“Du klarar dig aldrig utan mig! Du kan ingenting!” – det skrek hennes man medan han packade sina skjortor i en stor IKEA-väska. Men hon klarade sig. Hon gick inte under. Kanske, om hon hade haft tid att fundera på hur hon skulle överleva ensam med två barn, hade hon föreställt sig hemskheter och till slut förlåtit sveket. Men tiden fanns inte. Hon skulle lämna döttrarna på förskolan och rusa till jobbet. Mannen kom hem för bara en halvtimme sedan – nöjd med sin nya kärlek och full av självförtroende. Så när hon tog på sig kappan gav Tanja korta och klara instruktioner: “Olle, hjälp Anna med jackan och kolla att hon äter ordentligt på förskolan. Fröken klagade att hon vägrar gröten. Lasse, ta med allt ditt med dig direkt. Dra inte ut på det. Lägg nyckeln i brevlådan. Hej då.” Olle föddes en halvtimme före Anna och var storasyster. Nu är de fyra år. Självständiga tjejer med egna viljor – om Olle äter sin mannagrynsgröt för att det behövs, så säger Anna nej: “Det är klumpar, jag vill inte ha.” Lyckligtvis är förskolan bara tio minuter bort. Flickorna pratar om allt möjligt och håller svåra tankar borta. På jobbet finns ingen tid för privata funderingar – patienterna på vårdcentralen väntar, sedan väntar hembesök. Och först på kvällen, när Tanja ser tomma galgar där mannens jackor brukade hänga, förstår hon verkligen att hon är ensam nu. Men det är inte hennes stil att klaga. Allt ska vara som vanligt, helst ännu bättre. Man kan deppa ihop eller ta sig samman och hitta positiva saker i det lilla. Först middag. “Vad har förändrats för oss?” funderar Tanja när hon skär grönsaker till salladen. “Mannen har gått. Vilka uppgifter hade han? Vad ska jag nu bära på mina axlar? Inget jag inte klarar. Bara att justera dagens schema lite. Jag fixar det. Allt är bra, och det blir ännu bättre. Jag vill inte tänka på om han är hos älskarinnan igen. Hellre ensam – det är jobbigare men lugnare.” Hon läser kvällens saga ur “Pettson och Findus”, kysser döttrarna godnatt, hänger tvätten och tar en kopp te med citronmeliss i kvällsmörkret medan regn och snöblandat faller utanför, men i lägenheten är det varmt och tyst… när det ringer på dörren. Tanja öppnar och ser sin äldre granne, en kvinna hon alltid funnit avvisande. Ensam pensionär med en ovårdad hund som följer med på morgonpromenader. De byter artiga men kyliga hälsningar. Hunden har hon räddat från sopstationen, hungrig och vissen – men nu ömmar Tanja för henne. “Ursäkta att jag stör”, säger tanten inlindad i yllehalsduk, “jag såg din man bära ut saker idag – lämnade han dig?” “Det angår inte dig”, svarar Tanja kort. “Nej, men – om du någon gång behöver hjälp att passa flickorna eller något, så kan du säga till.” “Kom in”, säger Tanja och bjuder på te och småkakor. “Jag heter Eugenia”, säger kvinnan. “Jag tränger mig inte på, men om du skulle behöva något – inte mot betalning, bara för att det är roligt för mig.” “Det är citronmeliss i teet?” frågar Eugenia och berättar om sin stuga, sina äppelträd och sjön där änderna bor om sommaren… och medan Tanja lyssnar försvinner de mörka tankarna. Tanja minns allt detta, trots att det är fem år sedan nu. Minns hur hennes man skrek: “Du klarar dig aldrig! Du kan ingenting!” Men det är historia. Idag står Eugenia i stugan och skivar äpplen till en doftande paj. Salaterna är redo, grytan puttrar. Favoritgrannens födelsedag i augusti. Dörrarna står öppna, köket fylls av äppelpajsdoft. “Vad skulle jag gjort utan henne?” tänker Tanja när hon ser på sin soliga granne. Flickorna, nu nio år och skolbarn, älskar sin “mormor Jeja”. Varje sommar – sjön, vänner och världens bästa mormor. “Jag går ut och plockar fler äpplen, så kokar vi kompott”, säger Tanja. Under äppelträdet sover labradoren Alva – samma hund som en gång var mager och ledsen på soptippen. “Det är kärlek – bara kärlek räddar oss,” tänker Tanja och räcker Alva en kaka ur handen.

Du klarar dig inte utan mig! Du kommer aldrig fixa det där! ropade min man medan han packade ner sina skjortor i den stora väskan.

Men jag klarade det. Jag föll inte ihop. Kanske, om jag hade gett mig själv tid att fundera över hur jag skulle överleva ensam med två barn, hade jag målat upp olika skräckscenarier och kanske till och med förlåtit otroheten. Men det fanns inte tid till sådant. Jag skulle lämna flickorna på förskolan och sen direkt till jobbet. Min man hade dykt upp hemma bara en halvtimme tidigare, nöjd och självsäker, förälskad på nytt.

När jag tog på mig kappan gav jag korta, tydliga instruktioner:
Maja, hjälp Linnea att knäppa jackan, och håll ett öga på henne i förskolan så att hon äter ordentligt. Fröken sa att hon vägrade gröten igår.
Oskar, ta med dig allt ditt, det du slitit för. Sluta dra ut på det. Och lägg nyckeln i postlådan när du går. Hej då.

Maja kom till världen exakt en halvtimme före Linnea och räknades därför som storasyster. Nu var de fyra år. Självständiga, men så olika till sättet; Maja åt snällt sin gröt för att man ska, medan Linnea protesterade: Det är klumpar i, jag vill inte!

