Jag är tjugonio år gammal. Kanske är jag den mest blåögda kvinnan i världen, för fram tills nyligen trodde jag verkligen att allt stod rätt till i min familj. Men jag tog fel på mitt val Min man visade sig vara en bedragare och egoist. Än idag förstår jag inte hur han kunde göra så mot mig.
Vi har känt varandra i tio år, varav vi varit gifta i sex. Han heter Fredrik, en omtänksam och varsam man som i alla år har försörjt både mig och våra barn. Vi har två barn: en pojke och en flicka. Tack vare min hjälp kunde Fredrik starta sitt eget företag, och verksamheten gick riktigt bra och gav fin inkomst.
Jag själv arbetade som försäljningsassistent. Nyligen startade jag dessutom min egen webbutik för kläder. Så när min dotter är på förskolan och sonen tar sin tupplur, jobbar jag och tjänar mina egna pengar.
Min vikt har alltid svävat omkring femtiofyra kilo. Efter min andra graviditet gick jag upp tjugo kilo. Jag hoppades i början att livet med två små barn automatiskt skulle ta bort de extra kilona. Men saker och ting är sällan så enkla som de verkar i en dröm. Jag bestämde mig för att gå ner i vikt: Jag åt ordentligt, tränade, drack mängder med vatten och skippade brödet. Men vikten stod stilla, och det gjorde mig sorgsen. Jag blev osäker och började skämmas över min kropp.
Efter andra barnet slutade jag uppskatta mig själv. Den där kvinnligheten och känslan av att vara attraktiv var som försvunnen i en dimma. Och Fredrik förändrades inför mina ögon. Han slutade kyssa mig, höll inte längre om mig. Om andra saker vill jag inte ens tala. Jag kan knappt minnas när vi hade ett riktigt samtal senast allt vi pratar om är de tråkiga, vardagliga sakerna kring familjen.
Visst, innan graviditeten kände jag mig starkare och snyggare i min egen spegelbild. Nu känner jag mig alienerad, som en främling. Och jag vet ärligt, det här har påverkat vårt förhållande. Därför bestämde jag mig för att försöka förändra allt. En dag ville jag överraska min man. Jag packade en matlåda och begav mig till hans kontor. När jag stod utanför dörren hörde jag följande konversation genom väggen:
“Älskling, oroa dig inte, jag kommer till dig efter jobbet. Jag har sagt till min fru att jag är begravd i jobb. Hon har ingen aning om att du finns!”
Jag gick aldrig in, vände på klacken och gick ut i den gråa Stockholmseftermiddagen.
Han verkar inte alls förstå jag gick upp i vikt av att bära våra gemensamma barn. Han är själv knappast någon Adonis, men han visar mig bara mina brister. Han har själv börjat få mage.
Tankarna rusade omkring som yrande snö i januari: tror han verkligen att jag är dum i huvudet också?
Jag klarade inte av att prata med Fredrik om vad jag hört. Vad ska jag göra? Ska jag ansöka om skilsmässa? Och barnen hur skulle de må utan sin pappa? Eller bara låtsas som om allt var som vanligt? Det känns som om marken under mig brister.
För nu bestämde jag mig för att fortsätta ta hand om mig själv. Jag skrev in mig på ett gym. Först ska jag visa min man vad han håller på att förlora, och sen får vi se.
