Så fort jag kom hem mötte jag min granne Ingrid utanför dörren. Hon såg mig rakt i ögonen och sa: Varje dag hör vi en man skrika i din lägenhet, han börjar gå alla på nerverna. Jag blev alldeles ställd hur var det möjligt? Jag bodde ju själv.
Nästa dag bestämde jag mig för att stanna hemma från jobbet. I stället för att åka till kontoret ringde jag och sjukanmälde mig. På morgonen, klockan kvart i åtta, gick jag ut precis som vanligt för att grannarna skulle se mig. Jag tog bilen några meter längre bort, parkerade och smög sedan tillbaka in genom bakdörren utan att göra något väsen av mig. Jag gömde mig under sängen i sovrummet och drog filten runt mig, hjärtat dunkande i bröstet.
Tiden gick långsamt, minuterna segade sig fram. Vid tjugo över elva hörde jag plötsligt hur ytterdörren öppnades någon använde en nyckel. Fotstegen ekade tryggt i hallen, någon som kände till varje vinkel här. Skorna hasade på parkettgolvet. Mönstret på stegen var kusligt bekant.
Stegen närmade sig sovrummet.
Jag höll andan.
Precis när jag trodde att hjärtat skulle slå sönder bröstryggen hörde jag en mansröst, dov och irriterad:
Allt är utspritt här igen
Han sa mitt namn. Rakt ut i rummet.
Det var en röst som jag kände igen alltför väl. Och just då förstod jag vem den mystiske mannen var. Isen grep tag om mig.
Det var först senare, när allt var över, som sanningen kom fram.
Det visade sig att min hyresvärd, Bengt, kommit in i min lägenhet varje gång jag gått till jobbet. Han hade sina egna nycklar. Han visste när jag gick hemifrån och när jag kom hem jag hade berättat det för honom i förbifarten, utan att tänka efter.
Han smög inte in för att stjäla något. Han hade heller inte rotat igenom mina saker. Nej, han levde sitt eget liv i min lägenhet.
Han tog av sig skorna i hallen som om det var hans hem, han slog sig ned i soffan, slog på tv:n, åt maten i mitt kylskåp, använde duschen och la sig om ibland på min säng. Han visste exakt var allt fanns han hade ju själv möblerat när han hyrde ut.
För honom var detta fortfarande hans territorium.
Han pratade högt med sig själv. Han gnällde på stöket, på mina vanor, på kläderna jag hängde på stolen. Han blev irriterad över att jag inte tog hand om lägenheten som man borde. Grannarna hörde hans röst genom väggarna därför klagade de.
Han visste vad jag hette. Kände till mina rutiner. Och han var helt säker på att jag aldrig skulle komma tillbaka mitt på dagen.
När polisen kom och hämtade honom blev han oppriktigt förvånad. Han förstod uppriktigt inte varför någon tyckte det här var ett problem. Han sa: Det är ju min lägenhet, jag har ju nycklarna. Jag ville bara se till att allt var i sin ordning.
Sedan dess byter jag alltid lås första dagen jag flyttar in, oavsett vad. Det var en dyr läxa, men nu litar jag inte ens på den trevligaste hyresvärden. I Stockholm lär man sig snabbt att man måste skydda sitt eget hem ingen annan gör det åt en.
