Äpplen på snön…
Ute vid torvkanten, där de mörka granarna vaktar den tysta skogen och till och med mitt på dagen är det dunkelt under trädkronorna, bor Erik Lennartsson i sitt röda hus på utkanten av Björkås. Han är en riktig granithård karl, säger alla i bygden.
Hela sitt liv har han arbetat i skogen som skogvaktare. Han känner varje rotvälta, varje rådjursstig och varje gamlingstubbe. Hans händer är stora som brödspadar, grova, alltid lite kådiga och svarta av jord. Hjärtat? Ja, det är lika robust som gamla ekar pålitligt, men inte så lätt att böja.
Med hustrun Kerstin har han delat allt i över trettio år. De var alltid ett värdigt par, stadiga, vackra på sitt sätt. Ofta gick folk förbi deras trappa på kvällarna: Erik satt och drog på dragspelet, Kerstin sjöng, och tonerna svävade ut över byvägen så att folk stannade upp och lyssnade imposant. Deras gård var som en prydnadsbok snidade fönsterkarmar blåa som Kerstins ögon, blomrabatter med flox, ett grönsaksland där inte ett ogräs syntes, allting i raka rader.
Jag minns när de planterade äppelträden. Erik grävde djupa, svarta gropar, medan Kerstin höll upp de spensliga plantorna, rätade ut rötterna varligt som om hon smekte håret på sitt framtida barn, och mumlade: “Väx nu, små söta, bli till glädje för våra barn.” Erik torkade svetten ur pannan, log så varmt mot henne så, som han aldrig log igen senare. Trädgården växte till och varje vår låg den som ett vitt moln av blommor, och på hösten doftade det äpplen över hela bygden, krispiga och saftiga.
Men lyckan blev kort. Kerstin gick bort i sjukdom alldeles för tidigt, tynade bort på bara några månader och somnade in stilla en natt, medan hon höll Erik i handen. Erik blev hårdare av sorg, men han grät inte en svensk karl får inte. Han bet ihop så käkmusklerna krampade och blev grå över en natt, vit som snö.
Kvar blev Erik och deras sena dotter, Elin. Hon blev hans allt, den stjärna som lyste för honom i det djupa skogsmörkret. Erik höll henne under sina björnfamn på sitt sätt, strikt och uppoffrande. Han skyddade henne mot allt, till och med vårvinden. Han bar på den där förlamande rädslan, att även hon skulle försvinna, lämna honom ensam som modern gjort. Det var den rädslan som förstörde allt. Erik blev överbeskyddande, gav henne knappt rum att andas.
Du är min framtid, Elin, sa han ofta, strök henne över huvudet med sin tunga hand. När du växer upp tar du över huset, och aldrig släpper jag dig ifrån mig. Här har vi det bra. Den där världen där ute den är farlig. Där ute blir man lurad och sårad.
Elin växte upp till en vacker ung kvinna, med tjock, ljust hår, ögon blåkalla som våren och vilken röst! När hon gick ut till byvägen och sjöng svensk folkvisa, tystnade till och med fåglarna, och männen i byn sänkte liar och hackor för att höra. Kvinnorna grät och nickade: “Hon har gått i mor sin, men ännu starkare.” Elin var sällsynt begåvad, drömde om att bli sångerska, läsa i Göteborg, gå på musikhögskola. Hon botanisera i notböcker, lyssnade på knastriga gamla vinyl och lärde sig allt.
Men Erik? Han såg bara byn och skogen. “Man ska rota där man är född”, sa han. Han var rädd för staden, tyckte den var som ett monster.
Du får inte, dundrade han så det skallrade i tallrötterna. Du tar plats i mejeriet eller hittar någon redig bonde titta bara på Simon, han bygger redan eget hus! Sångerska, minsann… Bara skam!
En regnig oktoberdag brast det. Elin, annars så stillsam, packade sin resväska av fanér, ställde sig i hallen. Då brakade Erik loss, skrek, förbannade och stampade i golvet.
Går du, så har du varken far eller hus! skallrade han.
Och när hon, utan att se sig om, gick ut i regnet, grep han sin yxa och högg med ilska ner en trappbräda, spånen flög som blod.
Jag har ingen dotter! väste han ut i tomheten. Hon är död.
Tolv år gick. Vintrarna växlade om, nya barn föddes, några flyttade, några dog. Men Eriks hus stod som ett minnesmärke över sorg. Hans äppelträdgård växte igen, vildskott i snåriga famnar och grenarna fingrade mot himlen. Färgen på de snidade fönsterkarmarna flagnade, trappan lutade, och yxan rostade fast där den satt, en brun sårskorpa i träet.
