Äpplen på snön… Hos oss ute på Utkanten, alldeles vid kanten av den urgamla skogen där granarna bär upp himlen och det är smådunkelt även mitt på dagen av all barr, bodde Ivan Zakrisson. En riktig karl, stark som berget. Han hade arbetat hela livet som skogvaktare, visste varenda träd i trakten, varje ravin, varje rävlya och varje vildsvinsstig på sina fem fingrar. Händer som stora skyfflar, förhårdnade, svärtade av års slit och kåda, men hjärtat verkar vara av uråldrig ek – starkt, pålitligt, oböjligt. Han och hans Antonina levde ihop, kärleksfullt och stilla, i trettio år. Vacker var de, ett par man såg upp till. Man kunde gå förbi deras gård om kvällarna – Ivan satt där och spelade dragspel, Antonina sjöng till, och det lät så vackert att man inte ville gå därifrån. Deras hus – ett svenskt paradis: snidade blå fönsterkarmar som Antoninas ögon, rabatten full av flox, grönsakslandet utan ett strå ogräs, allting rakt och prydligt. Jag minns när de planterade sin äppelträdgård. Ivan grävde groparna, Antonina höll varsamt de späda träden, rättade till rötterna och mumlade: “Väx, mina söta, väx till glädje för våra barn.” Ivan tittade på henne, torkade svetten ur pannan och log så öppet, som han aldrig senare log igen. Trädgården blev underbar – blommande vitt om våren, doftande och knakande av äpplen på hösten. Men Gud tog Antonina tidigt. Hon tynade bort av sjukdom på tre månader, vissnade som en kvist i solgasset och försvann tyst i sömnen – Ivars hand i sin. Ivan svartnade av sorg, men grät inte – en karl gråter ju inte. Han bet ihop så att käkarna värkte och blev gråhårig över en natt, vit som nysnö. Kvar blev Ivan med sin sena dotter, lilla Nasta. Hon blev ljuset i hans fönster, den enda som höll honom kvar på den här sidan av skogen. Han älskade henne, men på sitt björnsätt, strängt, beskedligt, skyddande till överdrift. Han var panikslagen över att även hon skulle gå, lämna honom kvar – som modern gjort. Den rädslan fick honom att låsa in henne i sin kärlek. – Du är mitt hopp, Nastan min, sa han, strök henne över huvudet med sin klumpiga hand. – Du ska bli min husfru, du ska ta över gården. Ingenstans ska du, vi har det ju bra här. Världen där ute – där lurar bara vargar i människohamn. Och hon växte, flickan – som en dröm: tjockt veteblont hår, ögon blåa som vårhimlen, fars ögon. Rösten hade hon också – när hon sjöng folkvisor vid vägkanten tystnade fåglarna, männen på ängen sänkte liar och lyssnade med öppen mun. Kvinnorna grät till hennes sång, sade att hon ärvt moderns gåva, bara ännu klarare. Hon drömde om att bli sångerska, flytta till stan, söka Musikhögskolan. Läste noter, lyssnade sönder gamla plattor på sin grammofon. Men Ivan? Han tänkte: “Man ska hålla sig hemma där man hör hemma.” Han fruktade staden som en skogsbrand – tänkte att den slukar allt levande. – Aldrig! – mullrade han, så att porslinet skallrade i skåpen. – Du blir mjölkerska! Gifter dig med Per, traktoristen – ordentlig pojke, bygger eget, föder barn som alla andra kvinnor! Vad är det här för griller – artist! Bara skam och sorg! Så kom den där regniga oktoberdagen då fördämningen brast. Snälla, fogliga Nasta ställde sig på tvären. Packade sin fanérväska och gick mot dörren. Ivan slet – ropade, svor, skrek: – Går du – har du ingen far! Och inget hem! När hon gick ut i regnet utan att vända sig om, då högg