Kvinnors öden. Märta
När mormor Astrid gick bort blev Märta alldeles ensam i själen. Hon hade aldrig blivit accepterad av svärmor enligt dennes synsätt. För smal, för svag, arbetade för lite, och man visste inte om det ens skulle bli några barn av en så “vimsig” flicka.
Allt tålde Märta, och när det blev för tungt i bröstet smög hon iväg till sin gamla mormor. Astrid var henne kärast av alla, och blev både fast för den förlorade pappan och för mamman, som dog i lungsot för tio år sedan.
Hur Isak, mannen, såg på Märta, det vet bara Gud. En stark och ståtlig karl, huset fullt och välordnatmen titta bara, han blev kär i en föräldralös och fattig flicka. Så brukade svärmor Dagny kalla henne föraktfullt bakom ryggen: “fattiglappen”.
Oj, vad Märta kämpade för att duga. Dansade kring i huset, tog vid där det behövdes, slet utan att knota. Men inget dög, hon var alltid fel.
Medan Isak var hemma gick det att uthärda, men så fort han reste till närliggande byar för ärenden kändes det hopplöst.
Hereda Märta, sade gamla Astrid, det går över, håll ut.
Men nu finns inte mormor kvar i livet. Åren går, och Dagny hatar sin svärdotter bara mer och mer. Det blev inte som hon ville när sonen tog hem “ingenting”, hennes blivande svärdotter hade hon ju sett ut länge; stark, duktig, stadig familj. Då skulle det bli både släktskapsband och rikedom i flera led.
Men så blev det, denna tvära vilja som Isak fått från sin farhan var bägge herren och husbonde. Han visste sitt ord, och ingen kunde styra honom.
Märta älskade Isak gränslöst. Hon hade aldrig sett någon man med så rena ögon och öm blick. Hans styrka, hans stadiga famn, lodrät och trygghon sa ja av hela sitt hjärta.
Hon hade dock hört talas om moderns stränga lynne, hennes snålhet. Men när hon såg Isaks stadighet, vågade hon låta sig giftas.
Så flyttade hon in i mannens torp, tålde svärmoderns alla stick. Och när sorgen kröp närmare rände hon till mormor, satt på golvet nedanför, lutade huvudet i Astrids knä som ett skrämt litet djur. Gamla, knotiga fingrar smekte hennes hår och viskade en låg bön för barnbarnet.
Då släppte smärtan tillfälligtoch Märta orkade leva lite till.
Nu fanns ingen att springa till, mormor hade bara lagt sig och tyst, stilla försvunnit. Fram kom tårarna som en stormalldeles ensam i världen var Märta då.
Folk säger att tiden läkerdet är lögn. Sorgen ligger kvar som en frostnatt. Så fort saknaden tränger sig på, minns hon värmen från Astrids händer och gråter igen.
Kring Isaks hem blev stämningen ännu skarpare. Dagny nöp henne levande, tre år bodde svärdottern där utan att några arvingar kom till. För Märta blev detta en skräck; hon visste hur modern viskade i sonens öra om att flickan var “ofruktsam”.
Isak slog ifrån sig men tystnaden var blytung ändå. Byfolket viskade att Isak skulle ta sina gener med sig i graven, att ingen arvinge någonsin skulle födas.
Isak suckade ofta, men när han kom hem och såg Märta lyste glädjen åter i hans ögon. Bar henne på armarna som vore hon solen själv.
Kanske hörde Gud Märtas böner eller så skapade äkta kärlek sitt eget mirakelMärta blev med barn.
Dagny blev ursinnig. Och Isak, ja, han älskade Märta än mer.
Som en svart korp svävade svärmodern genom huset. Satt Märta ner och pustade, kunde hon räkna med:
Sitter du där och latar dig?! Tror du att du är fin dam nu bara för att du har stor mage? Dagny spände armarna i sidorna och väste mot Märta där hon satt på bänken för ett ögonblicks vila.
Inte alls, mamma, stammade Märta, jag har bara satt mig, har jobbat hela morgonen.
Jo, du jobbar du! fnös Dagny. Vi har inga pigor här, du är ingen prästfru. Hämta vatten! Ska karln komma hem till tom balja? Är du så klen så gå då, ingen sjuklig hustru behövs min son!
Märta lydde tyst, tog oket, hinkarna, gick till brunnen. Släpade tunga hinkar hem och grannkvinnorna samtalade sorgset över gärdesgårdarna: “Stackars, Dagny har blivit djävulsk, själv nu höggravid och ändå ingen nåd!”
