En morgon tog jag med en hemlös valp till jobbet… Rätt oväntat. Jag hittade valpen fem minuter innan arbetsdagen började. Han var smutsig och oansenlig, en sann blandrasunge. Jag gömde honom i hörnet av kontoret, men… valpen tog sig envist ut därifrån och pep varje gång. Till slut såg alla mina kollegor honom. …och plötsligt föll människornas masker framför mina fötter. Här är vår snälla och sociala sekreterare, Marina Viktorsdotter. Ung, pratsam och alltid glatt sminkad. Men hennes perfekt målade leende förvandlades konstigt nog till en grimas när hon såg den smutsiga valpen: — Men Alexej Alexandersson! Är du inte alls känslig? Ska vi ha smuts här nu… Hennes vänliga, glada mask sprack sönder bara några steg från valpens viftande svans. Här är städerskan, Nina Valdemarsdotter. Alltid trött, vresig och med en sträng min — men plötsligt mjuknade hennes rynkiga ansikte i ett brett leende: — Nämen, vem har vi här för en lurvig liten vän?! Alexej Alexandersson, är det här jobbärende eller privat?! Vid mina fötter låg hennes hopknycklade, stränga mask – och jag såg ett varmt och omtänksamt ansikte. Och så min kollega, Sergej Ivarsson. Alltid hjälpsam, social och redo med ett skämt åt alla. Men den här dagen kom han inte ens över tröskeln till mitt kontor. Med ett plågat ansiktsuttryck sa han: — Herreligen, Alexej, strykare betyder smuts och sjukdomar… Vid min dörr låg den tunna, smutsiga masken av leende hyckleri. Men mest överraskade mig min chef, Anatol Andreasson… Alltid sträng, otillgänglig och svårpratad. Men den här gången sa han bara: — Jaha, Alexej Alexandersson… det verkar som du behöver en ledig dag. Ta med dig den där lille killen hem. Det finns saker som är viktigare än jobbet. Och snälla, släng inte ut valpen… Det är ju ändå ett liv… Och så tog han av sig sin ovänliga chefsroll och log blygt mot oss innan han försvann ut genom dörren. …vid mina fötter låg maskerna från alla de människor jag mött dagligen i många år. Och plötsligt slog det mig hur lite jag egentligen visste om dem…

En gång tog jag med mig en herrelös valp till jobbet Så blev det bara. Jag hittade valpen fem minuter innan arbetsdagen började. Han var smutsig, ovårdad, en riktig gatukorsning. Jag gömde honom i ett hörn av mitt kontor, men valpen kröp envist fram därifrån och gav ifrån sig små pip. Till slut såg alla kollegor honom.

och människornas masker föll till mina fötter.

Där var snälla och väldigt pratglada sekreteraren Märta Birgersdotter. Ung och alltid skrattande. Hennes varsamt sminkade ansikte förvreds på ett märkligt sätt när hon fick syn på den smutsiga valpen. Men Olle Karlsson! Hur kan du bara, är du inte det minsta äcklad?! Här har du dragit in smuts Jej glada, vänliga mask krossades i tusen bitar, alldeles intill valpens glatt viftande, lortiga svans

Där stod städerskan, Inga Larsdotter. Ständigt trött, grinig och arg på allt en äldre kvinna. Plötsligt sprack hennes skrynkliga ansikte upp i ett leende: Nämen, vem är det som är så svansig här då?! Olle Karlsson, är det här besök för jobbet eller något privat?! Vid mina fötter låg hennes hopknycklade arga mask, och jag såg ett ömsint och snällt ansikte jag aldrig lagt märke till förut

Och så min kollega Lars Pettersson. Alltid hjälpsam, trevlig och vän mot alla. Han drar gärna ett skämt och skrattar åt dina. Den dagen gick Lars inte ens över tröskeln till mitt kontor. Han rynkade pannan och sa: Herrelösa djur, det är bara smuts och sjukdomar Vid min dörr låg en tunn, smutsig mask av leende hyckleri

Men mest av allt överraskade min chef, Bengt Andersson. Alltid så allvarlig, ibland irriterad och sällan pratsam. Helt ärligt sa han: Jaha, Olle Karlsson det verkar som att du behöver ta ledigt idag Du, ta med dig den där lille krabaten och gå hem. Vissa saker är faktiskt viktigare än jobbet. Men lova mig släng inte ut valpen Det är ju ändå ett levande väsen. Lite generad tog han av sig masken av oberörd chef, log försiktigt åt oss och försvann ut genom dörren

vid mina fötter låg alla de masker som tillhört människor jag pratat med varje dag i åratal Och plötsligt förstod jag hur lite jag egentligen känt till om de här människorna.

Min lärdom? En liten valp kan visa hur lätt det är att gömma sig bakom leenden och roller. Ibland behövs bara något oväntat för att få se det verkliga ansiktet på folk runt omkring sig. Nästa gång ska jag komma ihåg att se lite djupare.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
En morgon tog jag med en hemlös valp till jobbet… Rätt oväntat. Jag hittade valpen fem minuter innan arbetsdagen började. Han var smutsig och oansenlig, en sann blandrasunge. Jag gömde honom i hörnet av kontoret, men… valpen tog sig envist ut därifrån och pep varje gång. Till slut såg alla mina kollegor honom. …och plötsligt föll människornas masker framför mina fötter. Här är vår snälla och sociala sekreterare, Marina Viktorsdotter. Ung, pratsam och alltid glatt sminkad. Men hennes perfekt målade leende förvandlades konstigt nog till en grimas när hon såg den smutsiga valpen: — Men Alexej Alexandersson! Är du inte alls känslig? Ska vi ha smuts här nu… Hennes vänliga, glada mask sprack sönder bara några steg från valpens viftande svans. Här är städerskan, Nina Valdemarsdotter. Alltid trött, vresig och med en sträng min — men plötsligt mjuknade hennes rynkiga ansikte i ett brett leende: — Nämen, vem har vi här för en lurvig liten vän?! Alexej Alexandersson, är det här jobbärende eller privat?! Vid mina fötter låg hennes hopknycklade, stränga mask – och jag såg ett varmt och omtänksamt ansikte. Och så min kollega, Sergej Ivarsson. Alltid hjälpsam, social och redo med ett skämt åt alla. Men den här dagen kom han inte ens över tröskeln till mitt kontor. Med ett plågat ansiktsuttryck sa han: — Herreligen, Alexej, strykare betyder smuts och sjukdomar… Vid min dörr låg den tunna, smutsiga masken av leende hyckleri. Men mest överraskade mig min chef, Anatol Andreasson… Alltid sträng, otillgänglig och svårpratad. Men den här gången sa han bara: — Jaha, Alexej Alexandersson… det verkar som du behöver en ledig dag. Ta med dig den där lille killen hem. Det finns saker som är viktigare än jobbet. Och snälla, släng inte ut valpen… Det är ju ändå ett liv… Och så tog han av sig sin ovänliga chefsroll och log blygt mot oss innan han försvann ut genom dörren. …vid mina fötter låg maskerna från alla de människor jag mött dagligen i många år. Och plötsligt slog det mig hur lite jag egentligen visste om dem…