Efter nattpasset var jag så trött att benen knappt bar mig. Vinterns köld hade gett vika för slask snö föll varje dag, och överallt dolde blötsnön förrädiska isfläckar. Jag halkade gång på gång på väg hem genom Göteborgs gråa gator.
Jag hade inte fått chansen att ens luta mig tillbaka den natten. Först kom en liten pojke med blindtarmsinflammation, sedan en gammal dam med lårbensfraktur. Det var som om alla väntat hela dagen på att ringa ambulansen bara för att ge mig ännu mer att göra på natten. Nu drömde jag bara om att få krypa ner i sängen hemma och sova. Jag höll blicken stadigt på marken för att inte falla, och märkte inte ens när någon plötsligt steg fram från en husvägg och stoppade mig. Jag hajade till och såg upp.
Framför mig stod en man, ungefär i fyrtioårsåldern, med ett ganska härjat utseende. Smutsiga kläder, blöta och oformliga, ansiktet sårigt och trött. Jag försökte gå runt honom orkade verkligen inte springa.
Ursäkta kan du hjälpa mig? sa han plötsligt.
Min reflex, som sjuksköterska, var alltid att stanna när någon behövde hjälp.
Jag Han tog sig för huvudet och stängde ögonen för en sekund. De slängde av mig från tåget. Tur det hade kommit så mycket snö jag klarade mig med ett par blåmärken bara.
Ni borde dricka mindre, sa jag och försökte gå förbi.
Nej, jag har inte druckit. Bara te! Någon måste ha lagt något i koppen, för jag somnade direkt. De rånade mig, tog till och med kläderna. Tur att de inte kastade ut mig naken, och det var inte så långt från Centralstationen.
Ni hade tur. Ni borde gå till polisen och akuten. Har du ont i huvudet, mår illa? Hjärnskakning, kan jag tänka, sa jag och gjorde ett nytt försök att passera.
Jag har redan varit hos polisen. Tågen går inte förrän om några timmar. Ville inte vänta i väntrummet. Mina rånare lär de ändå inte hitta. En äldre man satt i min kupé såg ut som en professor, glasögon och spetsig liten skägg. Men polisen sa att både glasögonen och skägget nog var falskt. Han hade säkert kumpaner. Nu vill jag bara tvätta av mig och få torra kläder. Jag lovar att lämna tillbaka dem.
Jo, men ska jag kanske bjuda in dig på kaffe och ge dig mina nycklar också? blev jag upprörd.
Alla flyr undan mig. Varför tror ingen på mig? suckade han uppgivet och såg mot himlen med så bedrövade ögon att jag kände medlidande. Kläderna såg ut som de var hopplockade, men han pratade välformulerat sådär brukar inte hemlösa prata.
Okej då. Följ med hem, annars blir du förkyld också. Jag ser om jag hittar något du kan ha på dig.
Tack. Du är snäll. Alla andra har bara sprungit därifrån, sade mannen blygt.
Väl hemma föll jag tungt ner på pallen i hallen. Fötterna värkte, ögonlocken var tunga.
Gå in i badrummet, sa jag och nickade mot dörren, medan jag började leta efter någon av min bror Johans gamla kläder. Vad heter du?
Mikael, sa han innan han stängde in sig och vattnet började porla.
Jag suckade. Så mycket för min efterlängtade vila. Johan hade för länge sedan flyttat till Stockholm men hade lämnat kvar lite kläder. “Det går väl”, tänkte jag.
När Mikael duschade värmde jag en tallrik soppa. Tankarna for: Om mamma skulle komma nu skulle hon tolka allt fel, att jag bjudit hem en främling och dessutom lagar mat åt honom… “Snälla, låt mamma bli fördröjd i affären eller hos sin väninna,” bad jag i tysthet. Men Gud hade uppenbarligen annat att göra den här kvällen.
Dörren klickade upp.
Elin, är du hemma? ropade mamma, och när jag kikade ut såg hon sig omkring. Vad är det någon i badrummet? Jag trodde det var du! Vem annars?
Mamma, skrik inte. En man kom bort från tåget, jag hjälper honom. Han duschar bara och går sen, försökte jag förklara lugnt.
Är det till honom du tog fram Johans kläder? Vad har hänt?
Som jag sa, han blev rånad och avkastad från tåget.
Herregud. Och du släpper hem en sån? Han kan ju vara vad som helst! Kanske vi ska ringa polisen?
Sluta nu. Polisen vet redan. Tågen står still, inget går nu. Han duschar och så går han, sa jag tystare.
Vattnet stängdes av. Jag hörde hur någon bytte om.
Mamma satte sig mitt emot ytterdörren och väntade på att få syn på honom. Snart kom Mikael ut i Johans kläder, och såg smått generad ut.
Så, hur har någon lyckats råna en så stor, kraftig man mitt på ljusa dagen? sa mamma med misstänksam röst.
Förlåt att jag trängde mig på. Jag var på väg till min dotters bröllop. Men blev drogad, rånad och utkastad här. Ingen telefon, inga papper, inga pengar, sa Mikael.
Och varför kom du till oss då? Vi bor ju inte ens nära stationen, fortsatte mamma att förhöra.
Mamma, låt honom äta lite först! avbröt jag irriterat. Sätt dig, Mikael, soppan är klar.
Jag minns när du var liten, Elin, och släpade hem kattungar och valpar från gatan nu har det blivit vuxna män! sa mamma sarkastiskt, men flyttade på sig vid bordet.
Varsågod Mikael, men var försiktig gillar mamma dig blir du fast här! Det finns ingen återvändo, skojade jag.