han yxan rakt ner i farstukvisten – flisor spratt som blod. – Ingen dotter har jag! Hörde du! Dö! Tolv år gick. En livstid. Vinter blev vår, barnen i byn blev vuxna, några var i lumpen, några gifte sig. Ivars hus stod som ett monument över sorg. Äppelträden förvildades, grenarna snodde som bedjande fingrar, färgen flagnade, farstukvisten sjönk. Yxan ruttnade fast i trät, en rostig sårskorpa. Så, förra november, slog det till med iskyla. Ingen snö ännu, marken svart, frusen så att det sjunger i jorden, men redan minus tjugofem. Jag kommer hem från ett besök – ingen rök från Ivars skorsten. Kväll, kyla. På landet – eldas inte i spisen är det fara å färde. Mitt hjärta stannade. Jag smög in. Gammelhunden Polkan orkade inte ens kravla ur kojan, bara viftade svagt. Det var vargkallt i stugan, vattenhinken en isklump. Lukt av ovårdad ålderdom, mediciner och hopplöshet. Ivan låg, darrande under pälsen, blåfrusen och förvirrad. – Ivan! Vad håller du på med? Han vred på sig, blicken röd och dimmig, kände inte igen mig. – Toni… Kallt… Var är Nasta? Varför sjunger hon inte längre? Han yrade, feberhet. Lunginflammation. Tog nattvakt hos honom. Tände i spisen, gjorde sprutor. I yrseln ropade han på dottern: – Nasta, kom tillbaka… Gå inte ut i skogen… Förlåt… Jag älskade ju bara på mitt sätt… Så mycket hopträngd kärlek, så mycket självplåga, tänkte jag där jag satt och stickade och grät. Men natten gick, han slapp febern, blev klar i blicken. – Valborg… Jag väntade på henne, varje dag. Varenda dag tittade jag ut genom fönstret, lyssnade om grinden knarrade på kvällen. – Jag vet, sa jag. Hon skrev, Gunilla brevbäraren berättade. – Hon skrev? Var? Jag spikade ju igen postlådan… Trodde hon föraktade mig! – Hos Gunilla låg breven kvar, hon slängde inte. Morgonrusning till posten. Gunilla, sömndrucken, räckte fram brevboxen. Ivan läste, händerna skakade, tårarna föll på gamla foton – barnbarnen kysste han, de ansiktena strök han ansträngt med sin grova hand. I ett brev fanns en telefonnummerbit kvar – men saknade de sista siffrorna och blev aldrig skickat. – Storstad, Göteborg – men det tar tid… – Jag reser! Om jag så ska krypa hittar jag henne! – Ligg still, hjälte! Det är 2000-tal, det finns snabbare sätt. Jag hämtade grannpojken Kalle som är händig med datorer. Vi sökte på nätet – “Svenska klasskamrater”, “Facebook”… Smirnov heter maken? Där! Hennes bild, statusen: “Längtar hem.” Kalle skrev: “Nasta, din far söker dig. Viktigt!” Vi väntade. Nätet segt, vinden ven. Ivan satt vit som lakanslakan, hällde hjärtmedicin i glasen tills det luktade över hela huset. – Hon förlåter aldrig… Jag förbannade henne den gången… Plötsligt pling! – Svar! Mobilnummer skickas. Vi ringer. Långsam koppling, kalla signaler. En man svarar, kort: – Ja, vad är det? Ivan tappade orden. Jag petade till honom. – Det är… Ivan… Nastas pappa… Tyst, tungt, länge. Han andas där på andra sidan. – Jaha, nu minns man att man är far. Tio år har gått. – Låt mig prata! – Nastas röst, spänd, kall. Hon tog luren, Ivan kraxade: – Nasta… Min flicka… Lång paus. – Varför ringer du? – Jag… jag är dålig, flickan min. Jag gjorde så fel, förlåt… Ville bara höra din röst… Hon grät – inte högt, men trängt. – Jag vet inte, pappa… Jag väntade alla år, skrev jämt, men fick aldrig svar… – Ingen brådska… Ville bara att du skulle veta – jag älskade dig, på