Efter att pappa gick bort, bestämde min bror att jag skulle ta över allt ansvar, utan att ens fråga mig om jag är redo.
Efter begravningen lämnade min bror nycklarna till pappas lägenhet på köksbordet, framför mig. Mamma satt tyst i soffan, blickande ner på sina händer. Jag höll mappen med alla papper och fattade inte när jag blev den som måste fatta alla beslut.
Pappa gick bort plötsligt. Det fanns ingen tid för samtal, inga överenskommelser, ingen uppdelning av ansvar.
Min bror bor också i Stockholm, men har alltid sagt att hans jobb är stressigt och krävande. Jag arbetar på en redovisningsbyrå, har egna deadlines, men det verkar aldrig spela någon roll.
Redan den tredje dagen sa min bror att jag är mer organiserad, lugn och bättre på att fixa papper. Jag började springa mellan myndigheter. Tog med mig kopior, original, intyg. Stod i kö med en liten nummerlapp i handen.
Min bror ringde bara för att fråga om allt var under kontroll. Han följde sällan med.
Mamma grät på kvällarna när jag sorterade pappas garderob. Jag vek hans skjortor en efter en och la dem i kartonger.
Min bror sa att han inte klarar av att gå in i pappas rum. Han sa att det är för tungt.
Jag satt också ensam i kvällsmörkret. Men dagen efter reste jag mig, fortsatte.
Sen kom dagen då vi skulle bestämma vad som skulle hända med pappas lägenhet. Min bror föreslog att vi borde sälja den, så att den inte blir en börda för någon.
Jag frågade var mamma skulle bo. Min bror tyckte att mamma kunde flytta in hos mig eftersom jag har större lägenhet.
Mamma teg, blicken fäst mot golvet.
Det var då jag insåg att min bror redan har tagit beslutet för oss, utan att fråga.
När vi samlades för att diskutera detaljer, pratade min bror om priser, mäklare, visningar. Jag nämnde att mamma vaknar om nätterna och letar efter pappa.
Min bror suckade: Vi måste vara praktiska.
Ordet ekade i mitt huvud.
Jag har alltid varit praktisk. Jag betalar mina räkningar i tid. Jag gör upp min budget. Men jag förstår inte hur mamma kan behandlas som en post i ett ekonomiskt kalkylblad.
Några dagar senare kom min bror med ett mäklaravtal. Han lade det på köksbordet och räckte mig en penna.
Jag frågade om han pratat med mamma. Min bror svarade att mamma inte orkar tänka på sådana saker.
Då såg jag på mamma. Hennes händer knöt sig runt dukens kant.
Jag sköt avtalet tillbaka till min bror.
Jag sa att jag inte kommer att skriva under förrän mamma själv får säga vad hon vill. Min bror blev arg. Han sa att jag alltid gör allt svårare.
Jag höjde aldrig rösten, bara upprepade att det här är pappas och mammas hem.
Efter den kvällen slutade min bror ringa varje dag. Nu kommer bara korta sms om räkningar, visningstider.
Mamma bor tillfälligt hos mig. Jag gör kaffe på morgonen och sätter koppen bredvid henne på bordet. Hon sitter länge tyst vid fönstret.
Pappas lägenhet är ännu inte såld. Jag fortsätter betala el och vatten, så att den inte stängs av.
Ibland undrar jag om min bror ser mig som syster eller bara som den som ska bära allting åt honom.
Jag vill inte bråka med min bror. Jag vill inte heller svika mamma.
Mellan oss står jag, med dokumentmapp och känslan att om jag håller tyst, blir allt bestämt utan mig.
Gör jag rätt som stoppar försäljningen, trots att det orsakar spänning mellan mig och min bror?
