Julia låg på soffan och grät förtvivlat. För ett par månader sedan hade hennes man erkänt att han träffat en annan, och nu väntade den nya kvinnan barn. — Julia, förlåt, men vi har varit tillsammans i två år utan att få några barn. Det är lång tid. Jag har börjat tvivla på mig själv, — urskuldade sig Kenneth, — men nu… min… har blivit gravid… — Älskarinnan, — viskade Julia. — Kalla det vad du vill. Snart har vi barn. Förlåt. Julia ifrågasatte inte varför Kenneth väntat så länge. Men två månader före födseln, dagarna innan nyår, lämnade han henne. Nu låg hon där, utmattad och otröstlig, kvar i soffan hela natten. Av någon anledning mindes hon plötsligt en avlägsen nyårsafton från barndomen. Julia gick då i femman, och efter skolan brukade hon och väninnorna kika in i kommissionsbutiken. Den märkliga affären var som en skattkammare. Kläder och skor intresserade dem knappt, men souvenirer, leksaker och smycken fascinerade dem. Den där dagen fick Julia genast syn på en underbar smyckesask: himmelsblå med guldinläggningar. Förhäxad kunde hon inte ta blicken från den. När expediten öppnade locket och musiken började spela, reste sig en ballerina i vit tyllkjol ur den blå sammeten och började snurra. Julia höll andan av förtjusning. Dessutom visade försäljaren en hemlig liten låda för smycken. Väninnorna Nathalie och Ingela blev också förtjusta: — Wow! Så vacker! Oj! Nathalie hann fråga först: — Hur mycket kostar den? Expediten log och svarade, men priset — fem kronor — var en förmögenhet för dem. “Så mycket kan jag aldrig spara ihop,” tänkte Julia. Och visst var det omöjligt. I de där tiderna fick barnen bara trettio öre till lunch i skolan. Ibland kunde man ljuga och säga att man skulle gå på bio, då fick man femtio öre av mamma. Synd att pappa var på jobbresa en hel vecka till. Han skulle förstått. Att be mamma vore meningslöst. Hon kunde nästan höra mammas gälla kommentar: “Inte tal om! En ballerina för fem spänn? Jag köper hellre tre kilo kött och gör köttbullar åt er hela veckan.” Det var ingen idé att ens fråga. Nu gällde det att vänta på pappa. Varje dag efter det besökte Julia kommissionsbutiken för att titta på ballerinan. Expediten, en snäll farbror, brukade dra upp asken så att dansösen dansade. På sex dagar lärde Julia känna varje liten detalj på asken. Hon såg den nötta kanten, det lilla avskavda hörnet och det där minimala fläcket på ballerinan. Hon studerade dem så noga att inget undgick henne. Så fort pappa kom hem drog hon med honom till butiken. — Såld, — sa expediten sorgset. — Bara för ett par timmar sen. Ni hann inte. Tårarna svämmade över och Julia grät hejdlöst. — Julia, Julia, lilla vän, — stammade pappa. — Gråt inte. Vill du ha en tårta istället? Din favoritsort – tryffeltårta. Julia nickade. Hon älskade tryffeltårtan, särskilt de små svamparna av choklad på toppen. Men sorgen över ballerinan gick inte över. Nästa dag kom Ingela till skolan med asken. När Julia såg att det var väninnan som fått drömskatten högg det till av avund och ledsnad i hjärtat. Ingela drog upp asken och musiken började spela, dansösen snurrade. Klasskamraterna tystnade och betraktade hänfört asken. Ingela log brett: — Min mormor köpte den igår när hon kom till stan för att fira nyår med oss. Jag har dreglat efter asken i en hel vecka. — Jag också, — sa Nathalie med en sårad ton. Julia klarade inte mer utan började gråta. Peter, klassens busunge, frågade: — Julia, varför gråter du? — Inget, — svarade hon snabbt och rusade ut ur klassrummet. Alla visste att Peter var förtjust i Julia. Tjejerna var avundsjuka, men hon brydde sig inte om honom. Julia ställde sig vid fönstret och pressade pannan mot den kalla rutan. — Julia, jag lovar att skaffa dig en likadan, — sa Peter när han smög fram bakom henne. — Vart ska du hitta en sån? — fnyste Julia. — Dumskalle, — fräste hon och sprang iväg. ”Nu var jag orättvis mot Peter också!” — grät Julia ännu mer ute på skolgården. Det var isande kallt. Julia gick omkring, tunnklädd ute på skolgården – och blev förstås sjuk. Peter kom hem till henne samma dag som hon inte orkade till skolan. — Jag har inte hittat någon ballerina än, — sa han, — men jag lovar. Jag ska hitta en. — Du är dum, Peter. Hur ska du hitta en sån? Den är ju från utlandet. Där under står det: Made in DDR. Tror du att du kan hitta den? — DDR, är det Östtyskland? — undrade Peter. — Ja, — suckade Julia. — Då tar jag mig dit, — sa han bestämt. Efter det blev de vänner. Först barnsligt, sedan mer på allvar. I åttan vågade Peter till slut kyssa henne. Hon gjorde inget motstånd, och sen var de ihop med kramar och kyssar. Efter nian blev Peter inkallad till lumpen — just till Tyskland, ironiskt nog. Peter brevväxlade med Julia och skämtade ibland om att ballerinan fortfarande inte var funnen. Men Julia väntade inte på Peter. Ett halvår före hans muck träffade hon Kenneth och blev blixtförälskad. Han charmade henne genom att sjunga en improviserad sång på första mötet. Hennes hjärta smälte och inom två månader gifte de sig. Peter kom hem från lumpen, och när han fick veta att Julia var gift tog han jobb på en norsk båt och gav sig ut till havs. Han syntes sällan hemma – och träffade aldrig Julia igen. “””” Julia reste sig sakta upp från soffan. Hon drack lite kaffe. På sistone hade hon alltmer börjat tänka på Peter, och insåg att tårarna mer handlade om honom än om den förlorade maken. Var var han nu? Gift? Det var nyårsafton, 31 december. Det var dags att ordna en egen nyårskväll – väninnorna firade med sina familjer, det kändes fel att bjuda in sig själv. Julia gick till saluhallen och köpcentrumet. Hon handlade mat och förberedde lite festmat för att stå ut med ensamheten. När hon kom in i trapphuset, klev plötsligt en jultomte ut ur hissen. Vid åsynen av honom trängde tårarna fram. — Varför gråter du, lilla vän? — hojtade tomten med påklistrad gammal mansröst. — Det är ju fest! Här får du, — och han fiskade upp en låda ur säcken och försvann i trappans mörker. Julia hann inte tacka. Lådan var tung. Hon gick in i köket, öppnade paketet och där låg… en ny, himmelsblå smyckesask med gulddetaljer. Julia öppnade locket och drog upp veven – där inne snurrade en ballerina med båda tåskor i behåll. Hon öppnade det hemliga facket. Där låg en vigselring. Julia kastade sig till fönstret. I vintermörkret stod tomten kvar. Julia rusade ned till porten i tofflorna och tvekade först, men då vände sig tomten om. De rusade mot varandra. När Julia föll in mot pälsen viskade hon: — Dumma dig! Du lyckades faktiskt hitta den. — Så klart, — log Peter. — Jag hittade den i Tyskland. Jag lovade ju.