Det är ditt fel! Med sammanbitna läppar följde svärmor hur Linnea diskade. Från rummet intill hördes treåriga Maja hosta. Om du hade haft bättre koll på barnet, och märkt hostan i tid istället för att ge henne sådant där skräp till medicin…
Jag gav henne det barnläkaren skrev ut, försökte Linnea förklara.
Men du borde ha gett antibiotika! Nu får du väl sticka henne själv, eftersom du är en sån där slarvig mamma. Hela din generation kan ju ingenting! Tänker aldrig på barnen. Jag tog hand om din man på ett helt annat sätt när han var liten…
Linnea stängde av kranen, torkade av händerna och skyndade därifrån. Tårarna stack bakom ögonlocken. Fem år hade hon nu bott hos Victor och hans föräldrar, och fem år hade hon varit syndabock för allt. Dum och misslyckad. Hennes största misstag var att lita på Victor när han föreslog: Vi bor här tills vi har eget.
Deras framtida hem var mest ett hål i marken på arrenderad mark. Mer hade inte hänt på bygget. Enligt Victor var det hennes fel det var ju Linnea som envisats med två barn tätt, utan hans egentliga vilja.
Så fort Linnea tog upp förslaget om hyreslägenhet dödades idén:
Jag tänker inte betala hyror till främlingar för ingenting.
Linnea suckade och föreslog nytt:
Vi kan köpa ett litet hus med föräldrapenningen? Statlig och regional räcker väl till något?
Och på vad för hus tror du det räcker? Någon gammal koja bara. Din föräldrapenning sparar vi till vårt bygge. När sommaren kommer…
Sommaren kom och inget hände. Linnea ville inte stoppa mer pengar i ett bottenlöst hål. Så där levde de vidare
Victor, kan du vara med Maja medan jag hämtar Villy på förskolan? frågade Linnea när hon mötte maken i hallen. Victor drog av sig skorna med sur min.
Tänk om hon får feber då?
Det handlar om en halvtimme.
Nej, be mig inte. Om något händer
Maken vägrade. Linnea klädde dottern tyst. Ett par kilometer till förskolan, inte så långt, och frisk luft för Maja…
Jag sa ju att du inte skulle lämna Villy på förskolan idag. Allt du vill är att bli av med barnen, muttrade Victor efter dem.
Alltid mitt fel, suckade Linnea dystert.
På kvällen satt Linnea vid datorn. Barnen lekte i rummet bredvid.
Jobbar du? kikade Victor in. När blir maten färdig?
Linnea stängde laptopen.
Tittade du på lägenheter igen? Victor spände blicken i henne. Vi bygger snart, det där är slöseri med tid.
Linnea nickade.
Mamma, mitt torn vill inte stå! Och det är ditt fel! grät Maja plötsligt stort från hallen.
Ja, mamma hjälper dig inte ens med tornen! latmask, ironiserade Victor, nöjt.
Linnea såg på dem och kände hur hennes tålamod verkligen var slut, särskilt när det till och med blev hennes fel om barnen misslyckades. Dagen därpå tog hon inte Villy till förskolan.
Svärmor snörpte på munnen när Linnea samlade ihop barnen efter frukost, men sa inget.
Vi ska till BVC, mumlade Linnea av gammal vana.
De kom hem sent, skyllde på öronläkaren. Barnen fnissade, Linnea väste om att vara tysta.
Pappa, vet du var vi varit idag? tjoade Maja.
Var då?
Säger inte, sade flickan och vek undan blicken efter mammans stränga ögonkast.
En överraskning, fyllde Villy, vuxet i.
Nästa dag var Linnea borta. Med barnen.
Ingen anade förrän på kvällen, när Victor kom hem.
Mamma, vad blir det för middag?
Det får du fråga Linnea om. Hon försvann i morse, barnen också. Jag gör en omelett, om din fru nu inte bryr sig.
Kanske är de hos doktorn… sade Victor och gick till sovrummet. Allt var städat. Men något saknades Majas långa mjuka favoritkatt låg inte som vanligt i soffan. Den tar hon ju aldrig ut.
Victor blev orolig, öppnade garderoben. Där dinglade bara Linneas vinterkappa kvar. Resten, både hennes och barnens saker, var borta.
Mamma! Linnea har dragit! ropade han förvånat.
Vart skulle hon ta vägen då, den virriga, suckade svärmor.
Hon har tagit allt, det är tomt!
Och barnen? Ring henne, genast!
Ingen fick tag på Linnea. Mobilen var avstängd.
Mamma, hur kunde du missa att hon bar ut allt? Det var ju inte en påse!
Jag var på ICA… Hon måste ha blivit galen. Vi måste hitta henne och ta barnen.
