känna mig liten bredvid henne. Eller att jag en dag bara blir trött på att kompromissa.
Men jag vet inte. Det senaste har det känts som att vara med henne gör mig mer ledsen än lycklig.
Varför?