mitt tafatta sätt… – Vi kommer, sa hon plötsligt bestämt men kyligt. Kan inte lämna dig ensam i döden. Vi kommer. Ivan släppte luren. Varken lycka eller frid i hans ögon, bara lättnad och oro. – De kommer – men förlåter de? – Semjonovna! Vad ska de komma till – den här svinstian, spindelväv i hörnen, porslinet missfärgat. Skammen! – Ta det lugnt! Jag tog hela byn i hampan. Vi skurade huset skinande. Så kom mötet. En blå Volvo. Nasta steg ut – stadskvinna, vacker, sval. Barnen, maken. Ivan stod på trappan, mössan i handen. Nasta stannade vid grinden. Såg på honom, huset, trappan där yxan suttit. Tog sats. Ivan gick mot henne: – Hej, Nasta… – Hej, pappa, sa hon – försiktigt, men ärligt. Hon la armarna om honom, varsamt. Han frös till, sen håvade han henne till sig, tryckte ansiktet mot mössan och skakade i tyst gråt. Hon stod passivt, tårarna rann – men ingen storm av glädje, bara smärta över all tid som gått förlorad. De gick in. Det låg en spänd kyla bland kopparna. Barnbarnen tryckte sig mot sin pappa, svärsonen granskade Ivan. Vid middagen reste Ivan sig, skakigt: – Tack för att ni kom. Jag väntade – men ändå inte. Svärsonen såg på Nasta, såg henne skaka, suckade, tog också sitt glas: – Jaha, Ivan Z, gammalt groll är gammalt. Vi är här för Nastas skull – hon är för snäll, det är hennes styrka! Låt oss skåla för mötet. Då frågade lille barnbarnet Vasja högt: – Farfar, varför är yxan inte kvar där i trappan? Mamma sa att du slog en gång… Nasta hyssjade honom, men farfar log snett: – Yxan ruttnade, vännen min – och ilskan försvann med den. I morgon ska vi gå ut bland träden. Isen tinade långsamt. Tre dagar bodde de under samma tak, lärde känna varann igen. Tredje kvällen kom Nasta till mig på sjukstugan, tårögd: – Valborg, ge mig något hjärtstärkande… Jag bjöd på mynta-te. – Släpper inte ilskan? – Nej… Han är gammal, patetisk… Man tycker synd om honom, men minns man den där höstdagen när han ropade “förbannad” – det hugger. Jag tänkte jag skulle säga allt, men han har ju redan straffat sig själv. Varför sparka på någon som legat fängslad av sitt eget hjärta i tolv år? – Det är vishet, Nasta. Förlåta är att förstå. Hon drack teet. – Idag värmde han barnbarnens tofflor på spisen, precis som han värmde mina… Då lättade det. Lite. Vi ska leva. För barnens skull. Kanske läker det tillslut. De åkte efter en vecka, lovade returnera. Och de kom, om sommaren. Ivan var förändrad – trädgården i ordning, han själv rakryggad. Så stannade miraklet – de gamla träden, som man trott var döda, blommade plötsligt som vita moln över hela gården. En dag såg jag dem sitta där på trappan. Ivan och Nasta, axel mot axel. Inget sades. Barnbarnet sprang och band kransar. Ivan vinkade, ansiktet ljust och lugnt. – Semjonovna! Kom in på te med äppelmos! Nasta har kokat, det är bärnstensklart! Vi satt där i verandan, doften av svenska äpplen och sommarfrid fyllde luften. En sprucken kopp kan limmas, men sprickan finns kvar. Ändå kan man dricka te ur den – och ibland smakar det bättre, för kärleken och varsamheten är större än i en ny. Livet – det är kort som en vinterdag. Bara ett ögonblick; sen är det afton, sen är det natt. Vi tror alltid vi hinner: “Jag förlåter imorgon, jag ringer till jul”, men ibland kommer aldrig det där “imorgon”. Då står huset kallt, telefonen är tyst för gott och brevlådan förblir tom.