Perfekt att förskolan låg bara tio minuter bort. Deras prat på vägen dit distraherade mig från tankarna på framtiden. På jobbet fanns heller inget utrymme att älta; mottagningen var fullbokad och sen väntade hembesöken. Först senare på kvällen, när jag såg de tomma galgarna i hallen där makens jackor brukade hänga, insåg jag att jag var ensam nu. Men att gräva ner sig och klaga ligger inte för mig det ska rulla på som vanligt, helst ännu bättre. Hur eländig en situation än verkar, så går det alltid att tänka efter, hitta en lösning och försöka se något positivt. Mat måste vi ändå ha. Så: dags att laga middag.

Vad har egentligen förändrats? tänkte jag medan jag skar grönsaker till salladen. Han har flyttat ut. Vad brukade han göra som jag nu måste ta över? Inget jag inte klarar. Det får bli lite mer struktur, det löser sig. Jag fixar det. Det är bättre så här, hellre ensam och lugn än att ständigt misstänka att han är hos någon annan. Visst, det är tuffare, men lugnare.

Efter att ha läst ännu ett kapitel ur Barna Hedenhös för flickorna och godnattpussat dem, gick jag till badrummet tvättmaskinen hade stannat och tvätten skulle hängas. Innan jag gick och la mig kokade jag en kopp te, organiserade tankarna och planerade morgondagen. Mina flickor, identiska tvillingar, kanske skapar mer jobb än ett barn men det har aldrig varit något jag ältat. Jag förstod aldrig varför folk tyckte synd om mig.

Vi har det bra, brukade jag säga, vi sliter inte ut oss. Jag klarar det. Vattnet kokade. Te på citronmeliss, min favorit, lampan bakom soffan tänd och regnet blandat med snö utanför fönstret. Inne var det tyst och varmt, enda ljudet kom från klockan på väggen.

Då ringde det på dörren. Jag blev förvånad när jag såg min granne på tröskeln den gamla damen jag aldrig riktigt gillat. Hon tog alltid ut sin lilla, rufsiga hund på morgonen, hälsade artigt men stelt och försvann snabbt. Jag hade sett den där hunden förr, mager och tufsig vid soprummet. Tanten hade nog förbarmat sig och tagit hand om henne. Ingen hälsade på damen, hon syntes mest i affären eller på promenad med hunden.

Förlåt att jag stör, sa hon och drog sjalen tätare runt axlarna, jag såg din man bära ut väskor idag. Har han övergett dig?

Det har du ingenting med att göra, svarade jag snäsigt.

Nej, det har jag inte. Jag vill bara säga: om du någon gång behöver hjälp, barnvakt eller nåt annat, så finns jag här. Och det är inte för pengar jag gör det gärna.

Kom in, sa jag. Vad heter du? frågade jag medan jag hällde upp te och ställde fram en kaka.
Jag heter Eva-Lisa Magnusson. Jag vet att du heter Tove. Så, Tove jag tränger mig inte på, men vill bara att du ska veta att du alltid kan fråga om du behöver något. Inte för betalning. Jag tycker bara om att känna mig behövd.

Eva-Lisa tog en liten klunk te och nickade:
Väldigt gott. Det är citronmeliss, va? Jag har det på kolonilotten. Du får komma ut till mig i sommar plats finns. Jag har ett litet äppelträd, världens godaste äpplen…

Jag satt där och undrade varför jag inbillat mig att Eva-Lisa var så avvisande. Kanske för att hon aldrig smickrade, aldrig frågade om jag orkade med tvillingarna; hon höll sig nästan alltid för sig själv? Jag tyckte nog hon var högdragen och kall. Nu satt hon och erbjöd sin hjälp utan att tränga sig på, utan frågor om min man. Bara stöd.

Jag såg på henne med nya ögon: prydlig, nya tofflor, håret i knut, klänning med spetskrage och en frisk liten doft av parfym. Hon pratade om kolonilotten, om äpplen, om bastun och om sjön där det simmar änder hela sommaren och sakta gled mina oroliga tankar bort och hjärtat kändes lite varmare.

Trots att det redan gått fem år minns jag fortfarande precis hur det kändes den kvällen. Jag minns hur Oskar skrek mig i ansiktet: Du fixar det aldrig!
Men det är historia nu.

Nu ser jag Eva-Lisa skala äpplen till pajen, hon placerar dem vackert på degen och skjuter in plåten i den varma ugnen. Salladen är klar och grytan puttrar på spisen. Idag fyller min kära granne år. Det är augusti, dörrar och fönster står öppna mot sommaren och köket fylls av doften från äppelpaj.

Vad skulle jag gjort utan henne? tänker jag, medan jag ser henne röra sig vant mellan spisen och köksbordet. Flickorna avgudar mormor Eva. Tänk om hon stängt dörren den där kvällen? Mina döttrar har hunnit bli nio, skolbarn nu. Varje sommar spenderar vi här i kolonistugan: vänner, sjö, och världens snällaste extramormor.

Jag ska plocka mer äpplen till saften, säger jag och går ut i trädgården med korgen.
Under äppelträdet, i skuggan, vilar hunden Selma. Att den där gamla, skabbiga hunden från soprummet kunde bli en ståtlig, lycklig labrador trodde ingen då.

Allt handlar om kärlek. Bara kärlek räddar oss, tänker jag och ger Selma en kaka från min hand.

Idag vet jag: ensam är inte alltid stark, men tillsammans blir allt möjligt.