Tant Sonja, ursäkta att jag stör, skulle du kunna passa mitt barn en stund? – På tröskeln stod en un…

– Tant Sonja, ursäkta att jag stör, men skulle du kunna passa mitt barn en liten stund? – På trappavsatsen stod en ung kvinna med ett urskuldande leende.
– Vad sa du? – Lägenhetens ägarinna låtsades som om hon inte förstod frågan.
– Grannarna sa att du ibland passar andras barn när föräldrarna måste iväg en stund. – Den unga kvinnan försökte le.
– Kom ihåg, lilla vän, det finns inga andras barn. De är alla våra, – svarade tant Sonja högtidligt.
– Ja, jo, – mamma log nu mer avslappnat. – Så, du kan passa honom?
– Hur länge vill du lämna honom hos mig då?
– Ett par timmar bara.
– Ett par exakt?
– Kanske tre timmar – svarade mamman lite osäkert.
– Nej, så går det inte till, – sa den äldre damen strängt. – Jag tar emot barn bara om du anger exakt tid och skriver på ett kvitto.
– Skriva på? Varför då?
– För att för varje minut du är sen får du betala hundra kronor extra.
– Hur mycket? Du skojar väl?!
– Nej. Just det, hundra kronor per minut. Så en timmes försening skulle kosta dig sex tusen kronor.
– Oj då. Vad tar du då för tre timmar?
– Är barnet pojke eller flicka?
– Spelar det roll?
– Självklart. Tre timmar för en flicka kostar tusen kronor, för en pojke två tusen.
– Varför så stor skillnad?
– Ser du verkligen ingen skillnad på pojkar och flickor?
– Nej, förutom små detaljer är de ju lika.
– Just det! Men det är i detaljerna det sitter. Om du har en pojke
– Ja, det har jag.
– Då måste jag faktiskt göra mig ordentlig inför hans ankomst.
– Vad menar du?
– Just det jag säger. Stryka morgonrocken, fixa naglarna, sminka ögon och kinder. Smink är inte billigt längre.
– Men snälla! utbrast mamman häpet. – Min lille Mattis är bara fem år. Han bryr sig väl inte om sånt?
– Vadå bryr sig inte? Smak måste utvecklas redan från barnsben.
– Och för flickor då?
– Flickor får smak ändå. Men pojkar behöver se skillnad på stiliga tanter och slarviga. Eller vill du att han när han blir stor kommer hem med en slashas? En sådan som mig just nu? Du visar dig väl inte för honom i trasiga strumpbyxor och skrynklig morgonrock?
– Jag? Flickan funderade, blev generad. Är det så fel?
– Min kära lilla vän! utbrast tant Sonja. Kom ihåg: pojken väljer en hustru likadan som sin mamma. Vill du ha en slarvig svärdotter
– Nej tack! Så, kan jag lämna lilleman nu?
– När då?
– Nu. Jag sa ju, behöver bara gå ett par timmar.
– Inga förseningar?
– Okej då Jag lovar vara tillbaka om tre timmar.
– Bra, ta hit honom. Men om femton minuter, tack. Förresten, vad gillar din son att göra?
– Vad menar du?
– Vad pratar han helst om? Teknik? Vetenskap? Pratar han jämt om konst?
– Men, hallå! Han är bara fem år!
– Just därför frågar jag.
– Jaha?
– Hobbyn grundläggs nu. Min egen Patrik kunde redan vid fem år skruva isär en cykel och till och med en motor.
– Vid fem år?!
– Ja visst. Pappa hans var stadens bästa mekaniker. Visste du inte det?
– Nej.
– Synd. Min yngste spelade fiol vid fem år. Vi försökte få honom att byta intresse, pappan min heter Olof och musik har vi inte i blodet. Men han gav sig inte, nu undervisar han på musikhögskolan. Allt går, så länge man vill. Min tredje då
– Den tredje är väl idrottare? avbröt mamman.
– Javisst. Har fortfarande en ribbstol hemmavid. Om Mattis vill klättra hjälper jag honom med övningar.
– Du?
– Varför inte? Dessutom har jag piano, fiol och böcker om allt teknik, musik, fiske. Du berättar vad han gillar så ser jag till att de där tre timmarna flyger iväg.
– Han har inga intressen, – erkände mamman dystert.
– Men vad drömmer han om?
– Tror inget.
– Hur menar du det? utbrast Sonja. En riktig pojke vid fem drömmer om trollspö, om att flyga, bli utomjording, krypa in i tvättmaskinen när den är på. Eller skruva isär tv:n, eller klappa ett riktigt lejon på Skansen. Vill han inget sånt?
– Han vill bara ha egen mobiltelefon, – sa mamman uppgivet.
– Jaha, – nickade Sonja. Ta hit honom genast! Nej, om femton minuter. Och jag tar bara tusen kronor, som för en flicka.
– Men varför? – protesterade mamman. – Han är ju pojke.
– Ja, men det räcker inte. Jag lovar dig jag gör honom till riktig liten pöjk.
– Gör? Hur då?
– Oroa dig inte, det blir bra. Men nästa gång han kommer för han kommer vilja tillbaka då tar jag dubbel taxa. Okej?
– Ja, – svarade mamman uppgivet. Jag har inget val.
– Bra. Hämta barnet. Jag går och lägger på lite rouge.
Nästa morgon, så fort Mattis slog upp ögonen frågade han:
– Mamma, får jag gå till Sonja idag också?
– Varför då? frågade mamman svartsjukt.
– Det är så roligt hos henne! ropade pojken.