Så i fjol, i november, slog kylan till tidigt. Marken var svart, tjälen gick djupt, termometern visade minus tjugofem. När jag går hem från min sjuksköterskepost ser jag: ingen rök från Eriks skorsten, trots att det är kväll. I den här delen av landet är en kall kammare alltid ett varsel.
Det känns i hjärtat. Jag kliver in genom grinden öppen. Ludde, hans gamla hund, sticker bara försiktigt ut nosen från kojan, svansen viftar blygt. Huset är kallare än ute, riktigt gravkallt. Vattnet i hinken är fastfruset, och luften är tung av gammal medicin och hopplöshet.
Erik ligger på sängen, under skinnrocken, skakar, tänderna skallrar.
Erik! ropar jag. Vad gör du?
Han öppnar ögonen, röda och vattniga, ser inte mig.
Kerstin… viskar han, ropar efter hustrun. Kerstin, det är kallt… Elin, var är hon? Be henne sjunga för mig…
Det är feberyrsel, jag förstår genast. Lunginflammation.
Jag lämnar honom inte den natten. Tänder brasan ordentligt, kokar te, gör mina sprutor, han stönar och sliter i lakanen, ropande på dottern:
Elin, kom hem… Gå inte ut i skogen… Förlåt, förlåt lilla flickan… Jag älskade dig…
Jag sitter där, stickar och gråter i smyg. Så mycket förlorad kärlek i denne barske mannen, och så mycket smärta han åsamkat sig själv hans kärlek blev ett fängelse.
På morgonen är värsta krisen över. Han har svettats så sängkläderna är genomblöta, elden falnar. Han öppnar ögonen, nu närvarande, men sorgsna som gamla hundar.
Maria… säger han matt. Jag har väntat på henne. Varje dag har jag tittat ut genom fönstret. Hoppats höra grinden gnissla.
Jag vet, säger jag. Hon skrev faktiskt aldrig till dig?
Skrev? Han höjer förvånat på ögonbrynen. Brevlådan slog jag ju igen. Tänkte hon hade glömt.
Men breven finns hos Lisa, postfröken, bevarade.
Tidigt på morgonen springer jag till posten, Lisa ger mig en låda full med brev. Jag lämnar den till Erik.
Det är något att se honom läsa: stenstora händer darrar, tårarna droppar på pappret, han kysser barnbarnens foton och stryker deras små ansikten.
Barnbarn, Maria… Två stycken…
En lapp har en telefonnummerrest de sista siffrorna saknas, adressen är där men staden är Göteborg, alldeles för stor att bara skriva till.
Jag reder ut det på annat sätt, säger jag. Vi har ju internet nu.
Jag springer hem till Elins klasskompis Henrik, som lagar datorer i kommunen men är hos sin mamma i helgen.
Sök på Facebook, ber jag.
Henrik tar på sig glasögonen, knappar på tangenterna.
Jaha, Elin, gift Karlsson, här… Hon har skrivit: “Saknar hemmet.” Jag skickar ett meddelande.
Vi väntar. Timmarna går, segt nät, gamla modem blinkar, vinden ylar utanför.
Erik sitter med ett glas hjärtmedicin, vit som lakan.
Hon svarar inte… Hon hatar mig Jag skulle också göra det.
Så plötsligt pling! Svar!
Henrik läser: “Här är min mans nummer.”
Vi ringer. Långa, kalla signaler. Till slut svarar en man.
Ja? Vem är det?
Erik tappar nästan luften, jag får putta på hans axel.
Det är… Erik… Elins far…
Tystnad, lång, tung, som om luften frusit.
Jaså, far? Kommer ni nu, efter alla år?
Ge henne luren, säger en kvinnas röst där i bakgrunden.
Hallå? Elins röst, försiktig, kall.
Elin… Erik kvider. Lever…
Tystnad, sekunder staplas. Spraket i luren.
Varför ringer du? viskar hon. Vad har hänt?
Jag håller på att dö, dottern min, säger han rakt ut. Jag gjorde dig illa, fel det erkänner jag. Ville höra din röst en sista gång. Om du kan förlåt.
Hon börjar gråta, tyst men djupt.
Jag vet inte, pappa… Har väntat, skrivit brev, men aldrig fått svar… Jag vet inte om jag kan förlåta…
Jag ber inget av dig viskar han. Men jag älskade dig. Så gott jag kunde. Var bara gammal och rädd.
Vi kommer, säger hon plötsligt. Jag kan inte låta dig dö ensam. Vi kommer. Vänta.
Han lägger på. Det är ingen glädje över hans ansikte, bara lättnad och rädsla.
Hon kommer, säger han. För pliktens skull. Men kanske förlåter hon aldrig.
