Ett oväntat samtal
Är det Erik Johanesson? Rösten i luren var kylig och formell.
Ja, det är jag. Vem pratar jag med?
Detta är föreståndaren på Barnhemmet Solgården. Om en vecka fyller din dotter tre år, och vi kommer att behöva flytta henne till ett annat boende. Är du säker på att du inte vill hämta henne?
Vänta nu, vilken liten flicka? Vems dotter? Jag har bara en son, Oskar, stammar jag i chock.
Linnea Eriksson. Det är väl din dotter?
Nej… det är inte min dotter. Jag heter Erik Johanesson.
Ursäkta mig, sade rösten trött, det verkar ha blivit ett misstag.
Signalerna i andra änden klonkade obarmhärtigt mot öronen.
“Vilket kaos!” muttrade jag upprört. “En dotter, ett barnhem vad är det för röra i deras papper egentligen?”
Men samtalet gnagde kvar som en tagg i hjärtat. Jag började ofrivilligt grubbla över hur barnen har det utan ett riktigt hem, utan värme och trygghet, utan en mamma eller pappa som bryr sig, utan mormor och morfar som kommer och pysslar om. Oskar, min kille, har ju hela släkten mostrar, farbröder och alla därtill…
Karin, min fru, som jag bott med i snart tio år och känt sen vi satt bredvid varandra i ettan, märkte genast att något var fel. Hon såg direkt att jag gav konstiga svar och var frånvarande vid middagen.
Vad är det som tynger dig? frågade hon rakt ut när vi satt ned till kvällsmaten.
Vad… hette hon, flickan? frågade hon plötsligt.
Va? svarade jag förvirrat (hur visste hon om flickan? Hade någon ringt henne också?).
Linnea, sa jag. Lilla Linnea.
Jaså, Linnea minsann Jag, din Karin, men hon ska heta Linnea!? röt Karin och rösten steg.
Ja alltså Linnea Eriksson.
Kan du säga hennes personnummer också när du ändå håller på!? fräste Karin.
Hon har väl inget personnummer, varför skulle hon ha det?
Är hon flykting, eller?! skrek min kära något tystare.
Vem är flykting? Nu hade jag tappat all fattning.
Din Linnea! Vill hon kanske bli skriven här på din adress? Erkänn, din usling!
Vad finns att erkänna?! satt jag där som ett fån och glömde bort hela middagen.
Plötsligt började Karin gråta. Inte något högljutt eller överdrivet, utan de där arga, salta tårarna som rullade rakt ner över hennes förkläde.
Jag åker till mamma imorgon. Och du ska veta, jag lämnar inte Oskar kvar här! sa hon genom tårarna.
Karin, men vad är det med dig? Varför till din mamma?
Skulle jag snällt stå här och passa upp på dig och din älskarinna Linnea, eller? exploderade hon.
Då insåg jag hur galet allt blivit. Jag satte mig på kökssoffan och förklarade hela samtalet för henne.
Nu grät Karin av medkänsla för flickebarnet. Kvinnor har ett oändligt förråd av tårar; de fäller dem vid minsta sak! Jag klarar knappt av kvinnors tårar, särskilt Karins de skrämmer mig.
Middagen stod där orörd, aptiten var som bortblåst.
Jag vaknade senare av att Karin stod bredvid sängen och pillade i min mobil, något som aldrig hänt under våra tio år. Hon trodde bevisligen inte på mig, letade efter meddelanden till någon älskarinna. Det kändes bittert och orättvist.
Plötsligt viskade hon: “Erik… Erik”, och puffade mjukt på min axel.
Jag låtsades just vakna.
Erik, det var väl det här numret som ringde? Det fasta?
Ja… det var det svarade jag automatiskt.
Sov du nu, sa hon och gick ut ur sovrummet, med mobilen i handen.
Sova? Det var omöjligt! Jag hörde datorn starta i vardagsrummet. Efter en stund smög jag upp och såg henne intensivt googla Barnhem Solgården Stockholm.
Datorn rasslade fram information hemsida, adress, telefon och till och med bilder på huset. Karin dubbelkollade mot numret på min telefon.
Erik, det stämmer!
Vad stämmer?
Telefonnummer! Det är barnhemmets nummer!
Jag sa ju det. Så du dubbelkollar nu?
Jag dubbelkollar inte, jag förtydligar!
Varför då?
Erik, det ligger ju bara en bit härifrån, sa hon tankfullt utan att ens lyssna på mig, Vi kanske ska åka dit? Och varför har de ens ditt nummer?
Det slog mig. Hur hade de fått mitt nummer? Ska vi åka och ta reda på allt? Om inte annat så slipper jag få fler samtal om någon annans unge.
Jag sov knappt alls. Just när sömnen nästan tog över puffade Karin på mig igen:
Erik Erik…
Ja, vad nu?