Äpplen på snön…

Vid skogsbrynet, där granarna nästan nuddar himlen och ständig skymning råder bland mjuk mossa och barr, bodde Henrik Lindberg i Långvik. En riktig norrländsk karl, hård som urberget.

Han hade tillbringat hela sitt liv i skogen. Varenda glänta, varje rävlya, och minsta vildsvinsstig kände han väl. Händerna var stora och grova, svärtade av tjära och kåda så de aldrig gick att skrubba rena, men hans hjärta det kändes hårt som gamla ekar, stabilt och pålitligt men orubbligt.

I trettio år levde han och hans hustru Märtan tillsammans, sida vid sida. De var ett vackert par. Jag minns de satt på verandan om kvällarna, Henrik spelade dragspel tyst och lågmält, medan Märta sjöng stämsång med mjuk röst. Man kunde stå länge vid staketet och lyssna, så väl lät det ihop. Huset var välskött, snickarglädje i fönstren målade i blekblått som Märtas ögon, trädgården dignade av flox, grönsakslandet var så prydligt att inte ett ogräs vågade titta upp.

Jag minns när de planterade sin äppelträdgård. Henrik grävde gropar i den mörka jorden medan Märta bar fram späda plantor, redde försiktigt ut rötterna och viskade: “Väx, små liv, väx och bli starka till glädje för våra barn.” Henrik såg på henne, torkade svetten med armen och log med en värme jag sen aldrig mer såg hos honom. Den där trädgården blev magnifik. Varje vår blommade det som snömoln och på hösten doftade gården syrligt av krispiga, saftiga äpplen.

Men så tog livet Märta ifrån honom. Sjukdomen brände henne tunn och blek på bara några månader. Hon somnade stilla in, hennes hand i makens. Efter det blev Henrik svart i blicken av sorg, men han grät inte för en karl tåras inte. Han gnisslade bara tänder om nätterna så käken låste sig, och blev gråhårig på en natt.

Kvar blev han med dottern på äldre dagar, lilla Tyra. Hon blev allt för honom, hela ljuset i det stumma huset i skogen. Han älskade henne tyst, vaktade henne som björnen sin unge; hård, sällan mild. Hon fick inte mycket frihet, till och med vårluften var han rädd att släppa in omkring henne. Rädslan att förlora Tyra, som han förlorat Märta, åt på honom med kall panik. Den kärleken blev hans förbannelse; han klängde fast och släppte aldrig taget.

Du är allt jag har, Tyra, sa han ibland och smekte hennes huvud med sin stora hand. En dag tar du över, huset och gården, men du får aldrig lämna mig. Det är tryggt här. Världen är hård, utanför lurar vargar i människogestalt.

Dottern växte upp och blev byns stolthet flätor tjocka som rep, blå ögon klara som den lappländska våren, och en röst som fick fåglarna att tystna och männen att lägga ner lien för att lyssna. Det sas att hon sjöng som sin mor, bara ännu vackrare. Gud hade välsignat henne med en särskild gåva, och Tyra drömde om att bli sångerska, att flytta till Stockholm och läsa på Musikhögskolan. Hon satt uppe nätter igenom och bläddrade i notböcker, lyssnade på repiga gamla skivor tills de var genomlyssnade.

Men Henrik tänkte som en äkta svensk landsbygdsman av gamla stammen: “Man gör nytta där man är född.” Staden var en plats av oro för honom, som en skogsbrand som slukar allt i sin väg. Han ville inte släppa Tyra dit för allt i världen.

Det kommer aldrig på fråga! dundrade han, så kaffekopparna skallrade i skåpen. Du ska bli mjölkpiga, dotter! Gifte dig med Erik Arvidsson, han bygger hus och är en ordentlig karl. Ska du bli artist? Nej, fy skam!

Så en dag i gråregniga oktober brast fördämningarna. Tysta och fogliga Tyra samlade sin lilla väska, ställde sig i hallen för att gå. Henrik blev vild, skrek och svor så husknutarna bävade.

Går du ut härifrån har du ingen far mer! Du sätter aldrig din fot över min tröskel igen!

När dörren slog igen bakom henne och regnet tog emot, lösgjorde han yxan från väggen och högg in den i förstutrappen så stickfliserna for som blod.

Min dotter finns inte längre, väste han i det tomma huset. Hon är död för mig.

Tolv år gick. Hela liv passerade, vår smälte bort till sommar, barnen i byn växte upp, gifte sig, fick egna familjer. Bara Henriks hus stod kvar, ett minnesmärke över sorg. Äppelträdgården hade växt igen vildvuxet, grenarna liksom sträckte sig i hjälp. Fönstrens blå färg flagade av, trappan lutade, och yxan, ja den rostade fast och skar sitt sår i träet.

Förra november slog kylan till hårt och tidigt. Marken var bar och frusen, termometern visade minus tjugofem trots att knappt någon snö fallit.

På väg hem en kväll märkte jag att det inte rök från Henriks skorsten. Oron högg till direkt. Ett hus där elden slocknat är det aldrig gott tecken.

När jag öppnade grinden låg gammel-Loke, gårdshunden, kvar i kojan och bara jämrade sig svagt.

Jag klev in i huset och slog av kylan det var kallare än ute. Isen låg tjock i vattenhinken, i luften stank det sjukbädd och uppgivenhet.

Henrik låg under gamla vinterrocken, skakade så sängen hoppade och tänderna skallrade som småsten mot varann.

Henrik! Vad håller du på med? skrek jag.

Han öppnade trötta, rödsprängda ögon, kände inte igen mig.