Till sist födde Märta barnet. Lyckan kom inte. Pojken var svag, vek, knappt ett andetag ibland. Blånande, tystnade, blev som död då och då.
Modersan, skakar på gossen med äckel: Samma svaghet som hans mor. Vad väntar du dig?
Mamma, hur kan du säga så? Han är ju Märtas kött och blod! grät Märta.
Ja, men knappast varar det! hånlog svärmor. Snart vilar han i jorden.
Gråt och klagan. Dagnys giftiga ord nöp som getingstick. I tankarna hoppades hon. Dör barnet, släpper Isak fattigflickan och tar en riktig kvinna!
Isak kom hem, tröstade Märta, lät henne sova, bar gossen i sina starka händeroch ibland log pojken i sömnen i pappans famn.
“Tänka sig, även om han är svag. Vi ska nog visa dem alla”, tänkte Isak.
Dagen för dop kallades pojken Vedin. Allt borde varit gott, men gossen blev inte starkare.
En gång måste Isak åka på svarv ner längs Klarälven, länge skulle han vara borta.
Det är långt, jag blir borta en tid, sade han och kysste Märta i håret. Sköt om Vedin, lyssna inte på någon…
Då släppte Dagny lös sitt hat. Märta skulle ha behövt sitta hos barnet, men Dagnys order tillät inget. Vatten, ved, boskap. Ingen ro för Märta. Om nätterna skrek Vedin, Märta bar honom, såg solen gå upp, gick ut till djuren, utbränd och grå.
Och pojken, som kände sin mors ångest, tynade bort.
Hösten tog vid, regn och kyla, men Isak syntes ej till.
Snyggt, sade Dagny plötsligt med is i rösten. Isak behövde inte återvända till sjuklingarna här. Han hittar säkert nåt nytt och vackrare i stan.
De orden ekade i Märtas huvud. “Tänk om hon har rätt?” Ångesten slet i bröstet.
Varje dag droppade Dagny tvivel i hennes själ.
Stackars Isak, skakade svärmor på huvudet. Hyser du ingen skam? Pojken dör, du går under, och min son skall ledas ned av sorg? Släpp honom fri, Märta.
Vart skulle jag ta vägen, med ett barn, när snön snart faller?
Och dör pojken, är det väl inte mer att göra åt. Dör han, släpper det oss båda fria.
Märta stirrade på svärmorkunde en människa prata så kallt? Var det på riktigt?
Just då satte Vedin i ett skrik, blev blå i ansiktet och sjönk ihop.
Tänk efter, Märta, på andras olycka kan du inte bygga lycka, sade Dagny och lämnade henne ensam i tårar.
Tiden gick, snön lade sig som ett tunt täcke. I bröstet fanns bara smärta, döda ord. Tänkte ofta: “Jag är inte önskad, inte ens min man behöver mig. Därför har han inte återvänt.” Inga brev, inga ord från Isak.
Och det slog Märta aldrig att något kunde ha hänt Isak. Dagnys ord förblindade henne; hon beskyllde bara sig själv.
Sista droppen blev när Dagny muttrade: “Du förstör för dig själv och för andra!” Märta samlade sitt knyte, lindade Vedin varmt, och lämnade gården.
Dagny stod orörlig, lugn. Hon brydde sig inte. Ett brev hade kommit: Isak hade överfallits av banditer, skadats men levde, låg på sjukhus i Göteborg. Märta behövde inget veta. När Isak återvände, hade Dagny berättat att både barn och fru gått bort, och grannarna skulle aldrig veta den riktiga sanningen.
På morgonen spred hon byskvaller om att Märta blivit galen av sorg, tagit barnet och försvunnit ut i vinternatten. Alla tyckte synd om henne, men snart blev det tyst. Värmen sjönk, byn blev tyst, snön låg tung.
***
Märta vandrade länge, längs skogarna. Räddtänk om någon farlig dök upp? Brydde sig inte om sitt eget liv, bara barnets.
Men natten passerade, och vid gryningen såg hon taken av en by. Hoppades inte på mer än lite bröd och värme för barnet en stund. En köldskrud smekte de ödsliga gatornavinter innebär få syns ute.
Hon satte sig på en bänk vid brunnen, tyckte det var för pinsamt att knacka på hos okända.
En reslig kvinna kom bärande på hinkar. Kinderna röda av kyla, blicken hög. Märta kröp ihop under blicken.
