Vi är på centralstationen, du har en halvtimme på dig att boka en affärstaxi åt mig och barnen! förkunnade släktingen, rösten ekade mellan de snötäckta perrongerna som om orden studsade på blåsvarta vintermoln.
Är du min syster eller bara någon som råkat gå förbi? Skäms du inte att bete dig såhär, och det mitt framför barnen? Är det verkligen så svårt för dig att köpa nya kläder till dina älskade syskonbarn? Varför ska jag ens behöva be dig köpa något till dem? Det är ju du som borde vilja hjälpa till med pengar! Du kan ju ändå inte få barn själv, och lär knappast kunna i framtiden! Jag är ensamstående mamma! Annelie kastade orden som iskristaller, vassa och kalla, och varje stavelse var som en snöboll med sten gömd i mitten till Petra.
Petra hade aldrig varit favoritbarnet hos sin mamma. Hon hade kommit till utan pappa, och när mamman senare gifte sig blev det som om äldsta dottern plötsligt var i vägen. Styvpappan skrockade alltid om matkostnader, och mamman lät sin frustration gå ut över Petra som en vintervind som aldrig slutar vina kring huset, för att hon tvingats gifta sig med första bästa bara för att slippa ensamhetens stämpel. Först när lillasystern föddes fanns det plötsligt en plats, ett syfte för Petra nu skulle hon vara barnflicka åt Annelie.
Dagarna gick åt till att passa Annelie, mata och underhålla och stimulera, fast Petra egentligen hade läxor, drömmar och vänner. Om hon inte hann byta eller mata lillasystern i tid, förbjöds hon att följa med till isrinken eller klasskamratens kalas. Efterhand började Annelie också behandla Petra som föräldrarna gjorde, någon att bestämma över, någon som man aldrig riktigt ser.
När Petra fyllde arton, strax efter studenten på Gävle Gymnasium, bestämde hon sig för att vända blad. Hon sökte till universitet så långt bort från Gästrikland som möjligt, packade sin ryggsäck, och reste iväg, fast besluten att aldrig återvända. Vad familjen gjorde de kommande tio åren fick hon sällan veta. De hörde bara av sig när de behövde pengar pengar som aldrig kom tillbaka, inte ens som tackkort till jul.
Hon visste ändå att Annelie blivit mamma vid sjutton, gift sig vid arton för att undvika ensamhet och försökt få ett syskonpar till sin förstfödda för att slippa bli lämnad. Tvillingar blev det, men maken kände sig snuvad på ungdomens vintrar och vårar och försvann jäktad som vind över grusväg.
Plötsligt hörde familjen av sig oftare. På andra sidan Sverige hade Petra hunnit längre; fast jobb i Sundsvall, sakta växande lön, en liten etta hon köpt genom bostadslån äntligen ett hem som bara var hennes. Telefonen ringde varje vecka.
Petra, Paulinas jacka gick sönder, swisha femtusen kronor, hon kan ju inte frysa på väg till förskolan imorgon!
Petra, tvillingarna fyller år, Annelie har hittat perfekta presenter det blir tiotusen, du fixar va?
Petra! Annelie blev av med jobbet igen, fattar de inte att trebarnsmammor har viktigare saker än arbete att tänka på? Du tar hand om tvillingarnas förskoleavgift nu och allt inför Paulinas skolstart!
Varje fråga lät som ett krav. Aldrig frågade modern om Petra faktiskt hade ekonomin, eller orkade. Petras egna bekymmer var osynliga, liksom vädret på andra sidan landet: mamma antog att Petra hade det perfekt, att hon kunde ge ännu mer. Det Petra åstadkom räknades inte, hon borde bara jobba lite hårdare för deras skull.
Och Petra kunde bara inte släppa skuldkänslorna som matats in, som sur snö mellan varvade vantar. Att säga nej till mamma var otänkbart. Efter varje samtal satt hon tyst i sin lilla lägenhet och räknade kronor, beslutade vad hon skulle stryka från egen vardag.