Är du säker på att det aldrig hänt något alltså, för längesen, någon ungdomskärlek som du träffat igen? Känslorna blossade upp och du fick aldrig veta något? Hon kanske lämnade flickan på BB utan att säga något, och nu… Erik?
Vilken ungdomskärlek, Karin?! Jag har bara varit med dig, från ettan och hela vägen hit ja, nu ligger jag ju här bredvid dig! Minns du när Oskar fyllde tre? Du hade just börjat jobba igen, Oskar var jämt sjuk och jag fick ta jobb hemifrån hela dagarna sprang jag med hostmedicin och gick på barnläkarbesök! Hur skulle jag hinna med älskarinnor?! Jag var ju knappt vaken!
Men varför har de ditt nummer då? Vem gav dem det? envisades Karin.
Det undrade jag också. Jag gick igenom alla kvinnor jag känt; ingen vissa hade flyttat, andra var gifta, någon var till och med utomlands sedan flera år.
Men ibland händer det omöjliga. Jag bestämde mig imorgon besöker jag barnhemmet personligen.
Vi var där tidigt, men det satt redan en annan besökare utanför föreståndarens dörr en tunn, blek liten man med flackande blick och skrynkliga papper i handen. Han såg nervös ut, kanske bakfull.
Efter mig, mullrade han oväntat med djup röst.
Nästan genast öppnades dörren och han blev inkallad. Efter en kvart hörde vi röster därinne: ett jämnt, sakligt tal omväxlande med hans mumlande.
Till slut kom mannen, rufsig och utan papper, ut ur kontoret. Vi blev inkallade.
God morgon, en mörkhårig kvinna i medelåldern såg på oss och tuggade på glasögonbågarna, Vad kan jag hjälpa till med?
Det gäller samtalet igår, skämtade jag halvt.
Hon satte sig vid skrivbordet.
Vänligen, raka fakta, jag har fullt upp, svarade hon torrt.
Jag återberättade samtalet (jag kände igen rösten).
Åh, det där, sa hon matt, Ursäkta, det blev fel, vi ringde inte till dig egentligen.
Hur kan ni inte ha ringt till mig? Ni har ju mitt nummer! Hur kommer det sig?
Förstår du, Erik Johanesson, jag knappade in ett nummer fel. Det rätta numret börjar på 0737, men jag slog 0739. Att du också heter Erik var ren tillfällighet. Sådant händer…
Han, för övrigt, var killen före er.
Vem? frågade jag fastän svaret var självklart.
Erik Eriksson, Linneas pappa.
Jag ber om ursäkt än en gång, men nu måste jag gå vidare. Jag har mycket att göra.
På hennes namnbricka stod “Margareta Andersdotter Nordström”.
Karin hade också sett det, för hon frågade genast:
Margareta, tänker han hämta Linnea?
Föreståndaren suckade, satte sig igen.
Nej, inte alls. Hennes mamma gick bort, och den här Erik har sju barn med olika kvinnor. Han har hälsat på två gånger på tre år, och det var vi som tvingade honom. Linnea är tyvärr bortglömd för honom. Har ni fler frågor? Annars tack för besöket.
Vi gick ut, helt tomma och överrumplade av allt vi hört och sett.
Ute på gården lekte barnen tyst. Någon gungade, andra åkte rutschkana, två pojkar körde små bilar på bänken. Jag blev stående. Något var märkligt. Hos oss, när Oskar gick ut, blev det alltid skratt och stoj här var det tyst. Bara små röster, som om barnen glömde att barn får låta ibland. De såg nästan vuxna ut i sina barnkroppar. Jag insåg att dessa barn aldrig fick en chans till barndom.
Här handlade det om överlevnad kyla, hunger, inga egna leksaker, ibland ovänliga vuxna… till och med ren grymhet.
Karin stod tyst bredvid, tårarna vällde upp i hennes ögon igen. Dessa tårar!
Vi gick sakta mot grinden, och då klöv ett barnskrik tystnaden:
Mamma!! Alla barnen vände sig samtidigt mot oss. En liten flicka med rolig mössa kastade sig rakt i Karins ben och grät hejdlöst.
Linnea, Linnea! En pedagog skyndade fram, försökte lyfta bort henne men flickan höll ett hårt grepp om Karin.
Med hjälp av en liten chokladbit lyckades de till slut lossa barnet från Karin och vi skyndade därifrån.
Vi satt tysta i bilen. Karin skakade, och jag kände mig själv illamående. Mina händer darrade så jag var tvungen att parkera vid vägkanten för att samla mig. Karin pekade på skylten utanför butiken tvärs över gatan.
Utan att säga ett ord klev vi ur bilen och gick hand i hand in på Barnens Affär.
Där köpte vi en docka och en rosa klänning.
Vår Linnea ska bli den finaste lilla flickan på hela Solgården.