Kvinnan frågade: “Vems flicka är du? Du är blå av köld.”
Jag är ingen, viskade Märta. Jag ska bara till grannbyn, ljög hon.
Till vem i den byn? frågade kvinnan, kisade.
Min pappa, fortsatte Märta att ljuga.
I sånt väder ger man tak över huvudet även till en hund. Att du går med barn i famn?
Då brast Märta ut i hejdlös gråt, kunde inte sluta.
Kom nu, sa kvinnan och hjälpte Märta in i sitt hus.
Där sprakade elden, värme från ugnen blandades med örtdoft. Märta föll ner på bänken, visste knappt om hon levde. Kvinnan hjälpte henne av kläderna, tog varsamt barnet ur hennes händer.
Jag heter Agnes, sa hon, lindade pojken.
Kära nån, så liten! utbrast hon Är han döpt?
Ja, han heter Vedin, kraxade Märta och sjönk ihop av utmattning.
Hur länge hon svimmade visste hon inte. När hon vaknade, låg hon i en främmande säng, inlindad i täcket. Ingen där. Paniken rusade till barnet? Hon vimsade runtingen Agnes, ingen Vedin.
Dörren öppnades, Agnes blåste in med vinden.
Vaknat? Vart skulle du?
Var är mitt barn? snyftade Märta.
Herregud, skratta nu inte, sade Agnes vänligt, han är snart tillbaka. Tog honom till min mamma i skogen.
Men varför?
För att läka honom, sade Agnes. Men sitt ner nu.
Hon serverade örtte, och Märta lättade sitt hjärta om all smärta; om sin kärlek, den iskalla svärmodern, om sonens sjuklighet.
Agnes lyssnade tyst.
Guds vägar är outgrundliga, sade hon till sist. Sanningen är att du hamnade här för att du måste gå vidare. Men viktigast: förlora inte ditt inre ljus, det leder dig ut ur mörkret.
Jag vill bara se mitt barn, snälla Agnes.
Kom med, men du lämnar honom kvar där ett tag det behövs, sade Agnes.
Skogen slöt sig kring dem, de gick inåt längs slingrande stigar. Agnes berättade att hennes mor, Elsa, levde avskilt i skogen, en klok gumma som byborna fruktade och sökte vid sjukdom.
De kom till en liten stuga mitt på en solglänta. Inne bland doft av kåda och örter fann de Elsa, en skruttig gumma med varma ögon.
Kom, mitt barn. Titta på din pojke. Han sover lugnt nu, men väck honom inte.
Där, i en hängvagga låg Vedin, och han såg friskare ut än någonsin.
Ja, visst ser han rosigare ut, fnittrade Elsa, nästan som att hon läste tankar.
Sätt dig, lyssna, sade hon. Mitt namn är Elsa. De kallar mig häxa i byn. Jag har bott här för att de är rädda, men det är jag knappast värre än din svärmor; hon går säkert till kyrkan också.
Märta satt tyst och lyssnade. Elsa tycktes veta allt redan.
Varför är din son sjuk, tror du? frågade Elsa. Märta svarade inte.
Jo, det är du själv som bär skulden! Gravida kvinnor får inte gå till kyrkogården, men du gick ofta till Astrids grav. Då följde dödens kyla dig och slog sig på barnet, sög livet ur honom. Men det är ännu inte kört.
Märta blev blek och föll ihop på en bänk.
Men, lugn. Vedin stannar här några dagar och vi ska hjälpa honom.
Elsa vilade händerna på Märtas huvud; hela Märta kände sig som hos Astrid igen.
Så småningom återvände Märta och Agnes till byn.
***
En vecka senare fick Märta tillbaka Vedinrödrosig, frisk och glad. Allt kändes lättare. Hon gjorde sig aldrig till last, hjälpte Agnes med sysslorna.
Säg, Agnes, varför lever Elsa därute i skogen? undrade Märta en dag.
Det var länge sedan, svarade Agnes. Mamma hjälpte alla, tog aldrig betalt, tills några ungar dog i byn och folk anklagade henne. Tog eld och gafflar och ville jaga henne. Förlåt aldrig, även om det kom en doktor och sa det var naturligt. Så Elsa flyttade ut. Nu lämnas sjuka barn vid hennes dörr, och de flesta överlever.
Hur botar Elsa barn? undrade Märta.
Vet du för mycket, sover du sämre! Men, inga demoner i alla fall, skrattade Agnes.
***
Under tiden hemma i Märta och Isaks by återvände Isak. Rusade in i huset, men ingenting fanns kvar efter Märta och Vedin. Varken sjal eller doft.