Hennes privatliv var enklare än systerns, men också misslyckat hon hade gifte sig med Niklas på jobbet, men innan de hann gifta sig ordentligt upptäckte de att Petra inte kunde få barn. Niklas lämnade snabbt, rakt ut i snöstormen. Den sorgen bar hon ensam och berättade för mamma först långt senare, och därefter användes hennes barnlöshet som ett slagträ i nästan varje samtal.
Petra är en sån nolla Vilken otur! Tur att åtminstone Annelie skänkte mig barnbarn klagade mamman. Och Petra fick vara ifred ett tag, tills Annelie bestämde sig för att visa “systerskap” på allvar.
En söndagsmorgon, medan snön dämpade ljuden utanför hennes Sundsvallslya, ringde telefonen.
Petra, var är du? Ska jag tvingas ta bussen med ungarna själv? Se till att beställa taxi! Men inget billigt, taxiförarna babblar så och bilarna luktar. Barnen blir åksjuka! Så snåla inte!
Hej? Var är du egentligen? Varför ska just jag beställa taxi åt dig? Petra blev ställd.
Sa inte mamma något? Jag flyttar in hos dig. Finns inget kvar i vårt lilla samhälle. Och du har ju plats! Vi står på stationen, du har en halvtimme på dig att ordna taxi till oss. Sen lades luren på. Petra satte sig ner, tyngd av nyheten som en för tung vinterrock: Hon var tusentals kilometer bort men ändå aldrig fri ifrån sin påträngande syster.
Redan samma kväll började Annelie styra och ställa:
Du ordnar jobb åt mig på kontoret, du är ju ändå chef nu! Det ska vara hygglig lön men inget slit. Och unga killar på avdelningen, såklart. TVÅvåningssäng till tvillingarna måste vi ha, vi kan ju inte trycka ihop oss på soffan! Idag får jag och pojkarna ta din säng, du får sova med Paulina på soffan. Dessutom, snart kommer kylan! Se till att köpa varma kläder till barnen, det ska vara lika fint som för andra barn! Jag vill inte att de kallar mig ensamstående släptåg!
Petra lyssnade, och undrade varför hon fortfarande inte bara viftat ut denna bortskämda lillasyster i snön? Varför tillät hon sig själv behandlas såhär? Varför hade hon aldrig dragit upp gränsen? En ilska började värmas upp i bröstet, lika het som ett vinterbad känns kallt. Hon ställde sig plötsligt resolut, gjorde en tyst gest, och sade:
Ni sover här en natt, imorgon kör jag dig till stationen och då åker du hem till mamma och pappa igen! Jag tänker inte försörja dig och dina barn längre. De är dina, inte mina ansvar! Jag har gjort min plikt, skickat låtsaskronor och swishat er ur skuld. Om du inte lämnar min lägenhet på morgonen ringer jag polisen, och bryr mig inte det minsta om att barnen ser på. De är dina barn, dina problem! Ni får alla sova på gästssoffan, jag tar min egen säng. Jag behöver min vila.
Petra talade så självsäkert att Annelie inte ens kunde svara. Hon muttrade och ringde mamma och klagade resten av kvällen, men Petra brydde sig inte. Morgonen därpå vägrade hon köra till stationen hon satte bara ut Annelie och barnen, lämnade några kronor till taxi och biljetter.
Det här är sista gången. Glöm min adress. Och glöm mitt nummer. Jag har ett eget liv, och det handlar inte om dig!
Dörren slog igen, tät och dämpande som ett nytt snötäcke. Petra kröp ihop i soffan och grät tyst i kudden men ändå var det befriande, som att kunna andas för första gången på åratal. Den långa vintern av skuld och ansvar rann av henne, och hon började leva sitt eget liv.
Två år senare träffade hon Erik, och de gifte sig, adopterade två barn och byggde sitt eget lilla hem i Norrland. Lyckan blommade tyngdlös och overklig, som snödroppar om våren när man glömt hur solen såg ut.
