Ett oväntat samtal
Är det Jonas Eriksson? Rösten i luren var kylig och formell.
Ja, det är jag. Med vem pratar jag?
Det här är föreståndaren för Barnhemmet Solgläntan. Om en vecka fyller din dotter tre år och vi kommer att behöva flytta henne till ett annat hem. Är du verkligen säker på att du inte vill hämta hem henne?
Vänta Vilket barn? Vems dotter? Jag har ju en son, Ludde… chockad mumlade jag vädjande.
Estrid Jonasdotter Myrberg. Det är väl din dotter?
Nej, nej, inte min. Jag heter Eriksson. Jonas Eriksson.
Ursäkta hördes det trött i luren. Det har nog blivit något fel i våra papper.
Piptonerna som följde kändes som hammarslag i bröstet.
Vad i hela friden! kokade jag för mig själv. Dotter, barnhem Hur kan de ha sådan oordning på papperen?
Men samtalet gnagde envist kvar. Mina tankar dröjde sig kvar vid hur barn har det, alla de där små liven utan riktiga hem, utan en varm mamma, utan omtänksamma farföräldrar eller dragiga släktingar. Ludde hade ju allt moro- och farföräldrar, mostrar, farbröder, hela familjeskaran…
Redan vid middagsbordet anade Elin, min fru, något. Hon missade sällan mina fundersamma blickar efter snart tio års äktenskap, och med en skoltid ända från första klass, var vi som öppna böcker för varandra.
När Ludde somnat och vi åt kvällsmat, frågade hon mig rakt ut:
Vad hette hon, sa du?
Vem? stammade jag, förvånad över hennes insikt (visste hon redan något om flickan? Kunde de ha ringt henne också?).
Estrid Estrid hette hon.
Jaha, Estrid minsann Jag är Elin för dig, men hon är Estrid? rösten steg märkbart.
Ja, alltså, Estrid Jonasdotter Myrberg.
Säg mig gärna hennes personnummer också! skrek Elin plötsligt.
Men hon har väl inget personnummer… Varför skulle hon?
Är hon flykting eller vad? nu blev min älskade lite tystare.
Vem skulle vara flykting?
Din Estrid då! Vill hon skrivas här, eller vad? Svara nu, Jonas, ärligt!
Vad skulle jag säga? Jag satt där, ur stånd att äta vidare, förbluffad.
Då började Elin gråta. Inte högljutt, inte tårdrypande, utan så ilskna, bittra tårar som droppade ner på det blommiga förklädet.
Jag åker till mamma imorgon.
Kom ihåg, Ludde får du inte. sa hon spänt, med tårarna fallande.
Men Elin, snälla, vad är det med dig? Varför åka till din mamma plötsligt?
Vad tror du ska jag tjäna dig och din älskarinna här? Din Estrid! fräste hon.
Först då började den absurda situationen sakta gå upp för mig. Jag tog Elin varsamt om axlarna, satte henne på kökssoffan och berättade lugnt om det konstiga samtalet från morgonen.
Nu grät hon av medlidande med den lilla flickan. Kvinnors tårar, tänkte jag de tycks vara outtömliga. Jag klarar verkligen inte av att se Elin gråta, det river i hela kroppen.
Efter all denna oro fick jag knappt i mig någon mat. Jag plockade mest runt på tallriken.
—
Jag vaknade mitt i natten av att Elin stod bredvid sängen med min mobil i handen! På nästan tio år hade det aldrig hänt Hon måste ha tvivlat, letade bevis på någon hemlig romans. Det kändes ruttet, görande ont.
Då lutade hon sig över mig och viskade:
Jonas Jonas Var det det här numret som ringde det fasta numret?
Ja, svarade jag sömndrucket.
Okej, sov vidare. Hon gick sakta ut, men tog min mobil med sig.
Sova, jo tjena! Jag hörde hur datorn i vardagsrummet startade. Efter ett tag smög jag försiktigt dit och såg henne klicka runt, djupt fokuserad, vid datorn. Hon hade skrivit in: Barnhem Solgläntan och vårt stadsnamn.
Google levererade allt: hemsida, adress, telefon och till och med bilder på byggnaden. Elin höll upp min mobilskärm mot datorskärmen.
Jonas, det är samma!
Vadå samma?
Telefonnummer! Det är barnhemmets.
Det sa jag ju. Men du dubbelkollar alltså?
Jag kontrollerar bara fakta.
Varför då?
Jonas, hemmet ligger nära oss, fortsatte hon, tankfull. Ska vi inte åka dit? Hur fick de ditt nummer, om du är en främling?
Jag hade faktiskt inte tänkt på det. Men nu väcktes även min nyfikenhet. Vi borde åka dit och få ett slut på den här röran.