Allt är mitt fel, tjöt Dagny. Du var borta, barnet dog, Märta förlorade förståndet. Jag försökte hindra henne, men hon sprang rakt ut i natten…
Isak stod förstenad. Ordet “borta” ekade i hans huvud.
***
Nå, nu räcker det, sade Dagny dagar senare till Isak, som låg apatiskt. Släpp det nu.
Men Isak sörjde hela vintern. Våren kom, han började leva utåt, men inuti fanns bara sår.
Dagny försökte para ihop honom med nya kvinnor, men han röt ifrån. Inga fler prat om äktenskap så länge han själv levde.
Åren gick, Sugande tristess sänkte sig. Isak levde som ett trä, avstängd, tyst. Han jobbade på dagarna, satt tyst på kvällarna. Folk i byn sörjde för honom, svärmodern skämdes och grämde sig. Vålnaden av hennes skuld växte sig tung över henne. Hon blev sjuk, tappade färgen, och mot slutet om sommaren dog även Dagnyutan att någonsin bekänna vad som faktiskt hänt.
Isak var nu helt ensam, nätterna surrade av mörka tankar. Han bestämde sig: på fyrtioende dagen efter moderns död, skulle han själv gå mot slutet. Lagade mat till grannarna, och gick sen ut i skogen…
***
Nå? löd en sträv röst från gamla Elsa. Vad gör du här? Ingen samvete i livet, varför nu?
Skuggor i hörnet, en dimma, ett viskande från Dagnys själ. Han får aldrig veta, viskade hon.
Tror du inte jag redan vet? svarade Elsa bistert. Grymheten är din.
Bilder dök upp i Elsas inre: Isak vid mossan, med djävlar gapskrattande bakom sig, redo att dra med sig hans själ…
***
Märta, sade Agnes en dag, vi borde plocka lingon till mamma Elsa, hon gör medicin för barn på vintern.
Jag samlar gärna, sade Märta. Med glädje för barnens skull.
Jag sitter gladeligen barnvakt, sade Agnes och lyfte Vedin i famnen. Herren gav mig inga egna, men vägarna ledde dig hit och det gör mig lycklig.
Gud moder Maria hjälpte mig! Hade ni inte plockat upp mig vid brunnen, hade jag aldrig levt, ni är som en mor för mig…
***
Fyrtio dagar hade gått sedan Dagnys död. Isak följde till slut de andra ut till kyrkogården, åt minnesmåltiden, men reste sig snart och drev ut mot skogen, till den djupaste mossan.
Allt svajade, bilder av Märta, lilla Vedin, fadern, modern, all deras olycka.
“Mörkret sluter sig, nu är det slut”, tänkte Isak och klev rakt ut i myren.
Men plötsligt hörde han en röst, ljus, bekant, som sjöng. Mellan tallarna skymtade en vit gestalt.
Märt… viskade han, jag kommer till dig, min älskade.
Rösten tystnade, synen stannade.
Isak? ljöd ett rop från träden, och där stod Märta. Hon stirrade otroligt. Och Isak, till midjan fast i dyn, kunde knappt tro vad han såg.
Jag fantiserar, viskade han. Du gick bort, så nu möts vi i döden.
Vad säger du? Jag lever, Isak, jag lever!
Isak stelnade och stirrade. “Jag lever,” upprepade Märta igen.
Då förstod han plötsligt, fick ny kraft, försökte ta sig ur men vaderna satt fast, myren sög honom hårdare.
Märta slet i grenar, skar sig blodig, kämpade desperat. Lyckades dra Isak upp, och de föll utmattade i armarna på varandra, tårarna rann.
***
När Isak insåg att både Märta och Vedin levde, följde den största lyckan i hans liv. Han grep barnet i famnen och grät högljutt av tacksamhet.
Det var då Agnes serverade värmande te och Märta berättadedet sorgsna, det hopplösa, hur allt tagit livsluften ur henne.
Det dåliga glöms snabbt när man får leva i kärlek. Isak ville glömma allt, lämna det gamla huset för gott, flyttade sitt jordbruk till den by där Märta funnit sin andra familj, hos Agnes. Blodsband kan vara tunna, men hjärtats band kan vara eviga och starka.
***
Och där växte gräset högt över den gamla graven, och det var ingen som ens mindes. Vem vet om själens ro vanns till sist, för den som valt girighetens väg och lämnat sorg och split bakom sig…