Märta… viskade han. Märta, det är kallt. Var är Tyra? Varför sjunger hon inte? Be henne sjunga “Vårvindar Friska”…

Han yrar, tänkte jag. Lunginflammation. Han brinner inifrån.

Jag stannade hela natten. Tände kaminen innan veden tog slut, gav sprutor. Henrik vred sig av feber, ropade på dottern:

Tyra, kom hem… förlåt mig… Gå inte vilse i skogen, älskade barn…

Jag satt, stickade, och tårarna rann. Så mycket kärlek som han aldrig vågat visa, och så mycket smärta hans kärlek bringat de blev en bur för henne och synd för honom.

I gryningen lättade febern. Henrik öppnade ögonen, nu medvetet, men sorgset som en hund som förlorat herren sin.

Karin, sa han hest, knappt hörbart. Jag har väntat på henne. Varje dag, skymning som gry. Jag lyssnade varje natt efter hennes steg.

Jag vet, sa jag, stoppade om honom. Och hon har skrivit. Barbro på posten sa det för länge sen.

Skrivit?! han satte sig upp. Var är breven? Jag spikade ju igen lådan… Tänkte hon glömt, tänkte hon raderat ut mig…

Barbro har sparat dem. Hon kunde inte slänga bort dem.

Nästa morgon hämtade jag hela lådan på posten, gav honom den. Det var som att se ett träd börja gråta; hans händer skakade, tårarna föll och suddade bläcket. Han kysste barnbarnsfoton, strök deras hårda små pappersansikten.

Så fann vi en sönderriven bit av ett brev, enda ledtråden till ett telefonnummer men sista fyra siffrorna saknades. Bara adressen till Stockholm fanns kvar.

Man får väl skriva, sa jag. Men det tar tid.

Jag reser själv! envisades han. Kryper dit om det så behövs!

Ligg still, berättade jag, du ramlar ju bara ihop. Det är 2000-tal! Det finns andra sätt.

Jag gick till kommunen där satt Ben, grannen Karins son, som fixar datorer till vardags.

Kan du leta? bad jag.

Ben höjde på brillorna, knappade och letade i “Facebook”, “Hitta.se”.

Vad har hon för efternamn? Algotsson? Skrev han in.

Vi fann henne! Bild och allt. Status: “Längtar hem till norr”. Ben skickade: “Tyra, detta är Bengt från Långvik. Din far är dålig. Hör av dig.”

Sen väntade vi. Internet dog, datorn brummade. Henrik satt blek och drack hjärtmedicin som saft.

Hon svarar aldrig, viskade han. Skulle jag göra det? Jag bannade henne ju.

Plötsligt, ett “pling”! Ben ropade: Hon har svarat! Här är makens nummer!

Jag slog genast. Uppringningen bultade. Hjärtslagen stannade.

En man svarade buttert:

Ja, vem är det?

Henrik stod mållös, flämtade, jag puffade på honom.

Det… är Henrik… Tyras pappa…

Tystnad. Lång tystnad. Jag kunde höra mannen andas, sedan spänt, korthugget:

Jaha, det tog dig tolv år att komma på det. Vad vill du?

Låt henne prata med mig… viskade Henrik.

Tyra! ropade mannen.

Hallå? Tyras röst, avvaktande kall.

Tyra… dotter… Är du där?

En sekunds tystnad. Jag hörde henne andas.

Varför ringer du nu? frågade hon, rösten nästan sönder.

Jag håller på att dö, Tyra. Jag har felat. Ville bara höra din röst, förlåt om du kan.

Då grät hon. Inte högt, men som om allt brustit.

Jag… vet inte, pappa. Jag väntade så länge. Skrev så många brev. Vet inte om jag förmår…

Jag kräver inget, bara du vet… Jag älskade dig. På mitt sätt. Dumt, kanske, men ändå.

Vi kommer, sa hon beslutsamt. Jag vill inte att du dör ensam. Vi kommer. Vänta på oss.

Henrik lade ifrån sig luren. Det syntes ingen lycka, bara lättnad och ängslan.

Hon kommer hit, sade han. Men om hon förlåter mig… det vet väl bara Gud.

Plötsligt får han panik:

Karin! Men var ska dom bo? Titta här! Spindelväv i hörnen, inga tallrikar! Vilken skam inför svärson och barnbarn…

Lugn! sa jag bestämt. Vi fixar det.

