Minnet av den där tiden sitter fortfarande fast i mitt sinne. Det var en tid då jag misstänkte min man för att vara otrogen. Alltför många sena möten på kontoret, alltför långa besök till föreningens förråd, och doftspår som ej kunde förklaras bort. Länge teg jag och iakttog i tystnad ända tills jag till slut anlitade en privatdetektiv, som lovade att ta reda på allt inom ett par dagar. Och så, en morgon, kom det plötsligt ett sms: En kort adress, inga förklaringar. Åk genast. Det är viktigt. Du måste se det själv.
Det blev nära nog en timmes bilfärd från Stockholm, längre och längre ut på landet, på vägar som blev allt smalare och spår av staden försvann bakom mig. Hjärtat dunkade så hårt att det kändes som om ekot fyllde hela bilen.
Vägen blev till en enkel skogsstig, och med varje kilometer försvann min självsäkerhet. Jag föreställde mig att jag skulle se ett rött torp, kanske en liten stuga där min makes bil stod parkerad i skuggan.
Men det jag fann var något annat. Mellan granar och gamla snår stod en förfallen tegelbyggnad, påminnande om ett uråldrigt lager. Ingen bil. Inga fotspår. Inga röster.
Med mobilen hårt i handen, redo att ringa både detektiven och polisen, gick jag närmare. Dörren stod på glänt och såg ut att nyligen ha stängts i hast.
Det jag mötte därinne var något varken mitt sorgsna hjärta eller min oroade fantasi kunnat föreställa sig.
Jag tryckte upp dörren, vars gångjärn jämrade sig klagande. Inombords slog rädslan som iskyla, och den unkna luften bar lukt av fukt och rost. Golvet var täckt av skräp, men i rummets bortre del låg en slät träskiva. Osäkert steg jag närmare, lät handen leta på kanten och brädan sköts sakta åt sidan.
Taklampans svaga ljussken föll över ett trångt rum bakom. På en smutsig madrass satt en kvinna, så tunn att kindbenen stack ut. Bojad vid foten. Levande, men knappt.
Jag stelnade till, förlamad av chock. Kvinnan lyfte långsamt huvudet, som om varje rörelse gjorde ont.
Du är hustrun? viskade hon svagt. Du borde aldrig ha kommit hit. Han sa att du aldrig skulle få veta.
Vem? Min röst bar knappt.
Hon vände bort blicken.
Din man. Han har hållit mig här i sju månader. Han letar efter en ersättare.
Då först la jag märke till brickan på golvet det stod en tallrik soppa, fortfarande ångande. Någon hade nyss varit här.
Så, precis innan paniken helt tog över, hördes röster och steg utanför. Polisen anlände det var detektiven som hade larmat. Allt utspelade sig som en mardröm i verkligheten, och denna minne bleknar aldrig ur mitt sinne.