Sleepen ville inte infinna sig den natten heller. Jag var på väg att slumra till när Elin petade mig i sidan igen.
Jonas är du helt säker på att du inte haft något med någon typ, första kärleken? Att något kunde ha hänt för länge sen? Kanske ni möttes igen, och känslor?
Vad pratar du om, Elin? Jag har inte ens funderat på någon annan än dig sen vi hamnade i samma bänk i första klass! Och för tre år sen, när Ludde fyllde tre minns du att han var sjuk jämt? Du var tillbaka på jobbet och jag var hemma, VAB:ade i månader. Minns du all medicin, mat, läkarbesök? Gode Gud, jag var så slut jag slocknade innan huvudet ens landade på kudden!
Då är det väl ingen annan, suckade hon. Men hur har de då fått ditt nummer? Vem har lämnat det?
Den tanken gnagde även mig. Jag försökte febrilt tänka på alla kvinnor jag känt, om någon av dem kunnat ställa till det. Men ingen passade in några hade nya liv, en hade flyttat utomlands för flera år sedan
Jag bestämde mig. Imorgon skulle vi åka till Solgläntan.
—
Vi kom tidigt nästa morgon, men inte först. På bänken utanför föreståndarens rum satt en liten, nervös, vitskäggig karl, välklädd men ändå ovårdad. Hans blick flackade, händerna greppade några papper som darrade av oro eller något annat.
Efter mig, mullrade han med oväntat djup röst.
Dörren öppnades, han slank in och en kvart senare hörde vi röster innanför dörren en stadig kvinnoröst, blandat med hans mummel. Till slut kom han ut, rödkindad och utan papper, och vi ropades in.
En brunett i medelåldern stod vid fönstret och tuggade på sina glasögonbågar.
Ja, vad gäller ert ärende? frågade hon, kort.
Det gäller samtalet igår, försökte jag lättsamt.
Hon satte sig vid skrivbordet.
Jag har inte tid med gåtor. Kan ni förklara ert problem kort, tack.
Jag påminde henne om gårdagens samtal (rösten var densamma).
Ah, just det Hon log trött. Det har blivit ett misstag. Vi ringde fel person.
Hur då, mitt nummer finns ju hos er? Hur har ni fått det?
Förstår du, Jonas Eriksson, jag slog fel siffra. Deras nummer börjar med 08-667, och jag slog 08-677. Och att du också heter Jonas Eriksson, ren slump. Så kan det bli ibland Han som var innan er? Det var Jonas Myrberg, flickans pappa.
Jaha sade jag, vilket jag redan hade gissat.
Han modern till Estrid dog för ett år sedan. Jonas Myrberg har barn med flera kvinnor, sju ungar. Han har bara besökt Estrid två gånger på tre år, och då på vårt krav. Flickan betyder inget för honom. Ursäkta, men jag har många ärenden nu.
Hon reste sig.
Marianne Falk, stod det på hennes namnskylt.
Elin hann läsa och ställde en sista fråga:
Marianne, kommer den pappan att hämta sin dotter?
Direktören satte sig åter och suckade:
Nej. Tyvärr. Estrid kommer flyttas. Era frågor är besvarade, tack och hej.
Vi snubblade ut, omtumlade.
Utanför på gården lekte äldre barn stillsamt. Några gungade långsamt, andra åkte försiktigt rutschkana. Ett par killar lekte med bilar men det var tyst. Overkligt tyst. När Ludde är ute, hörs skrik, skratt och stoj men här, bara viskningar. Barnen såg ut som små vuxna, allvaret satt djupt. De hade inget riktigt barndom, bara överlevnad kyla, hunger, inga leksaker, ingen vuxens omsorg, ibland rentav grymhet.
Jag såg på Elin. Tårarna rann. Alltid dessa tårar! Det smärtade även i mig.
Vi gick sakta mot grinden, när ett rop eksploderade genom luften: Mamma! Alla barn vände sig. Mot oss, med utsträckta armar, sprang en liten flicka i en knasig mössa med tofs. Mamma, mamma jag är här!
Hon kastade sig mot Elins ben, grät med ett hjärtskärande, vuxet gråt. Tårar började även blänka på mina kinder.
Estrid, gumman! En barnskötare kom springande, försökte lyfta henne men flickan klamrade sig fast vid Elin.
Till slut lyckades skötaren locka bort henne med en chokladbit, och vi flydde nästan därifrån.
I bilen var det först knäpptyst. Elin skakade, och även jag var illa berörd, fingrarna darrade. Jag svängde in till kanten och andades djupt.
Elin pekade på skyltarna till köpcentrumet intill.
Utan ett ord gick vi ur bilen, tog varandra i handen, och promenerade in i Barnens värld.
För att köpa en docka. Och en rosa klänning.
Vår Estrid skulle bli den finaste av alla.