Byfolket hjälptes åt. Vi skurade, lagade, pyntade. Henrik gick som i dimma.

Så kom dagen. En röd Volvo svängde in vid grinden. Tyra klev ur, vacker och allvarlig, bestämd. Med sig hade hon två barn och sin make, Johan.

Henrik väntade, nupen mössa i händerna. Tyra gick fram till honom vid grinden och såg tyst på huset, trappen, det gamla yxhugget.

Hon kämpade med sig själv, såg jag gammal barnslig sorg blandad med blödande omsorg.

Henrik steg tveksamt fram.

Hej Tyra.

Hej pappa, svarade hon lågt.

Hon kramade honom försiktigt, nästan stelt. Henrik stod still som om han inte vågade andas. Sen gömde han ansiktet i hennes pälsmössa och skakade av stumma snyftningar.

Barnen gömde sig bakom Johan. Själva luften dallrade av anspänning när de satt runt matbordet. Bara skedarnas skrammel hördes.

Henrik reste sig, knäppte glaset med darrande hand:

Tack för att ni kom. Jag trodde aldrig… men jag önskade… Johan, Tyra, ni var borta och jag… jag förbannade mitt liv.

Svärsonen såg på honom, på sin hustru och suckade.

Nåja, Henrik, man ska inte älta dåtiden. Tyra kunde inte lämna dig åt ödet. Hon har för stort hjärta, er dotter. Låt oss skåla för mötet.

Lille Melker, barnbarnet, frågade plötsligt:

Morfar, varför är det inget yxskaft på trappan längre? Mamma har berättat…

Tyra tystade honom fort, vit i ansiktet:

Melker, ät nu!

Henrik såg på sitt barnbarn, log snett:

Yxan rostade bort, Melker. Och min vrede med den. Jag ska visa dig skogen i morgon, där livet finns kvar.

Isen smälte långsamt. Tre dagar levde de tätt, lärde känna varandra igen. Henrik gick på tå, rädd för minsta felsägning.

Den tredje kvällen kom Tyra till min mottagning, ögonen svullna, trött blick.

Karin, har du nåt för hjärtat? Det gör ont…

Jag hällde upp mynta-te.

Släpper inte bitterheten, va?

Nej… När jag ser på honom, så gammal, så förtvivlad, kan jag bara tycka synd om honom. Men minns jag den där kvällen när han skrek “Jag förbannar dig!”… det knyter sig i magen. Jag ville skrika allt jag burit på, berätta om hunger på studenthemmet, ensamhet när Svea föddes och ingen ringde…

Blev det sagt?

Nej… Jag såg hans krökta rygg och darrande händer, och förstod han har straffat sig själv hårdare än jag kunnat. Tolv år har han varit fånge i sitt eget fängelse. Jag vill inte hugga mer.

Det är klokskap, Tyra. Att förlåta är inte att glömma det är att förstå. Han älskade dig, men hans kärlek var rädsla.

Tyra snörpte på muggen.

Idag värmde han Sveas kängor på spisen, kände med handen om det var lagom varmt. Precis som han gjorde för mig när jag var liten. Då släppte det. Lite grand. Vi försöker nu. För barnens skull. Såren får läka med tiden.

Efter en vecka for de tillbaka men lovade återkomma i sommar. Och de återvände.

Sommaren därpå var Henrik förändrad. Ingen rädsla han var värd. Han städade upp trädgården, och ett mirakel inträffade: de gamla äppelträden, döda sedan länge, blommade i vitt.

Jag gick förbi, såg dem sitta på verandan, tysta, Axel mot Axel, betraktande solnedgången. Svea flätade blomsterkrans.

Henrik vinkade, ansiktet nöjt, lugnt.

Tyra log. I leendet fanns sorg, men ilskan var borta.

Karin! ropade han. Ta en kopp te med oss! Tyra har kokat äppelmos, gyllene och klart som bärnsten!

Jag slog mig ner. Vi drack te på verandan, allt doftade aromaäpplen, sommar och frid.

En sprucken kopp kan man limma ihop, sägs det. Visst, sprickan syns, men det går bra att dricka ur den till och med godare, för att man vårdar den mer.

Livet är kort, som en vinterdag i norr. Plötsligt har mörkret fallit. Vi tänker: “Jag hinner. Sen förlåter jag. Sen ringer jag.” Men ibland kommer sen aldrig. Då faller huset i glömska och brevlådan förblir tom.