Eftersom du bara jobbar och aldrig har någon tid över, säger mamma alltid att det är dags att hitta någon, annars måste hon oroa sig för att jag ska bli ensam mamma som hon, muttrade jag.
Ja, ja, Mikael kan ju inte tro vi är desperata! förtydligade jag.
Du har verkligen en allvarlig mor, sa Mikael och log mot mig.
Vi är ju bara vi två, efter att pappa gått bort. Mamma vill inte att jag också ska bli ensam, sa jag tyst.
Förstår det. Är du läkare?
Nej, sjuksköterska. Men utan pass, hur köper du ny biljett? Dessutom ingen swish på dig?
Polisen lovade fixa det. Skulle jag kunna låna din mobil och ringa min dotter och en vän?
Självklart, sa jag och gick in i sovrummet.
Där hittade jag mamma, som i all hast hällde ut smycken i en ask.
Mamma vad gör du?
Tyst! Om han verkligen är tjuv, bär jag iväg det till faster Maja! sa mamma och smög ut i hallen.
Jag stod bara tyst visste att det var ingen idé att säga emot.
Jag la mobilen framför Mikael och ställde mig vid fönstret medan han ringde sin dotter. Han såg faktiskt mer lättad än besviken ut när han avslutat samtalet. Sedan ringde han någon annan och bad om vår adress.
Min vän har bil och kommer om ett tag. Hade inte behövt åka alls min exfru ville nog helst slippa bråket med hennes nya man på bröllopet. Men dottern insisterade. Så, jag får skylla mig själv.
Och ändå har du egen chaufför? frågade jag överraskat.
Han började kännas allt trevligare. I min brors för små skjorta såg han rätt proper ut.
Jag och en vän driver en liten elektronikfirma, så ibland ställer någon upp. Skulle kört själv men kompisen avrådde. Nästa gång flyger jag, sa Mikael.
Jag undrade tyst om mamma trots allt hade rätt. Om jag kom hem till man och barn, skulle jobbet kännas meningsfullare. Jag närmar mig trettio, bor med mamma, inga givna planer. Ja, det fanns någon Leon. Vi tänkte gifta oss, men en dag fann jag honom i sängen med min bästa väninna.
Du är snäll. Allt kommer bli bra för dig, sa Mikael plötsligt och avbröt mina tankar.
Och du, då? Du verkar inte heller ha tur?
Nej… Skild, dotter på väg att gifta sig. Man blir försiktig. Egentligen borde du få vila, inte ha mig här.
Vi samtalade länge. Ute började det skymma när hans vän ringde.
Nu är chauffören nere. Tack för allt, sade Mikael. Jag sparade mitt nummer Mikael från tåget. Om du nånsin behöver hjälp. Hälsa din mamma och tacka för lånet av kläderna, de kommer tillbaka. Hon tror nog jag är tjuv.
Jag kände en plötslig sorg när han gick. En främmande man, och ändå ville jag inte att han skulle försvinna. Men vad annat?
Jag såg honom genom fönstret där han vinkade innan han steg in i bilen. “Imorgon har han glömt mig redan”, tänkte jag.
Släppte du iväg honom? frågade mamma när hon kom in.
Först skällde du, nu undrar du varför han får gå? sa jag och försökte dölja min besvikelse.
Han var nog bra. Det såg man.
Varför gömde du då smyckena?
Äsch, jag är bara en orolig gammal kvinna, suckade mamma.
Tre veckor gick. Nyårsafton kom, och det verkade som om Mikael bara hade varit en dröm. Livet på avdelningen var ovanligt lugnt. En liten gran stod pyntad i fikarummet, de flesta patienterna hade fått åka hem. I år skulle nog ingen ambulans komma allt kritik väntade till dagen efter.
Jaha, Elin, vi jobbar natten ihop igen? sa doktor Westberg med ett menande leende. Han var folkkär, populär särskilt bland de yngre sjuksköterskorna, som han gärna skojade med. Jag låtsades inte förstå hans antydan.
Vad är det? hörde jag syrran Mia rusa in i expeditionen. Det är någon i entrén tomte! På riktigt! Med säck och godis, vill in på avdelningen. Ska vi släppa in honom?
Tomten, säger du? Varför inte, låt oss kolla, sa Westberg.
Längre bort hördes en djup röst. Där stod tomten röddräktad, skäggig, med säck och allt insisterade på att få besöka patienterna.
Rest hela vägen från Österbotten och blir stoppad här! tjoade han med välbekant stämma.
Nå, brukar väl bo i Mora annars? kontrade doktorn. Okej, bara du tar det lugnt bland de sjuka.
Tomten delade ut clementiner och karameller. Gubbar och gummor sken upp som vårsol. Snart ville även Alva ha tomten till sin avdelning. Tomten tittade förvirrat på mig.
Tyvärr, Syster Alva, någon snöprinsessa följer inte med. Kom med din egen, fnissade doktorn och förde bort mig.
Senare återvände tomten med skägget i handen och rocken uppknäppt. Jag kunde inte låta bli att skratta.
Jag gissade att du hade nattpass, ville bara muntra upp dig, lyckades jag? frågade Mikael och log.
Du lyckades verkligen. De gamla lär sova gott och länge nu, sa jag.
Ser ut som jag får ta hand om allting själv inatt, suckade Westberg. Elin, du är ledig gå ut och njut med tomten!
Jag behövde inte övertalas. En månad senare sade jag upp mig och flyttade hem till Mikael. Mamma var överlycklig. Nu har jag fått Elin på rätt köl, nu kan jag dö lycklig eller nej, jag får väl leva, barnbarn måste ju också få hjälp!
Varför kallar vi alltid allt dåligt för ödet men allt gott för tillfälligheter? De tycks gå hand i hand i livet.