Hur då? Vem ska ha hand om dem?
Inte jag, men det finns dagis.
Och på kvällar, helger, om de blir sjuka?
Får du väl hitta barnvakt.
Vet du vad en nanny kostar?
Då får de väl gå i fosterhem. Tillfälligt.
Victor begravde huvudet i händerna. Omeletten blev bränd. Mörkret föll. De grubblade och grälade vid köksbordet.
Vad saknade hon egentligen, undrade han hjälplöst. Att bara sticka så här! Har hon hittat en annan?
Vem skulle vilja ha henne?
Hur ska hon klara sig? Hon har ju inget jobb.
Jag sa ju att ni borde lagt pengarna på huset… Nu går allt till spillo. Hon köper väl en ruffig etta och sitter där.
Hon kommer tillbaka om en vecka, när maten tar slut.
Och vad gör du om hon gör det? Du måste visa att du bestämmer. Får hon krypa tillbaka får hon be om ursäkt, och barnen tar du ifrån henne. Så hon förstår att hon är ingen, betyder inget.
Mamman malde på. Victor lade sig hungrig. Han var säker på att Linnea skulle komma hem och be om ursäkt. Att leta efter henne var onödigt.
Istället kom brev rekommenderat. Linnea ansökte om skilsmässa.
Mamma, jag måste till tingsrätten, förklarade Victor.
Gå inte. De skiljer er inte ändå utan ditt medgivande. Har du ens försökt leta?
Nej.
Leta då! Grannarna tror att vi skickat Linnea på rekreation med barnen. Nu kommer det ut! Skandal.
Hon kommer nog tillbaka
Vitya, om hon skickat in papperen, så kommer hon inte tillbaka. Leta! Ge blommor, be om förlåtelse
För vad då?
Det ser ni väl.
Han stötte faktiskt på Linnea av en slump när han gick till Coop med mammas inköpslista. I kvällssolen, Linnéa och barnen mitt på stadens torg, öppet, skrattande och med juice. Hon såg glad ut, inte orolig för pengar, på väg tillbaka, eller för att vara själv.
Efter skilsmässan måste jag betala underhåll för båda barnen! insåg Victor.
Han sprang fram till huset de gick in i.
Villy, Maja, hur mår ni? Längtat efter pappa?
Barnen gömde sig bakom Linnea. Villy frågade försiktigt:
Mamma, vi måste väl inte till farmor igen?
Nej, lilla vän, svarade Linnea.
Så du har vänt barnen emot mig nu? väste Victor. Varför lämnade du allt utan förvarning? Vad är du missnöjd med? Du lever ju som en prinsessa! Ska du bo på någon annans bekostnad nu kanske? Otacksam. Jag tar barnen!
Linnea log lugnt:
Vänta här så hämtar jag deras grejer åt dig.
V-vadå?
Du kanske vill ha deras leksaker. Du vet ju att Maja inte kan sova utan sin katt.
Är du… Du driver med mig! Jag ska…
Linnea gick undan hans hot. Nyfikna grannar närmade sig.
Kom, visa var du bor, sa Victor.
Gå hem, Victor, vi ses i rätten.
Du får ingenting från mig, inget hus, ingen stuga, huset bygger jag själv!
Linnea såg på honom och undrade hur hon inte förstått förr vem han var. Fem år hade hon väntat på förändring
Ska vi ringa polisen? frågade en ny granne.
Vid ordet polis tystnade Victor, vände och gick:
Lev som du vill! Alltid är det ditt fel!
Men Linnea skrattade tyst, med lätt hjärta. Omfamnade sina barn. De gick hem. Kanske var det bara till en hyreslägenhet, men för första gången på fem år var det hennes hem. Hennes val, hennes regler. Vad de åt, när de gick ut, vad de städade. Och Victor behövde inte oroa sig hon hade jobb. I flera år hade hon frilansat, byggt hemsidor om kvällarna när barnen sov. Hon släppte sina sista bojor och visste att tålamodet inte räcker för evigt.
Efter skilsmässan kom Victor aldrig till förhandlingarna, på sin mors inrådan. Allt drog ut på tiden men ett brev bekräftade att nu var deras äktenskap över.
Victor dök inte upp på sonens födelsedag. Han hänvisade till underhållet.
Så småningom köpte Linnea en liten tvåa i utkanten av stan och flyttade med barnen. Gemensamma bekanta berättade att Victor gjorde allt för att hitta en ny kvinna, men ingen stannade.
Och ibland, om natten, kunde Linnea fortfarande höra den där hånfulla rösten i drömmen: Allt är ditt fel!
Men hon visste nu: Ingen har rätten att alltid lägga skulden på dig. Man måste värdera sig själv och välja friheten att leva på sina egna villkor.
