Anders Vitalis, snälla, hjälp oss! – kvinnan föll gråtande på knä framför den reslige, vitklädda läkaren. Där, bakom en rad slitna mottagningsrum, i väntrummet på den lilla landsbygdskliniken, låg hennes barn för döden. – Förstå, jag kan inte! Jag kan inte! Det var därför jag flyttade hit! Jag har inte opererat på två år! Handen, omständigheterna… – Jag ber dig! Snälla! – kvinnan höll envist fast den motvillige läkaren. Han måste försöka. Måste våga. För annars… Några meter till. En gammal vitmålad dörr. Där är han – hennes Micke. Hennes egen. Enda. Sladdar och syrgas, fräknarna på kinden dolda under masken. Han andas fortfarande. Och blodsuddet under förbandet är tjockt och mörkt som förra årets körsbärssylt. Den gröna linjen blixtrar i takt med de slitna andetagen på monitorn. De kommer inte fram i tid. Det är tio mil till närmsta stad. Helikopter är omöjligt – snöstormen utanför tog sista hoppet. Blodtrycket faller, hjärtat slår svagt. Ambulanssjukvårdarna undviker blicken. – Kovalevski! – en äldre sköterska griper tag i Anders Vitalis vid britsen, – Anders! Hon drar fram en gammal tidningsartikel ur fickan, med ett foto på honom i vit rock omringad av leende barn. Mellan tårarna syns orden om olyckan, om skadan på handen, den misslyckade operationen. Men Sveriges främsta neurokirurg! Ett läkargen! Här i vår avkrok… Snälla Gud, låt honom bara försöka! – Jag kan inte ta det ansvaret! Förstår ni inte! – han stretar emot, – Den sista operationen… handleden… Jag misslyckades! Jag opererar inte längre! Jag kan inte! Och pojken på britsen blir allt blekare. Syltblodet rinner. Kollegorna i dörröppningen tiger. Den förtvivlade mamman. Och tiden – tiden är mot dem alla. Och hunden… – En hund?! – Hur kom det in en hund? Bara gnyenden till svar. En labrador. Sliter sig mot pojken Micke, klorna rasslar mot golvet, någon håller emot kopplet. Men han ger sig inte. Släpper inte Micke med blicken, nu rosslar han, men ger sig inte… – Det är Trofast. Mickes hund, – säger kvinnan gråtande och tappar andan när läkaren säger: – Gör klart operationssalen. Han blundar hårt en sekund. I minnet dyker en annan hund upp. Najda. Hoppet. Och pappa är fortfarande levande. Och Anders bara Andre, i sjuan. Nyårsnatten hal och kall. Bilen kraschad i snön, som en trasig julkula. Mamma gråter. Läkaren undviker blickar. Operationen är för svår och för långt till sjukhus… Och Najda ylar inte längre vid graven. Rosslar bara. Slutar äta, bara stirrar. Tills hon inte finns mer. – Jag ska bli neurokirurg, mamma, viskar pojken vid kullen, – Jag lovade Najda. Bli den bästa. Tror du på mig? Hur kunde han glömma? Varför? ***** Lampornas sken i operationssalen lyser som solen. Instrumenten glänser av stål. Handleden värker, men han står ut. “Ska kanske skaffa hund?” – udda tankar nu. Fingrarna känns som trä. Men han klarar det. Skadan är svår, trycket faller, svullnaden… benet i tinningen måste plockas ihop bit för bit. Kärlen… De hade aldrig hunnit till stan. Assistenterna stirrar i vördnad – för dem är det mirakel. Hur många sådana operationer har han gjort? Varför gav han upp vid ett misslyckande? Och nu värker handen. Najda dyker upp i tankarna, kanske Trofast, på väg efter sin pojke… Tången är tung att hålla. Klips och slevar. Fingrar som kramp. Bara lite till. Andas, Micke. Ge inte upp. Vi släpper dig inte. Nu är tiden på Mickes sida. Hörs en helikopter? Den kom ändå fram… ***** – Anders Vitalis, någon frågar efter dig, – ropar sjuksköterskan glatt när hon kikar in. Alla ler. Klart, Kovalevski – Anders Vitalis – är tillbaka. Personalen pratar om inget annat. Barnen kommer från hela landet. Ingen är rädd längre – Kovalevskis magiska händer är tillbaka. Barnskratt hörs i korridorerna; små patienter tillfrisknar. Och föräldrarna följer honom tätt. – Fem minuter, jag ska bara kolla till Mattis. Salen ligger nära. Mattis är sex, en rolig rödtoppspojke, kallar honom ”farbror Anders”. Han föll från andra våningen när de besökte Stockholm. Påminde om Micke från landsbygden. Anders lapade ihop huvudet bit för bit, åtta timmar tog operationen. Han klarade det. Handen värker nästan inte längre. Kanske läkaren botades av barnskratt… Tur ändå att han kom tillbaka. Rätt beslut. Behövde nog bara rätt anledning. Glömde så mycket, men livet påminde. Bara hunden han aldrig skaffade. Undrar hur det är för labradoren och Micke? Tänker ofta på dem. – Anders Vitalis, snälla! Mitt i tanken. Där stod de – Micke, mamma Natalya och Trofast. – Nämen hej, Micke, Natalie, – log han, – Och hej på dig, Trofast. Handen söker sig till den mjuka nacken. En blöt nos buffar honom i handflatan. De bruna ögonen ser på honom, djupt. – Vad för dem hit? Är ni här för uppföljning med Micke? – Allt bra med Micke, – sprudlar Natalie, – Allt jättebra! Det är något annat! Först nu ser Anders hennes varma, lysande leende. Kappan stå ut konstigt, ögonen glittrar misstänkt. Han hinner inte fråga. Trofast svansar runt och distraherar. – Här! Micke, nu lite större, bryter tystnaden. Han gömmer sig halvt bakom mamma och räcker över något svart, pepande och storglappat till en överrumplad Anders. – Aaa?… – Anders tappar talet, lyfter den oväntade gåvan mot ansiktet. – Bli inte arg nu, – pratar Micke ivrigt, – Trofast hittade honom. Mamma lät oss behålla honom. Och igår, på tv, var din intervju. Då drog Trofast hit honom till tv:n när han hörde din röst. Så vi tänkte med mamma att… – Ni tänkte rätt, – Anders blunkar åt den viftande hunden, – Honom ska jag kalla Stimulus. Eller Tim för kort.