Men var ska de komma? Till detta ruckel? Skamligt inför barnbarn och svärson…
Ta det lugnt! säger jag med min sjuksköterskestämma. Vi fixar detta.
Jag samlar byn, vi städar, rensar och putsar. Erik går som i trance: “Hon känner väl ändå inte igen det,” mumlar han.
Så kommer dagen för mötet. En Volvo kör upp. Elin kliver ur, stilig, stadsbo, vacker och allvarsam. Efter henne kommer hennes barn och make.
Erik står på farstubron och knyter mössan i händerna. Elin stannar vid grinden, ser på honom, på huset, på det gamla trappsteget.
Jag ser kampen i hennes blick den där gamla barndomsbesvikelsen, men också en djup sorg för den där krokige gamle mannen.
Erik stiger stapplande fram.
Hej Elin.
Hon möter hans blick, tyst en stund.
Hej pappa, säger hon till slut, och omfamnar honom försiktigt, och han trycker henne mot sig, djupt rörd.
Hon står där, med händerna sänkta, tårarna rinner tyst. Glädjen är inte där, bara smärtan över all förlorad tid.
De går in. En spänning vilar i huset. Barnen trycker sig mot fadern, maken, Anders, ser Erik kallt och utvärderande.
De sätter sig. Tystnad. Bestick klingar.
Erik orkar inte längre. Han reser sig med glaset och handen darrar.
Tack för att ni kom. Jag förväntade mig det inte… eller jo, men trodde kanske aldrig det skulle bli av. Anders, Elin, jag… mitt liv var en förbannelse utan er.
Svärsonen ser på Elin, ser hur hon skakar. Suckar, dricker sitt glas.
Ja du, Erik, säger han till slut. Vad som har varit får vara glömt. Vi kom för att Elin aldrig fick ro annars. Hon har ett gott hjärta. Låt oss skåla.
Då kläcker yngsta barnbarnet, lilla Vera:
Farfar, varför sitter inte yxan i trappan längre? Mamma har berättat…
Elin tystnar, vitnar:
Vera! Ät nu.
Erik ser på det lilla barnbarnet och ler snett:
Yxan har ruttnat bort, Vera. Och ilskan också. Nu finns bara flisor kvar. Imorgon visar jag dig en riktigt levande skog.
Isen smälter långsamt. Tre dagar bor de i huset, lär känna varandra på nytt. Erik gör sitt bästa, men är osäker.
En kväll kommer Elin till mig på sjukstugan. Ögon röda, trött rodnad på kinderna.
Maria, kan du ge mig något för hjärtat? Det värker.
Jag kokar te med mynta.
Är det gamla såret?
Ja, säger hon, och knyter händerna kring koppen. När jag ser honom är han bara gammal, vilsen… Men när jag minns den där kvällen när han förbannade mig… Allt drar ihop sig. Jag tänkte säga honom allt när jag kom hit, om hur ensam jag var på studenthemmet, hur ingen fanns där när Vera föddes…
Och sa du det?
Nej… När jag såg hans böjda rygg och darrande händer… Han har redan straffat sig själv. Han har suttit tolv år i fängelse han själv byggde. Så varför sparka på honom?
Det är klokt, Elin, säger jag. Förlåtelse är inte att glömma, det är att förstå. Kärlek och rädsla ibland växer de ihop.
Hon tiger, dricker ur.
Idag värmde han Veras skor på spisen, precis som han gjorde för mig. Då släppte det lite. Vi får försöka leva nu för barnens skull. Kanske läker det en dag.
De åker efter en vecka men lovar att återvända till midsommar. Och det gör de.
När sommaren kommer är Erik en annan man. Han har tagit hand om trädgården, grenar och grusgångar. Plötsligt händer det – de gamla äppelträden blommar, hela gården är vit.
En dag går jag förbi. Där sitter de, Erik och Elin, bredvid varandra på trappan, ser mot solnedgången. Vera binder krans på gården.
Erik vinkar. Ansiktet är ljust och tryggt.
Elin ler mot mig. I skrattet finns sorg men inte längre ilska.
Maria! ropar Erik. Kom in på äppelmos! Elin har kokat. Gyllengult, som bärnsten.
Jag går in. Vi dricker te på verandan. Det doftar astrakan, sommar och frid.
Man säger att en sprucken kopp går att laga. Visst, sprickan syns, men du kan ändå dricka te ur den. Och smaken kan till och med bli bättre, för man är rädd om koppen.
Livet är kort, som en vinterdag. Innan du hinner blinka är det skymning, sedan natt. Vi tänker: “Jag hinner, kan förlåta sen, ska ringa, hälsa på till helgen.” Men “sen” kanske aldrig kommer. Huset kan kallna, telefonen tystna, och brevlådan förbli tom för alltid.
