Jag är glad att jag bestämde mig för att inte skaffa barn. Nu är jag 70 år och ångrar det verkligen inte.
Jag hade en tid hos hudläkaren och satt i väntrummet och väntade på min tur. Bredvid mig satt en kvinna som jag började prata med. Hon visade sig vara en väldigt trevlig och öppen person. Det märkligaste var att mitt sätt att se på livet förändrades efter att ha samtalat med henne.
Jag la genast märke till hur stilig och välvårdad hon verkade. Först trodde jag nog att hon var knappt femtio. Men under samtalet berättade hon att hon faktiskt var över sjuttio år gammal. Hade hon inte avslöjat det hade jag aldrig kunnat gissa det. Hon såg verkligen fantastisk ut, helt olik de flesta i hennes ålder.
Det visade sig att hon hette Margareta Lundgren, och att hon varit gift två gånger. Nu levde hon ensam. Efter att ha gift sig väldigt ung med sin första man insåg hon ganska tidigt att hon inte ville ha några barn.
Redan från början visste mannen att Margareta ville leva i ett äktenskap utan barn, men efter att hon fyllt trettio började han ändå antyda att ett riktigt hem borde ha barn. Trots att åren gick dök aldrig någon stark längtan efter barn upp hos henne, och hon stod fast vid sitt beslut.
Det var lättare för Margareta att skiljas än att gå emot sig själv och föda barn hon egentligen inte ville ha. De pratade öppet om det och gick till slut skilda vägar.
Andra gången gifte hon sig med en frånskild man, som redan hade ett barn från sitt första äktenskap och absolut inte ville ha fler. Deras liv tillsammans fungerade bra, för frågan om att skaffa barn dök aldrig upp. Maken var till och med lättad över att Margareta inte ville ha barn. Men deras lycka blev kort, för han omkom tragiskt i en trafikolycka.
Margareta berättade ärligt att ensamheten inte tyngde henne. Tvärtom, hon var på riktigt lycklig över att inte behöva anpassa sig efter någon annan. Hon är pensionär nu och helt övertygad om att hon aldrig kommer ångra sitt beslut.
Hennes väninnor, som en gång fnös åt hennes val och hoppades på stöd från sina egna barn, suckar nu sorgset över att de blivit alltmer ensamma. Barnen har vuxit upp och gått vidare med sina egna liv. De äldre föräldrarna har blivit över, ingen har egentligen behov av dem längre. Det var just denna insikt som gjorde att Margareta aldrig ens övervägde att skaffa barn. Nu lever hon ett rikt och fullkomligt liv, njuter av varje ny dag och känner sig fri utan barn inte tyngd.
Ett glas vatten? frågade hon och log snett.
Jag kommer aldrig bli varken hungrig eller hjälplös. Medan alla andra lade sina pengar på barnen, sparade jag mina. Nu har jag tillräckligt med pengar undanlagt för att själv kunna bekosta all service och vård jag kan behöva resten av livet och leva gott på min pension!
Vad tycker du om det? Håller du med om hennes resonemang?