Snälla, Anders Viktorsson, snälla! Jag bönfaller dig! Hjälp oss! kvinnan slog sig ner på knä framför den reslige mannen i vit rock och brast ut i gråt.

Bakom raden av slitna mottagningsrum på det lilla sjukhuset i Ljusdal kämpade hennes barn mot döden, i ett väntrum genomsyrat av doften av desinfektionsmedel.

Du måste förstå, jag kan inte! Jag kan inte! Det var därför jag flyttade hit! Jag har inte opererat på två år handen och förhållandena

Jag ber dig, snälla! kvinnan gav sig inte, trots hans vägran att följa med.

Han måste säga ja. Han måste försöka. För vad annars…

Några steg till. En vitmålad dörr av trä. Där inne låg hennes Micka, så liten och blek. Det enda hon hade. Inlindad i sladdar, med syrgasmask över sina fräkniga kinder. Han andades. Ännu. Men blodet som sögs upp av bandaget på hans huvud var tjockt och mörkt, påminde om förra årets körsbärssylt. Den gröna linjen på monitorn flackade i takt med hans stötvisa andetag.

De skulle inte hinna till Gävle. Ett hundra kilometer med väg. Helikopter fanns men snöstormen utanför hade tagit deras sista hopp. Blodtrycket föll. Hjärtat slog så tyst. Ambulanspersonalen vände bort blicken.

Kovalén! en äldre sköterska vid britsen grep tag i hans hand. Anders Viktorsson!

Hon drog fram en gammal tidning ur fickan, med ett foto av den långe läkaren i vit rock omgiven av leende barn. Mellan tårarna blev raderna svåra att tyda en olycka, en skadad hand, en misslyckad operation. Men han var ett ljus inom neurokirurgin. En gudabenådad läkare. Och till deras lilla ort hade han kommit

Jag kan inte ta ett sånt ansvar! Förstår ni inte? han stretade emot så gott han kunde. Sista operationen handleden Jag misslyckades! Jag opererar inte längre, det går inte!

Pojken blev bara blekare på britsen. Blodet… Och hans nya kollegor stod tysta i dörröppningen. Modern grät. Tiden rann mellan deras fingrar. Och så en hund…

En hund?

Varifrån kom hunden?

Endast ett gnyende till svar. En labrador slet sig fri, skrapade klorna mot golvet, någon försökte hålla fast. Men den gav sig inte höll blicken orubbligt fäst vid Micka, tyst, nu rosslande. Ville inte släppa.

Det är Trofast. Mickas hund snyftade kvinnan, andades knappt när Anders lät orden sjunka ner i den tysta luften:

Gör operationssalen klar.

