Vi är på centralstationen, du har en halvtimme på dig att ordna en taxi i affärsklass till mig och barnen! deklarerade släktingen självsäkert.
Är du verkligen min syster, eller bara någon som råkade gå förbi? Skäms du inte för att bete dig så här, särskilt framför barnen? Är det verkligen så svårt att ens tänka på att köpa kläder till dina älskade syskonbarn? Varför måste jag ens be dig om sånt? Du borde ju själv ta initiativ och hjälpa oss med pengar! Du som aldrig har kunnat få egna barn, och troligtvis aldrig kommer det heller! Men jag, jag är ensamstående mamma! Annelie kastade ur sig orden som små iskalla pilar mot sin syster Matilda och försökte träffa så hårt och djupt som möjligt.
Matilda var ingen favorit i familjen. Mamma fick henne utanför äktenskapet, och när hon senare gifte om sig blev den äldsta dottern plötsligt till ett störningsmoment. Styvpappan pikade henne ständigt, och mamman tog ut sin frustration över sitt livsval på Matilda. Att få en lillasyster, Annelie, gav Matilda en enda roll barnvakt och hjälpreda. Hennes hela barndom gick ut på att ordna, mata, underhålla och utveckla lillasystern, trots hennes egna läxor, vänner och fritidsaktiviteter. Hann hon inte med sitt, blev hon straffad genom att inte få gå ut eller hälsa på kompisar. Allteftersom Annelie blev äldre började även hon behandla Matilda mer som tjänstefolk än som syster.
Efter gymnasiet, när Matilda fyllde arton, bestämde hon sig för att vända livet. Hon valde en utbildning så långt från Malmö som möjligt i Luleå packade väskorna och åkte med inställningen att aldrig se tillbaka. I tio år hörde hon bara från familjen när de ville låna pengar, pengar som aldrig kom tillbaka. Hur det gick för föräldrarna och Annelie höll hon sig undan från att fundera på.
Matilda fick bara veta via några gemensamma bekanta att systern i sjuttonårsåldern blev mamma, sedan snabbt gifte sig och skaffade fler barn för att undvika att maken skulle bli inkallad i lumpen. Det blev tvillingar, men efter kort tid stack maken och krävde skilsmässa. Nu ökade samtalen hemifrån. Under de här åren hade Matilda hunnit mycket mer än bara skaffa barn hon tog högskoleexamen, fick jobb på ett företag i Göteborg där hon snart blev uppskattad och klättrade sakta på lönestegen. Med tiden vågade hon ta ett bolån och köpa sin lilla etta.
Nu, när familjen visste att Matilda klarade sig ekonomiskt, ringde de nästan varje vecka om hjälp. Behoven gällde alltid Annelies barn.
Matilda, Olivias jacka gick sönder, skicka fem tusen kronor, det är bråttom! Hon har inget att ha på sig till förskolan imorgon!
Matilda, tvillingarna har snart födelsedag, vi behöver tio tusen till presenter!
Matilda! Annelie har problem, hon har fått sparken igen. De fattar inte att en trebarnsmamma har viktigare saker för sig. Nu får du betala förskolan och Olivias skolstart!
Föräldrarna krävde, frågade aldrig om Matilda faktiskt hade råd. Hur Matilda själv mådde eller hade det, frågade ingen om. Modern tyckte att Matilda ändå alltid hade det bra, och att hon borde kunna hjälpa ännu mer.
Matilda skakade aldrig av sig skuldkänslorna som trummats in hela barndomen. Hon kunde aldrig säga nej till sin mamma. Varje gång familjen ringde suckade hon, gick igenom sin budget och försökte bestämma vad hon måste avstå från denna månad.
Privatlivet var mer blygsamt än lillasysterns men innehöll egna prövningar. När Matilda fått fast jobb träffade hon en kollega, de förlovade sig, men då visade det sig att Matilda inte kunde få barn. Mannen stack och Matilda bar sorgen ensam. När modern till slut fick veta om det, blev barnlösheten Matildas ständiga “skavank” i familjen.
Ja, Matilda är ett tomt skott, vi hade otur där! Tur att Annelie fött barn, så vi i alla fall får några barnbarn… brukade modern säga.
Under en av Matildas sällsynta lediga helger ringde det på dörren.
Matilda, var är du? Jag ska väl inte behöva ta bussen med alla barn och grejer? Beställ taxi och ingen billig variant! Barnen blir åksjuka i gamla bilar. Skärp dig!
Hej, var är du någonstans egentligen? Och varför ska jag ordna taxi åt dig? frågade Matilda förvånat.
Sa inte mamma? Jag har bestämt mig för att flytta in hos dig. Finns inget här i Norrköping att hämta längre! Jag är på Centralen, du har en halvtimme på dig att fixa taxi hem till oss. Annelie la på.
Matilda sjönk ner på sängen. Hennes systers självklarhet chockade henne trots år av liknande situationer.
Redan samma kväll började Annelie styra och ställa:
Imorgon får du ordna jobb åt mig på ditt kontor, du är ju chef. Helst något välbetalt men inte för krävande.Och tänk på att det ska finnas unga män där och att jag kan gå när jag vill! Tvillingarna behöver våningssäng, vi kan inte ligga allihop på en soffa! I natt sover jag med killarna i din säng, du och Olivia tar soffan. Dessutom, det är snart vinter, barnen behöver varma kläder du köper och de ska vara lika fina som andras barns. Jag tänker inte bli kallad skild med släp på gården!
Matilda lyssnade och undrade varför hon tillät dessa självklara krav. Varför hade hon inte satt gränser för länge sen? Med ett växande mod sa hon plötsligt ifrån, skarpt:
Ni sover här i natt, men imorgon bitti kör jag dig till stationen och du åker tillbaka till mamma! Jag tänker inte försörja dig eller dina barn längre. Barnen är ditt ansvar, inte mitt! Alla pengar jag skickat under åren räcker mer än väl. Om ni inte lämnar min lägenhet imorgon ringer jag polisen barn eller inte, det är ditt problem. Förresten sover du och barnen i gästrummet, jag behöver min egen säng!
Den tydligheten fick Annelie att tappa orden. Hon gnällde, ringde mamman, men Matilda höll sig kall. Dagen efter skjutsade hon inte ens till stationen, utan ställde ut dem med en slant för taxi och tågbiljett.
Därmed är det slut. Glöm vägen hem till mig. Jag har ett eget liv och det handlar inte om dina behov, sa Matilda och stängde dörren. Hon grät länge, men kände ändå lättnad. Hon förstod att om hon inte gjort såhär hade familjen sugit all livskraft ur henne.
Befriad från plikter som inte var hennes, tog Matilda äntligen tag i sitt eget liv. Hon började dejta en snäll man, blev så småningom gift och tillsammans adopterade de två barn. De skapade en familj byggd på kärlek, respekt och förståelse. Och det viktigaste hon lärde sig ibland måste man sätta gränser, för det är först då man får plats att leva sitt allra bästa liv.
