Jag är tjugonio år gammal. Kanske är jag Sveriges mest blåögda kvinna, för tills nyligen trodde jag att allt var tipp-topp i min familj. Tji fick jag mitt livs val visade sig vara en riktig nitlott Min man visade sig vara både svikare och självisk. Jag kan fortfarande inte fatta att han faktiskt gjorde så mot mig.
Vi har känt varandra i tio år, varav sex som gifta. Han heter Micke, är löjligt omtänksam och ansvarstagande, och har alltid sett till att både jag och barnen haft det vi behövt. Vi har två barn: en pojke och en flicka. Med lite draghjälp från mig lyckades Micke starta sitt eget företag och det har gått riktigt bra.
Själv har jag jobbat som säljadministratör. Och nu på sistone har jag dessutom dragit igång min egen webbutik med kläder. Ja, så när dottern är på förskolan och sonen sover, jobbar jag på med företaget och tjänar mina egna slantar.
Min vikt har alltid svävat runt femtiofyra kilo. Efter att jag fick barn gick jag upp tjugo kilo. Först tänkte jag att livet med två barn säkert skulle göra sitt och kilona trilla av. Men nej, det var visst inte så enkelt som alla på Instagram vill få det att verka. Jag bestämde mig för att ta tag i det: åt rätt, började träna, hinkade vatten och dumpade allt vad kanelbullar och nybakt hette. Men vågen stod still, och jag blev på riktigt deppig. Kände mig plötsligt som världens mest osäkra person.
Från andra förlossningen och framåt har jag inte känt mig ett dugg snygg eller kvinnlig längre. Självförtroendet låg sämre till än ett SL-tåg mitt i rusning. Och Micke förändrades framför ögonen på mig. Han slutade kyssa mig, kramarna dog ut och resten ja, vi låtsas att vi hade nattmössan på konstant. Jag minns knappt när vi pratade om något annat än hämtning på förskolan, disktider eller när räkningarna ska betalas.
Visst, innan barnen kom kände jag mig snygg och självsäker. Nu blir jag bara obekväm av att spegla mig. Jag fattar själv att vårt förhållande tagit stryk av det här. Så jag tänkte: nu tar jag tag i det! En dag ville jag överraska Micke på jobbet med lunch. Jag gick fram till dörren och råkade höra följande:
Älskling, ta det lugnt, jag kommer till dig efter jobbet. Har sagt till frugan att jag är begravd i papper. Hon har inte ens en aning om att du finns!
Jag gick inte ens in, vände bara på klacken och stack därifrån.
Han fattar tydligen inte att jag gått upp i vikt för att vi fått barn tillsammans, liksom! Själv har han inte direkt tvättbräda själv, men han verkar bara se mina brister. Han är ju också rund om magen.
Plötsligt började jag undra om han dessutom tror att jag är korkad?
Jag kunde inte förmå mig att säga till Micke vad jag hört. Vad tusan ska jag göra nu? Ska jag ringa en advokat och begära skilsmässa Och barnen? Hur ska de klara sig utan pappa? Eller ska jag bara låtsas som ingenting hänt? Skulle aldrig funka.
För tillfället har jag bestämt mig för att ta hand om mig själv. Jag har signat upp mig på ett gymkort. Först ska jag visa Micke vad det är han faktiskt går miste om, och sedan får vi se hur det blirOch så plötsligten söndagsmorgon när barnen hade barrikaderat vardagsrumsgolvet med lego, slog det mig. Jag satt där med kaffekoppen i handen, håret på ända och träningsvärk i låren, och insåg att luften i huset kändes annorlunda. Fri, på något sätt. Redan efter några dagar av mina egna steg framåt, kände jag något nytt: hopp.
Inget hade löst sig över en natt, men jag var inte längre vilse. Jag behövde ingen annans godkännande för att leva som jag ville. Och barnende förtjänade att se sin mamma vara stark och sann mot sig själv, inte någon som låg sömnlös och väntade på mirakel från den som svek.
Jag sa till Micke, öga mot öga, att jag visste. Att jag inte accepterade mer svek. Han såg rädd ut, och jag kände för första gången på länge att det var han, inte jag, som hade det svåra framför sig. Jag föreslog ett uppehåll, för min egen skull, för barnens och för att vi båda behövde tänka till ordentligt.
Han packade en väska. Jag plockade upp dottern, snurrade henne runt i rummet och kände hur skrattet bröt marken där under all oro. Sonen langade över en nalle till mig, och vi byggde vidare på legotornet.
Jag vet inte hur min historia slutar, men jag vet att jag själv skriver nästa kapitel. Och det, det känns som den största segern.