Han blundade hårt. Minnet av en annan hund bubblade upp. Naida. Hoppet. Hans pappa levde ännu, han själv var bara en pojke i sjuan. Nyårsafton, väglaget förrädiskt. Bilen demolerad som en krossad julkula i snön. Hans mamma grät och läkaren vågade inte möta hennes blick. Operationen var för svår, han saknade erfarenhet, sjukhuset låg för långt bort

Naida satt sedan vid graven och gnällde inte längre. Bara rosslande andetag. Åt inte på sex dagar. Tittade bara. Sedan försvann även hon, som om hon följt sin husse.

Jag ska bli neurokirurg, mamma. Jag lovade Naida viskade en rufsig pojke i snöyran. Den bästa. Tror du på mig?

Hur hade han kunnat glömma? Och varför?

*****

Lamporna i operationssalen lyste som vårsol över instrumenten. Handleden värkte envist. Kanske man skulle skaffa hund? tokiga tankar, men han drev bort dem. Fingrarna var stela. Men han måste klara det. Svår skada. Blodtrycket föll ännu. Undvika svullnad. Lätta handsgren. Plocka ihop benfragment. Kärlen…

De hade aldrig hunnit på helikopter. Assistenternas ögon glänste för dem var en sån operation ett mirakel. Hur många gånger hade han själv gjort detta? Varför gav han upp efter ett enda misslyckande? Klippt av alla band och flyttat ut hit. Handen värkte. I hörnet tyckte han sig se Naida. Eller var det labradoren Trofast.

Det var slitigt att hålla tången. Gem. Nästan kramper i fingrarna. Bara lite till. Andas, Micka, andas! Vi släpper dig inte.

Tiden. Nu var den på Mickas sida. Var det ett rotorljud kunde helikoptern ändå komma fram?

*****

Anders Viktorsson, någon frågar efter dig jourhavande sköterska log så brett när hon kikade in.

Alla log nuförtiden. Kovalén var tillbaka. Det pratades på varje avdelning. Svåra barnfall kom från hela landet. Ingen var längre rädd Kovaléns händer var av guld. Barnskratt hördes igen i neurokirurgikorridoren, patienterna frisknade till, föräldrarna följde honom som svans…

Fem minuter. Jag går bara in till Max.

Makar, sex år, låg bara ett stenkast bort. En rolig pojke, illröd i håret. Kallade honom farbror Anders. Kom förra veckan med skolutflykt till Stockholm ramlat från andra våningen, blev för fascinerad. Precis som Micka, den där kvällen. Huvudet opererade han ihop, bit för bit. Åtta timmar på salen. Det gick. Och handen värkte knappt längre. Kanske läkts av barnens skratt?

Bra ändå att han kom tillbaka. Rätt beslut. Fast det borde han gjort för länge sen men saknat rätt driv. Han hade glömt saker. Men livet påminde honom. Hund hade han dock aldrig blivit med. Tiden räckte inte till. Undrar hur Trofast och Micka har det nu. Tänker ofta på dem.

Anders Viktorsson, snälla!

Där! Hann inte ens få på sig jackan innan de dök upp.

Hej Micka, hej Kristina log han. Och dig med, Trofast.

Handen gled per automatik mot hundens varma nacke, och en blöt nos tryckte sig mot handflatan. Ögonen fulla av tillit.

Vad för er hit? Är det Micka?

Det är bra med Micka Kristina pratade snabbt, nästan nervöst det är annat vi kom för!

Plötsligt såg han hennes glada leende. Kappan spände märkligt över magen. Ögonen glittrade. Han hann inte fråga innan Trofast snurrade runt och bröt hans tankar.

Här!

Micka kunde inte längre hålla sig. Kröp fram till sin mamma och drog fram något svart och yrvaket, med löjligt stora öron och ett svagt gnyende.

Eh? tappade orden, förbannade sig tyst medan han tog emot den lilla varelsen.

Bli inte arg sa Micka snabbt det var Trofast som hittade honom. Mamma sa att han fick stanna. Igår såg vi din intervju på TV. Trofast drog honom till skärmen när din röst hördes. Så… vi tänkte…

Ni gjorde alldeles rätt. Det var på tiden Anders vinkade finurligt åt Trofast Jag ger honom namnet Sporre. Tim på smeknamn.

Nu först minns jag varför jag blev läkare. Man får aldrig låta rädsla slå rot. Och ibland behövs bara en trofast vän två- eller fyrbent för att ge livet nytt hopp.